Tatu och den hotande katastrofen

Människan är i grund och botten självisk, girig och lat. Låter det hårt? Visst gör det det, men inte desto mindre är det sant. Iltalehti berättar idag (nätversionen) om en undersökning som har gjorts vid Oxfordsuniversitet som visar att upp emot hälften av alla arbetsplatser i den industrialiserade världen riskerar att försvinna inom 20 år. Robotar, datorer och dylikt kommer att ta över så gott som alla industriarbeten, och automationen kommer att leda till att arbetsplatserna minskar också på andra håll. Nättidningen Tuimas reportage om den 26-årige arbetslöse Tatu som inte vill ha något jobb utan som föredrar att lyfta sina 1100 euro per månad i utkomststöd/bostadsstöd för att kunna sitta hemma och spela dataspel har samtidigt skapat en stor diskussion på olika sociala media.

Nå, vad har nu dessa tre saker med varandra att göra? Jag vill hävda att detta, i korthet, sammanfattar vårt lands ekonomiska problem och ekonomiska framtid. Arbetsplatserna minskar, antalet arbetslösa ökar och alla försöker givetvis kapa åt sig så mycket som möjligt av den ”gemensamma kakan”. Finns det en möjlighet att leva på samhället, t.o.m. någotsånär bekvämt, så finns det givetvis många som tar chansen.

Vårt stora (ekonomiska) problem är att vi lever över våra tillgångar. Detta löses inte med att vi, som föreslogs i dagens ”Slaget”, börjar kräva motprestationer av de arbetslösa för att de ska kunna få lyfta stöd. Detta leder bara till att betalda arbetsplatser ersätts med dessa obetalda ”motprestationsarbetsplatser” och arbetslöshetskön bara växer. Så, vad är då lösningen – om vi talar om en lösning på längre sikt?

Jag ser ingen annan lösning än en rejäl sänkning av kostnadsnivån över hela linjen. Det finländska arbetet är helt enkelt för dyrt. Inte övervärderat i sig, men i jämförelse med konkurrentländerna övervärderat. Kostnadsnivån borde fås ner så att det helt enkelt inte lönar sig för arbetsgivarna att ersätta arbetarna med robotar. Hur stor kostnadssänkning detta kräver vet jag förstås inte, men helt klart är nog att vi inte talar om bara några procent. Och inte heller bara om lönerna. Även lönebikostnaderna måste komma ner, liksom skatterna. Detta innebär i sin tur att vi måste rensa ordentligt i den service samhället erbjuder. Även där bör kostnadsnivån sänkas, rejält, och mycket av serviceproduktionen privatiseras. Någon annan möjlighet än att balansen mellan utbud och efterfrågan kan få ner kostnadsnivån här kan jag inte se. Nedskärningar och avregleringar, med andra ord. Inget trevligt recept, men hellre ett beskt piller än fullständig katastrof. För den väntar nog med nuvarande riktning och fart.

Som det nu är arbetar människans natur (girigheten, själviskheten och latheten) mot det rådande ekonomiska systemet. I ett avreglerat system kan dessa tre egenskaper fås att, åtminstone till viss del, arbeta för systemet. Men frågan är om dagens långt vänsterinriktade människa klarar av att inse att en omläggning av detta slag är bättre än den hotande katastrofen?