Both Sides Now

Det var i slutet av 60-talet som Joni Mitchell sjöng in sin vackra låt ”Both Sides Now”. Trots det något desillusionera(n)de budskapet säger sången något som vi idag gärna kunde lära oss, nämligen att inse att allt (eller åtminstone det mesta) har två sidor och att allt inte alltid är så som vi först uppfattar det. Det är ju alltid enklast att generalisera och sätta etiketter på olika fenomen – och människor - gärna så fort som möjligt och med användande av så liten ansträngning som möjligt.  På så vis behöver vi inte bry våra stackars hjärnor med dem mera, utan vi får lägga dem till handlingarna. I dagens informationssamhälle ska allt dessutom gå så oerhört snabbt och all information, om vad det sedan än vara må, ska tuggas, kategoriseras och förpackas i rasande hastighet – det finns ju så mycket man borde hinna processa, och då blir det ju bara jobbigt när någon börjar komplicera saker och ting genom att ta in flera olika synpunkter och se saker och ting från olika sidor.

En etikett som jag har funderat en hel del på är ordet ”homofob”. Detta inte enbart för att jag, enligt många, har detta ord skrivet med stora bokstäver i pannan, utan just för att hela ”homofrågan” dels är så brännande och dels för att den delar upp oss i två så klart avskilda läger. Dessutom är den så oerhört mycket mera komplex än betraktaren med sina snabba domar klarar av att ta in. Ta nu, som exempel, den nye påvens uttalande om att ”En homosexuell läggning inte är något problem och om sådana personer av god vilja söker Gud – vem är då jag att döma? De är också våra bröder.”

Detta uttalande fick stor spridning och har allmänt tolkats som så att Franciscus skulle företräda en mycket liberalare linje än sina företrädare och att den katolska kyrkans linje i denna fråga nu har/håller på att ändras. Problemet är bara den att den nye påven uttalade en del av sin åsikt – som katolik, må tilläggas. Och många har fällt en allt för snabb dom. Kanske framför allt för att media, som ju som sagt föredrar raka puckar och lättuggade lösningar, tolkade detta uttalande utan att desto mera reflektera över det som INTE sades.

Påven är katolik. Som sådan håller han sig till den katolska kyrkans katekes, och den säger faktiskt (bl.a.) det samma som påven sade. Nämligen att en homosexuell läggning inte i sig är något problem. ”Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man ska ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor ska undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.”  (KKK 2358) Detta är vad Franciscus sade. Det han däremot inte gick in på är vad som sägs i KKK 2357, där det klart sägs ut att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga” och att ”De kan aldrig i något fall godkännas.”

Jag tycker detta var ett skickligt drag av den nye påven. Om detta beror på att han behärskar media, eller om det var en lyckträff återstår att se. Jag lutar kanske lite åt det förra. Men faktum kvarstår: Påven ÄR katolik, och som sådan anser han att utlevd homosexualitet är synd. Oberoende av om media (ännu) har uppfattat detta eller inte. Men man var snabbt framme med stämpeln, och denna gång var det inte ”homofob”-stämpeln, utan den rakt motsatta.

Det här är förstås ett problem, men inte ett lika stort problem som när en liknande snabb reaktion leder till att ”homofob”-stämpeln kommer fram och till användning. För när den väl en gång har använts spelar det ingen roll vad den som har stämplats än säger så behöver man inte lyssna. För ingen behöver ju lyssna på en ”homofob”, och sådana gånger behöver man rakt inte fundera om det finns någon annan sida till det som sägs. För det kan det ju inte finnas, eller?

Jag har försökt plädera för skillnaden mellan att göra och att vara. (Faktiskt precis det samma som KKK gör!) Jag har också försökt säga att vår kyrka, om och när den börjar välsigna homosexuella parförhållanden och när den arrangerar pride-mässor, sviker de homosexuella å det grövsta. Om/när kyrkan säger att det är ok att leva som homosexuell dömer den inte bara sig själv utan alla de homosexuella – detta eftersom Gud i sitt ord är oerhört tydlig vad ”lönen” blir för den som utövar homosexualitet, och även för den som ”förleder en av dessa minsta”.

Jag har försökt varna. Inte för att jag ”hatar de homosexuella”, som jag har blivit beskylld för, utan för att jag bryr mig. Men när man en gång har fått stämpeln ”homofob” så har man. Och en sådan behöver man givetvis inte lyssna på eller fundera på vad han/hon kan tänkas ha för motiv. Om man en gång har bestämt sig för att denna sak enbart har en sida, ja då har den det. I enkelhetens namn. Och i enkelspårighetens, men det får man kanske inte heller säga?