Dumt?

Jag fick en fråga, eller kanske snarare ett påstående, i veckan. ”Tänk att folk är så fruktansvärt dumma och kastar bort ett liv på jorden för att dyrka en gud i molnen.”

Jag misstänker att det är så här en stor del av människorna av idag tänker. ”Varför kasta bort sitt liv på att följa denne Jesus?” Så kanske man tillägger att: ”Jag hörde faktiskt om en som har en bekant som sade att han hört om någon som läst en bok där det stod att Jesus faktiskt aldrig har funnits.” Och så lämnar man hela frågan med detta. Och så lurar man sig själv bort från livet.

För det första är ett liv med Jesus som Herre och Frälsare inget dåligt liv. ”Han tar inte glansen av livet, den Herre som kallar på dig! Nej (faktiskt!) först då kan på allvar du leva, när Jesus går med på din stig!” Kristna mår bättre än icke-kristna. Kristna lever längre än icke-kristna. Och kristna har bättre – och längre - parförhållanden än icke-kristna. För att bara nämna några saker. Observera nu bara detta: Vi kristna ÄR inte bättre än de icke-kristna, men vi HAR det bättre.

Sedan har vi detta med sanningsfrågan. Givetvis är det, åtminstone en aning, dumt att ”kasta bort” sitt liv på en ideologi/religion om den inte är sann. (Även om man som sagt kan få ett bättre liv genom att leva ett kristenliv.) Den kristna tron står och faller med Jesu uppståndelse och sanningen om den. Om Jesus inte har uppstått, ja då är vår tro tom och vi ”de mest beklagansvärda bland människor” som sätter vår tro till en man som dog och ruttnade i sin grav. Då är vår tro meningslös och vårt hopp ett självbedrägeri. Men om Jesus däremot har uppstått, ja då är han den han säger sig vara och alla de anspråk han gör är sanna och pålitliga.

Det finns många stora män (läs: men) i Guds ord. Det största av dem finner vi i 1Kor. 15:20. ”Men nu HAR Kristus uppstått”, skriver Paulus. Man kan riktigt höra jublet i hans proklamation. Paulus hade mött den uppståndne, och han ger oss en lång lista på andra som hade gjort det samma. Många av dessa kom sedan att dö martyrdöden för sin bekännelse till den uppståndne Kristus. Så gör man helt enkelt inte om det absolut centrala i det man tror på, alltså Jesu uppståndelse, är en lögn. Men de visste hur det var med den saken. Helt enkelt därför att de hade mött honom. Den uppståndne.

Vi som lever idag, vi har givetvis inte möjlighet att till hundra procents säkerhet veta hur det verkligen var. Detta gäller ju de facto allt som hände före vi föddes och vi klarade av att iaktta vår omgivning och minnas vad vi sett. Men vi har källor att tillgå, och vi har (om vi bryr oss om att ta reda på, vill säga!) tillräckligt med fakta för att kunna göra en initierad bedömning om vad som är mest sannolikt. Det kan i detta sammanhang sägas att det är många ateister och agnostiker som har tagit itu med denna sak på stort allvar, och många av dem har insett att indicierna pekar så tydligt i den riktningen att Jesus verkligen är den han påstår sig vara – och att han verkligen har uppstått – att de inte längre är varken ateister eller agnostiker. Sanningen kan vara farlig för ateisten/agnostikern!   

Till sist vill jag försöka föreslå ett byte av perspektiv. Alla som tänker på detta sätt att de kristna kastar bort sitt liv: Gör ett försök att tänka tvärtom! För tänk om den kristna tron ändå är sann! Om Jesus är den han säger sig vara och han verkligen är den enda vägen till Gud och till ett evigt liv. Vad kastar man inte DÅ bort genom att inte tro? Finns det någon sunt tänkande människa som vågar ta denna risk? För att, till sist, travestera på den inledande frågan: Tänk att folk är så fruktansvärt dumma att de kastar bort sitt eviga liv för att få leva ett, som de tror, bekvämt liv här på jorden. Eller ännu värre: För att de inte brydde sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till med Jesus och med frälsningen. Det, om något, är dumt. Eller hur?