Lojal, men mot vem?

På tråden där jag behandlade artikeln i SvD i vilken det berättades om biskop Per Eckerdals kritik av Kinna-herden Owe Johanssons undervisning i homofrågan kom det en intressant kommentar som till åtminstone till vissa delar blottlägger problemets kärna. Jag citerar: ”En kyrkoherde kan inte freelanca hur som helst, så länge kyrkan betalar hans lön. Han måste som vi alla andra löneanställda vara lojal mot sin arbetsgivare. Då är det helt rätt att hans förman tar honom i örat om han går andra vägar. Ifall den anställde inte kan omfatta uppdraget, måste han hitta ett annat forum för att få utlopp för sina åsikter. Biskopen har torrt under fötterna, då han stöder sig på värderingar som tillkommit i demokratisk ordning. Kyrkoherden står för anarkin.” Så långt kommentaren.

Rent mänskligt och juridiskt, om vi talar världslig lag, är detta helt riktigt. En arbetsgivare måste givetvis följa de principer och de bestämmelser som hans överordnade har tillsatt. Det centrala ordet här är ordet ”lojal”. Men hur blir det om det finns flera nivåer av överordnanden och dessa säger olika saker? Om herden (alltså i detta fall biskopen) säger A men överherden (i detta fall Kristus genom sitt heliga ord) säger B? Då blir det krångligt. Vem ska då den anställde vara lojal mot? Alltså i de fall där det inte går att bocka och buga mot båda samtidigt – vilket alltså tycks vara fallet i just homofrågan i Svenska kyrkan idag? Så, hur ska vi ha det i kyrkan? Är det biskoparna och kyrkomötet som säger var skåpet ska stå, eller är det Kristus genom Guds ord?

Kyrkan finns till för att Kristus vill ha det så. Den är, som det heter, ”uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund och där hörnstenen är Jesus Kristus själv”. (Ef. 2:20) I denna kyrka har vi fått en del uppdrag. Det viktigaste formuleras i det vi allmänt kallar för ”missionsbefallningen” där vi ges uppdraget att gå ut med evangeliet, döpa och lära. Att göra lärjungar, helt enkelt. Ett annat uppdrag, som vi kunde säga ligger till grund för detta viktigaste uppdrag, är det uppdrag vi får i Jud. 1:3 och som jag var inne på för inte så länge sedan: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

”Den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”. Tron är alltså sådan den är och sådan vi en gång fick den att förvalta. Det ingår inte i vårt uppdrag som kyrka att börja omforma den efter vårt eget förgottfinnande eller efter tidsandan eller något annat som vi finner lämpligt. Tron är sådan den är, sådan den en gång överlämnades åt oss och sådan vi finner den utlagd i Guds ord. Denna tro har vi fått att förvalta. Av överherden Jesus Kristus. Det som nu har skett i våra kyrkor, och som blir så oerhört tydligt i det som jag kommenterade i ”Hybris”-tråden, är detta att vi tror oss kunna ställa oss över överherden och göra ändringar i den tro och det ord han en gång för alla har överlämnat åt oss. Jesus kommer en dag att komma tillbaka, och då kommer han, bland annat, att hålla räkenskap över hur vi har förvaltat denna tro. Försök dig på ett tankeexperiment: När Herren Jesus kommer med alla sina heliga änglar, tiden tar slut och alla människor kallas samman till domen – hur stor chans tror du då det finns att Svenska kyrkans kyrkomöte och hennes biskopar, genom ett demokratiskt fattat beslut, kan stoppa det som ska till att ske? Detta bara för att klarlägga potentaterna och deras inbördes förhållande och tyngd...

Kyrkoherde Owe Johansson må uppvisa bristande lojalitet mot sin jordiska arbetsgivare, och han må, till synes, ”freelanca”. Men försök öppna för tanken att hans yttersta lojalitet finns på annat håll, mot en annan herde, ja, mot överherden själv. Då blir bilden en helt annan. Vem som ytterst kommer att ta vem i örat kommer, om vi gör en större bildprojektion, att bli lite annorlunda, eller hur?

Vi kommer i denna fråga inte ifrån att juridiken står mot teologin. Detta gäller alltid när kyrkan, som en inomvärldslig aktör, ska ordna sina angelägenheter. Juridiken behöver vara med, men frågan är vad som ska ha större tyngd – och det är här pudelns kärna finns. Teologin är människans sätt att handskas med tron, och juridiken är människans sätt att handskas med lagen – och i förlängningen med relationer människor emellan. Det borde vara, men är det tyvärr inte idag, en självklarhet att teologin går före juridiken i kyrkan. När det brister här skapar vi problem för oss.     

Vidare bör vi ännu påminna oss om teologins uppgift och mål. Det vi alltid behöver hålla i minnet är att teologin inte finns till för sig själv. Teologins mål är aldrig inom teologin själv. Nej, teologins mål (och därmed också kyrkans mål!) är att skapa förutsättningar för att människor ska kunna komma till tro på Frälsaren Jesus Kristus. Teologins mål är att ställa fram Kristus för oss sådan han är och att visa för oss hurudana vi människor är och vad som behöver till för att en syndare ska kunna bli helig och rättfärdig. Detta är varför det finns teologi, och utan detta mål – om man sedan missar det i det att teologin blir sitt eget subjekt eller i det att teologin släpper taget om frälsningsfrågan – blir teologin i den meningen onödig. Frågan är om detta är orsaken till att teologin i SvK har blivit underordnad juridiken?