Den stora skillnaden

Joh. 1:17: ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Har du tänkt på vilken enorm skillnad Jesus gör? I och med hans inträde i historien svänger allt. ALLT. Han är inte bara ett tillägg till den judiska tron. Inte bara en biblisk person bland andra. Nej. I och med honom förändras allt. Allt blir nytt. Jesu inträde i historien var så oerhört omtumlande och nyskapande att till och med tiden började räknas från det när han föddes. Vår Bibel har två delar – det gamla testamentet och det nya. Det gamla förbundet och det nya förbundet. I det gamla förbundet var det lagen som gällde. Mose. I det nya är det nåden som gäller. Jesus Kristus. Nå, allt det här vet vi. Eller gör vi?

Vi läser som bäst Hesekiels bok från GT i vår husandakt. Vi har kommit ungefär 30 kapitel i den i detta nu, och det är nog, måste jag säga, bland det jobbigaste jag någonsin har läst. Sida upp och sida ner av dom och svärd, krig och elände, klagosånger och död. Fullständigt hopplöst – och det i ordets rätta bemärkelse. Om detta skulle vara den kristna trons innersta väsen, ja, då skulle jag nog ge upp. Och många andra också. De flesta. Kanske alla.

Så har jag också, den senaste tiden, läst på lite om Charles Darwin. Han med finkarna, utvecklingsläran och det naturliga urvalet. Jag insåg för en tid sedan att evolutionen inte i första hand handlar om biologi eller ens om vetenskap, utan först och främst handlar den om filosofi. Filosofi är ju olika sätt att försöka ge ett svar på livets stora frågor. Varifrån kommer vi, varför finns vi här och så vidare. Evolutionen är ett sekulärt försök att ge svar på dessa frågor. Ett svar som inte innehåller ordet ”Gud” eller ”Skapare”. När jag alltså har läst på om Darwin insåg jag varför det var så viktigt för honom att hitta på en sådan filosofi. (Eller egentligen var det inte Darwin som hittade på den, han var däremot den förste som försökte ge utvecklingsläran en vetenskaplig touch.) Darwin var, vilket inte många känner till idag, faktiskt också teolog. Skolad i filosofi, alltså. Det sägs att Darwins egen utveckling gick från att vara en biblisk kristen till att mera och mera se på Bibeln som på vilken annan religiös skrift som helst. Darwins andliga resa kom att föra honom till en punkt där han ansåg att ”Gud i Bibeln beskrivs som en hämndlysten tyrann”.

Jag tror faktiskt att Darwin hade läst för mycket i Hesekiels bok. (!)

När man idag diskuterar tro, och uttryckligen kristen tro, med sekulariserade människor kan man slås av detta samma som tydligen fanns hos Darwin. Dessa människor har helt enkelt fastnat i det gamla förbundet. I det gamla testamentet. De har aldrig kommit fram till nåden. Aldrig förstått detta med Jesus och den oerhörda skillnad han gör. ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Jag kan inte precis säga att läsningen av Hesekiels bok är så alldeles upplyftande, andligt sett. Men en fördjupad insikt har denna läsning gett som jag inte vill vara utan. Jag har lärt mig att se – ännu lite tydligare – denna oerhörda skillnad som Jesus gör. Den situation som Hesekiel målar upp är det judiska folkets – och andra angränsande folks – situation utan Jesus. Utan NÅDEN. När vi läser Hesekiels bok kan vi se och förstå vilken också vår situation skulle vara utan Jesus och utan Guds nåd. Dom och svärd, krig och elände, klagosånger och död. Och över allt detta hopplöshetens svarta slöja, insikten om att vårt elände inte kommer att bli bättre eftersom vi människor i oss själva inte kan bli bättre. Att vi inte kan bättre. Att vi är syndare, och att vi kommer att förbli syndare så länge vi lever här på jorden. Och som syndare, som brytare av Guds lag och hans goda vilja, har vi inget annat än domen och straffet att se fram emot.

Men Gud vare tack! Detta skulle ha varit vår situation. Men det är det inte. ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Som kristna – alltså till Kristus döpta – är inte längre lagen och dess förbannelse det som definierar oss. Nej, som kristna, som medlemmar i det nya förbundets, det nya testamentets gudsfolk, är det Guds nåd som är grunden för vårt gudsförhållande. Syndare är vi alltjämt, och det vet vi nog alla och känner vi alla i vårt usla kött. När vi tittar in i spegeln är det en syndare som tittar tillbaka på oss. Vi är syndare, men vi är frälsta och förlåtna syndare. Syndare vars synd inte längre räknas inför Gud. För det är det som nåden verkar. Det är vad Guds nåd i Kristus Jesus ger oss. Om vi bara vill ta emot det och leva i det.

För vi har faktiskt det valet. Som människor har vi en viss frihet när det gäller det onda – i detta fall friheten att välja det onda. Att inte ta emot Guds stora gåva som han i sin godhet har valt att skänka oss och kalla oss alla till. Om vi gör så, om vi förkastar Guds gåva och hans kallelse, ja då står vi kvar under lagen och dess förbannelse. Då är vi tillbaka i Hesekiels bok. Då är de straffdomar Hesekiel förkunnade också vår lott. På lagens väg, utanför Guds nåd, kan Gud till och med framstå som den hämndlystne tyrann som Charles Darwin uppfattade honom som. Men då har man alltså på sätt eller annat missat detta med nåden. Man har missat målet, om vi vill säga så.

Detta är inte Guds vilja. Han vill att alla människor ska få stå i hans nåd. Att alla människor ska vara med i det nya förbundets glädje och få del av dess frid och den salighet som finns i och som detta förbund ger. Och det handlar alltså om Jesus. Han är den stora skillnaden. Den alltavgörande skillnaden. Amen!