Liberalerna bildar regering?

Kenneth Myntti skrev en intressant krönika i ÖT i början av veckan. "Liberalerna bildar regering" löd rubriken, och i artikeln hävdade Myntti att det liberala blocket vann riksdagsvalet med 108 mandat, medan det konservativa blocket var valets förlorare med sina 92 mandat. Myntti menar att Centern, Sannfinländarna och Kristdemokraterna är konservativa, medan de övriga partierna är liberaler. Dock slänger han in ett par brasklappar och konstaterar att detta inte är helt entydigt. Jag skrev ett par kommentarer och försökte komplicera resonemanget - vilket jag menar är nödvändigt emedan detta sannerligen inte är så enkelt som Myntti hävdar. Inte alls.

Dels har vi, alltid när vi talar om axeln liberal - konservativ inte EN axel utan flera. Till och med många, kunde man hävda. Dels har vi värderingsaxeln - alltså den som vi som kristna är mest bekanta med. På den axeln kan man hänföra Kd till de konservativa. Sannf. och C likaså, åtminstone till en del. Men så finns det också en värdekonservativ falang i såväl SFP (Kristet samhällsansvar) som inom Saml., även om denna har fått en allt mera marginaliserad roll. Så här har vi ganska långt, om än inte helt och hållet, den uppdelning Myntti förde fram.

Sedan, för att gå vidare, kan vi konstatera att det finns flera olika typer av liberalism. Individens (relativa, åtminstone) frihet samt de olika rättigheterna och ett betonande av demokrati är centrala för dem alla, men betoningarna skiljer sig ganska ordentligt från varandra. De flesta av våra "liberala" partier idag är s.k. socialliberala partier. Dessa talar sig varma för en samhällsfinansierad välfärdsstat som bygger på ett (relativt) högt skatteuttag. Sedan har vi den klassiska liberalismen (även idag kallad neoliberalism) som inte vill ha dessa samhällsordnade och skattefinansierade välfärdstjänster utan menar att individens frihet också ska utsträckas till att själv få finansiera de tjänster man vill ha. Detta förutsätter då givetvis ett avsevärt lägre skatteuttag. För att göra saken ännu mera komplicerad kallas dessa neoliberaler i USA för konservativa, medan de amerikanska liberalerna förespråkar statligt ingripande i marknaden och, ur europeisk synvinkel, snarast framstår som socialdemokrater.(!) Så har vi ännu, längst till höger på denna skala, de som i vissa sammanhang har kallats för "anarkokapitalister" som rör sig med begreppet "Nattväktarstaten". Dessa anser att staten endast ska ha sådana uppgifter på sig som de enskilda individerna inte själva kan sköta, alltså försvarsfunktionerna, polisväsendet och domstolsväsendet. Statens uppgift begränsar sig till att se till att människorna kan sova lugnt på natten, därav termen "Nattväktarstat". Libertarianerna igen förespråkar frihet från allt tvång och strävar efter att minimera statens roll och inflytande över människornas liv. Ordet valfrihet är centralt inom libertarianismen, detta till och med så att dagens demokratiska styrelsesätt kritiseras eftersom det ger majoriteten rätt att styra över minoriteten. (Har du märkt att jag i något sammanhang har talat om "Majoritetens diktatur? Nå, det är härifrån det uttrycket kommer.)

Om vi utgår från klassisk liberalism, vilket jag väljer att göra, framstår våra socialliberala partier i dagens Finland alla som mer eller mindre "ickeliberala". Jag vet faktiskt inte vilken term man ska välja för att beskriva dem, men eftersom deras politik betonar statens roll och därigenom leder till vad man kunde kalla för förmynderi (i olika grad), speciellt på det ekonomiska området, har jag valt att kalla dem och deras politik för förmyndarpolitik. Förmyndarpolitiken utgår ifrån att människorna själva inte vet vad som är bäst för dem, därför ska andra ("staten" eller "samhället") gå in och ta besluten i individens ställe. Detta gäller i högsta grad just på ekonomins område. Idag tar staten häpnadsväckande 70% av genomsnittsfinländarens inkomster i skatt (i inkomstskatt och framför allt i olika konsumtionsskatter) och fördelar dessa medel på ett sätt som politikerna kommer överens om. Med andra ord får vi tillbaka (en del) av dessa medel i form av olika tjänster - som samhället valt att satsa på och anser att vi behöver och ska ha. Om man ändå vill använda ordet socialliberalism här bör, menar jag, betoningen nog ligga på första ledet av ordet och inte på den andra eftersom detta påminner mycket mera om socialism än om liberalism.

Med bakgrund i detta kommer Mynttis krönika, hur intressant den än i övrigt är, att framstå som ganska förvirrande. På grund av de många olika axlar som finns och där man på alla hittar någon form av liberalism kunde det, för tydlighetens skull, vara skäl att använda sig av olika prefix. Med andra ord skulle Mynttis framställning ha vunnit på att kalla socialliberalismen just socialliberalism och inte rätt och slätt för liberalism. Detta kommer extra tydligt till synes när Myntti också hänför SDP, Vf och även de Gröna till den liberala gruppen. Utifrån en klassiskt liberal definition är ju dessa tre partier allt annat än liberala. Jag vågar nog hävda att den uppdelning i liberalt och konservativt som Myntti vill införa i den politiska rapporteringen inte fungerar i dagens Finland. Det finns helt enkelt för mycket synkretism (ihopblandning) i de finländska politiska partierna för att detta ska fungera. Och framför allt allt för lite sann liberalism.

Vill man provocera en aning (men bara en aning) kunde man säga att det idag inte alls finns något egentligt liberalt parti på partikartan i Finland. Det finns drag av liberalism i en del partier, men alla har ändå mer eller mindre drag av socialism/socialdemokrati. SFP, till exempel, kallar sig gärna ett liberalt parti, men likväl har de under den gångna mandatperioden motarbetat familjernas rätt att själva välja hur de ordnar det med hemvårdsstödet - just med motiveringen att människorna inte själva vet vad som är bäst för dem. (En förment - och av allt att döma, enligt SFP, eftersträvansvärd - jämställdhet mellan könen går före självbestämmanderätten och valfriheten.) Här har Kd, som alltså vanligen framställs som ett konservativt parti, i stället visat prov på liberala tankegångar när man har poängterat just familjernas rätt att själva välja.

Om man sedan än väljer att kalla dagens politik i Finland för socialism, socialdemokrati eller, som jag väljer att göra, förmyndarpolitik, går den ut på i princip samma sak i lite olika utförande. Utjämningspolitik och förmynderi. Sann liberalism handlar om att minska på statens och samhällets roll och bestämmanderätt i individens och familjernas liv, medan förmyndarpolitiken alltså handlar om att staten ska bestämma så mycket som möjligt utifrån hållningen att "människorna vet inte själva vad som är bäst för dem". Aktuella exempel på detta är SDP:s förslag om en obligatorisk förskola för alla från tre års ålder, förslaget om delat hemvårdsstöd mellan föräldrarna och även detta med "pakkoruotsi" och "tvångsfinska" i våra skolor.

I veckan fick vi ännu ett horribelt exempel på hur denna förmyndarpolitik och detta statliga översitteri fungerar. En förening i Norra Vallgrund i Korsholm tänkte ordna gemensam vårstädning av byn, men fick veta att, enligt den lagtolkning som NTM-centralen gör, det i varje liten städgrupp som går ut på vägkanterna måste finnas en ansvarig person med som har vägsäkerhetskort. Detta kort får man om man går en kurs, ordnad av just NTM-centalen, som kostar 200 euro. (Och som, enligt uppgift, inte alls tar upp skräpplockning längs vägarna...) Resultatet? Ja, knappast blev det något städtalko. I stället får kommunen, i detta fall Korsholm, stå för städningen. Med skattemedel.

Detta är givetvis bara en liten sak, men den visar med all önskvärd tydlighet vilket samhälle vi idag har skapat åt oss. När man diskuterar ekonomiska frågor ställs med jämna mellanrum frågan hur det kommer sig att vi idag inte har råd att upprätthålla det välfärdssamhälle som man byggde upp efter kriget när det fanns betydligt sämre förutsättningar än vad det finns idag. Svaret är egentligen väldigt enkelt. Då, åren efter kriget, tog människorna ansvar för de gemensamma angelägenheterna. Man satt inte i stugorna och väntade på att "kommunen" eller "staten" skulle fixa saker och ting, utan när något behövde göras så gjorde man det. Man satte den egna axeln under i ena änden, och grannen i den andra. Idag fungerar det inte på detta sätt. Idag sitter vi som små fågelungar och piper och gapar och väntar att någon ska sätta maten i munnen på oss. Och när någon försöker så sätter statliga myndigheter käppar i hjulen - som i exemplet ovan i Norra Vallgrund.

Så här går det när vi skapar en förmyndarpolitik och låter denna regera. Visst är det bekvämt! Det är därför vi har ställt det så här för oss. Men det kostar, och det passiverar. Och det kringskär våra friheter och i förlängningen också våra rättigheter. Men framför allt så kostar det. 70% av alla våra inkomster. Pengar som det allmänna tar av oss för att ha råd att upprätthålla detta förmyndarsamhälle och därigenom också denna passivitet - som i sin tur förorsakar merkostnader och ett ytterligare ökat skattetryck. Eller, som idag, en ökad upplåning. Och i värsta fall bådadera.

Frågan är hur länge vi kan hålla på så här. Och hur fågelungarna reagerar den dag ingen längre har råd att mata dem utan de själva blir tvungna att söka sin egen mat. Som det ser ut idag kommer den dagen nog att komma, kanske fortare än vi anar. Frågan är bara, som jag skrev om här, om vi ska göra det så att vi sänker skattetrycket nu, så länge det ännu går, och rättar den statliga munnen efter matsäcken och ger människorna möjligheter att ordna sina egna liv, eller om vi spänner på och försöker så länge som möjligt upprätthålla detta statsbekostade  - och synnerligen passiverande - välfärdssamhälle med skyhöga skatter och en samtidigt skenande statsskuld. Med den följden att när raset sedan kommer vi inte kan sänka skatterna, eftersom vi har en gigantisk skuld som måste skötas, och människorna ändå tvingas ordna sina egna liv och bekosta sina egna välfärdstjänster men med bara 30% av sina inkomster? (Eftersom 70% fortfarande går i skatt.)

Ifall liberalerna verkligen skulle bilda regering i Finland skulle det bli väg nummer ett. Men eftersom det inte finns några verkliga liberaler i Finland idag - endast socialliberaler - kommer vägvalet snarare att bli det andra. Troligen med de följder jag nämnde ovan.

Jag fruktar att detta blir socialliberalismens ekonomiska arv till de kommande generationerna finländare.