Aftonbladet uppviglar

Ja, jag vet att jag inte borde läsa om Stockholm Pride på Aftonbladet. Men vissa gånger är rubrikerna av sådan art att det bara inte går att låta bli. Som på den här kolumnen skriven av en Andreas Hansson. "Samtidigt rasslar hbtq-fobin in". Skribenten avser med rubriken kommentarer som läsare skriver på Aftonbladets webbplats, ja, och så skriver han i ingressen att "hatet rann igenom fogarna även under årets Stockholm Pride". I kolumnen citerar skribenten sedan en del av dessa kommentarer och återger de svar han själv skrev. Behöver jag säga att svaren lämnar mycket i övrigt att önska? Nåväl, det får skribenten givetvis stå för själv. I miina ögon framstår han som en fullständig pajas.

Det allvarliga i detta är ändå att dylika, helt sansade och fullständigt befogade, kommentarer framställs som fobiska och som hatiska. Det är de givetvis inte, och när man på detta sätt stämplar åsikter som fobiska och hatiska - åsikter som i många fall andas en uppriktig omsorg och bekymmer över vad som sker - då ägnar man sig åt uppvigling. I andra sammanhang säger sig denna tidning stå emot en uppdelning i "vi och de", men här tycks detta inte vara något problem. Varför inte kissa på dem? avslutar Hansson sin kolumn. Jag skulle skriva bedrövligt, men det ordet räcker inte till. Inte på långt när.

Gammalt tankegods i nya sammanhang

Det går ett intressant program på radio Vega Österbotten som heter "Dialektväktarna". I det senaste programmet diskuterade man olika sommarplågor - och då inte olika musikstycken, utan sådant som myggor, solbrännor, bromsar och dylikt. Redaktören bad lyssnarna ringa in och ge exempel på (dialektala ord på) olika sommarplågor. I mitt stilla sinne undrade jag hur han skulle ha reagerat om någon skulle ha ringt in och beskrivit "Pride" som en dylik sommarplåga. Vad "Pride" blir på dialekt vet jag inte, kanske "höögmoodi"?

Men faktum är ju att de otaliga Pride-evenemangen är en sommarplåga. De är dessutom samordnade (givetvis!) på så sätt att det i princip hela tiden pågår något evenemang någonstans så mediatäckningen blir så omfattande som möjligt. Och media ratar givetvis inte chansen att dra fram detta. I tid och otid ska det vara något reportage, någon artikel eller någon dokumentär som anknyter till hbt och pride. Denna helg är det så den stora "finalen". Stockholm Pride. Högmodets topp. Om vi så vill - och det vill vi ju.

SVT täcker givetvis detta högmodsevenemang, och ackompanjerar sin täckning med ett antal besläktade program. Jag såg i en TV-tablå att det skulle sändas en dokumentär som hette "Född i fel kropp". Jag såg givetvis inte programmet, men redan rubriken fick mig att fundera. Det här är ju ett uttryck som vi idag helt okritiskt har tagit till oss. Det är så det är, helt enkelt. Det finns människor som är födda i fel kropp. Punkt. Men hur skulle det vara om vi skulle skrapa lite på ytan här? Om/när en människa upplever sig vara "född i fel kropp" är det ju faktiskt så att felet kan sitta på två ställen. Rent logiskt. Antingen är det faktiskt så att det är kroppen det är fel på - eller så är det upplevelsen som är felaktig. Varför är det så självklart, så det inte behövs ens den mista lilla reflektion angående den eventuella motsatsen, att det är kroppen det är fel på? Varför vill/vågar/kan/får vi inte ställa frågan om det kanhända kunde vara så att det är upplevelsen - och inte kroppen - det är fel på?

Det tycks nu bara vara så för oss människor att gnosticismen med dess olika avarter aldrig är långt borta från oss människor. Det faller sig uppenbarligen väldigt naturligt för oss att falla ner i dessa tankemönster. En av gnosticismens bärande tankar var/är nämligen att sinnet (psyche) är överordnat kroppen. Är det inte det samma vi ser här när någon upplever sig vara född i fel kropp? Det är givetvis kroppen det är fel på, och kroppen som bör förändras för att motsvara psyket. Det kan ju aldrig vara så att den underordnade kroppen kan ha/vara rätt.

Det är sällan det sker något helt nytt under solen.

Lennox och universums finjustering

John Lennox skriver i sin bok "Guds dödgrävare - har vetenskapen begravt Gud?" om de senaste decenniernas oerhörda framsteg på vetenskapens område vilka för många (också vetenskapsmän) har blivit något av en ögonöppnare. Insikten om att universum är så oerhört finjusterat, och att denna finjustering är ett absolut krav för att universum - och i synnerhet liv - alls ska kunna existera visar, enligt Lennox, på att universum måste vara designat. En blind slump kan helt enkelt inte ha åstadkommit denna finjustering. Jag klistrar nedan in en del av hans text i vilken han lyfter fram några exempel på denna finjustering. (s. 93-95)

För att livet ska kunna existera på jorden krävs riklig tillgång på kol. Kol bildas genom en förening antingen av tre heliumkärnor eller också av heliumkärnor plus beryllium. Den framstående brittiske matematikern och astronomen Fred Hoyle upptäckte att energinivåerna i de atomära grundtillstånden måste vara noga justerade i förhållande till varandra för att denna förening ska kunna ske. Detta fenomen kallas för resonans. Om värdena varierade mer än 1 procent åt något håll, skulle inte universum kunna hysa liv. Hoyle medgav senare att inget hade skakat hans ateism så i grunden som denna upptäckt. Denna lilla finjustering räckte för att övertyga honom om att det tycktes som om ”ett superintellekt har mixtrat med såväl fysiken som kemin och biologin” och att ”det inte finns några blinda krafter i naturen att tala om".

Men när det gäller vilka avvikelser som kan tillåtas, bleknar detta exempel i jämförelse med den noggranna finjusteringen hos en del andra parametrar i naturen. Den teoretiske fysikern Paul Davies förklarar att om förhållandet mellan den starka kärnkraften och den elektromagnetiska kraften hade varit 1/10 upphöjt till 16 annorlunda, skulle inga stjärnor ha kunnat bildas. Likaså måste förhållandet mellan den elektro-magnetiska kraftkonstanten och gravitationskonstanten vara lika väl avvägt. Skulle man bara öka dem med 1/10 upphöjt till 40, skulle bara små stjärnor kunna existera. Skulle man minska dem lika mycket, skulle det bara finnas stora stjärnor. Men det måste finnas både stora och små stjärnor i universum, eftersom de stora stjärnorna producerar grundämnen i sina termonukleära ugnar och då det bara är de små som brinner tillräckligt länge för att upprätthålla liv på en planet. För att få ett hum om vilken noggrannhet som krävs, kan vi använda Davies belysande exempel om prickskytten som måste träffa ett mynt på andra sidan av vårt synliga universum, tjugo miljarder ljusår bort. Om någon tycker att detta är svårt att föreställa sig, kanske ett annat belysande exempel som ges av den kanadensiske astrofysikern Hugh Ross kan hjälpa. Täck hela Amerika med travar av mynt som var och en når ända upp till månen (380 000 km bort). Gör sedan likadant på en miljard andra kontinenter av samma storlek. Måla ett mynt rött och lägg det någonstans i någon av de en miljard travarna. Bind sedan för ögonen på en vän och be honom eller henne att plocka fram myntet. Chansen är 1 på 10 upphöjt till 40 att hon klarar det.

Trots att det nu handlar om sådan precision att inga mänskliga instrument i världen kan åstadkomma detta, har kosmos ännu mer fantastiska överraskningar på lager. Det påstås att en förändring i förhållandet mellan expansions- och kontraktions-krafterna med så lite som 1/10 upphöjt till 55 vid Planck-tiden (bara 10 upphöjt till -43 sekunder efter universums födelse) antingen skulle ha gett en alldeles för snabb expansion så att inga galaxer hade kunnat bildas eller också en för långsam expansion så att allt snabbt hade kollapsat. Men till och med detta exempel på noggrann finjustering hamnar helt och hållet i skuggan av vad som kanske är det mest tankesvindlande exemplet av alla. Vårt universum är ett universum där entropin (som är ett mått på oordning) ökar, ett faktum som ryms i termodynamikens andra huvudsats. Den framstående matematikern Roger Penrose skriver: ”Försök föreställa dig hela universums rymd av tänkbara koordinater. Varje punkt i denna rymd av koordinater representerar ett alternativt sätt som universum kunde ha startat på. Låt oss tänka oss att Skaparen är beväpnad med en knappnål som ska fästas någonstans i rymden av koordinater. Varje alternativ placering av knappnålen ger ett annat universum. Hur noggrant Skaparen behöver sikta beror på vilken entropi i universum som då bildas. Det skulle vara förhållandevis ’lätt’ att skapa ett universum med hög entropi, eftersom det då skulle finnas en stor rymd av tänkbara koordinater att pricka med knappnålen. Men för att starta universum i ett lågt entropitillstånd – så att det skulle kunna finnas en termodynamikens andra huvudsats – måste Skaparen pricka en mycket mindre rymd av tänkbara koordinater. Hur liten skulle då denna rymd behöva vara för att resultera i ett universum som liknar det vi faktiskt bor i?” Hans beräkningar ledde fram till den anmärkningsvärda slutsatsen att ”Skaparens måste ha prickat” med en noggrannhet på en tiondel upphöjt till 10 upphöjt till 123, det vill säga 10 upphöjt till 123 nollor följt av en etta, vilket är ett ”tal som är omöjligt att skriva ut som vanligt decimaltal, därför att även om vi hade kunnat sätta en nolla på varje partikel i universum, skulle det ändå inte finnas tillräckligt med partiklar för att göra det.” Ställd inför inte bara ett utan många liknande exempel på finjustering är det kanske inte så förvånande att Paul Davies tycker att det verkar som om någon noga har finjusterat naturens konstanter för att skapa universum. ”Jag kan omöjligen frigöra mig från intrycket att alltsammans är planerat.”

Lennox, matematiken och universums begriplighet

Jag läser som bäst, om nu någon har lyckats missa det, John Lennox bok "Guds dödgrävare. Har vetenskapen begravt Gud?" Ju mera jag läser desto mera inser jag hur oerhört viktig denna bok är, och hur viktigt det skulle vara att så många som möjligt skulle läsa den. De små texter jag citerar här på bloggen får förhoppningsvis fungera som "aptitretare"...

Hur mycket vi än diskuterar den vetenskapliga metodens väsen, råder

det inget tvivel om vilken grund denna metod vilar på, nämligen uni-

versums rationella begriplighet. Det var Albert Einsteins förundran

över detta faktum som fick honom att fälla sitt berömda yttrande:

”Det obegripligaste med universum är att det är begripligt.”

Det här citatet av Einstein har jag i tiden förundrat mig över. Nu hjälpte Lennox mig att förstå vad Einstein avsåg. Einstein fortsätter:

 Ni tycker det är märkligt att jag betraktar världens begrip-

lighet (i den mån vi har rätt att tala om en sådan) som ett mirakel

eller som ett evigt mysterium. Utan föregående undersökning borde

man faktiskt förvänta sig en kaotisk värld som inte kan begripas med

förnuftet.

Lennox tar avstamp i Newton och hans gravitationsteori och konstaterar att denna förutsätter en värld full av ordning - en ordning som vi människor dessutom kan studera och förstå oss på. Det att denna ordning dessutom är matematisk till sin natur gör det hela inte mindre förunderligt. Att de fysiska företeelser vi kan studera i universum alla strikt håller sig till matematiska former och kan studeras och kategoriseras enligt matematiska formler och system är, enligt Einstein, närmast att betrakta som ett mirakel. Lennox får fortsätta och dra en slutsats av detta:

Förhållandet mellan matematiken och fysiken går verkligen på djupet,

och det är svårt att tänka sig att detta förhållande bara skulle vara en

tillfällig slump.

---

...universums begriplighet ytterst har sin grund i Guds egen rationalitet.

Såväl verklighetens värld som matematiken kan härledas tillbaka till den

Gud som har skapat både universum och människans tänkande. Därför

är det inte alls särskilt förvånande när människor skapade till Guds avbild

ger upphov till matematiska teorier som är direkt tillämpbara på ett

universum vars arkitekt är just denna skapande Gud.

Keith Ward ger starkt stöd åt denna uppfattning: ”De fysiska

partiklarnas fortlöpande anpassning efter exakta matematiska förhål-

landen är något som torde vara mycket mera sannolikt om det finns

en kosmisk matematiker som ordnar och bestämmer det inbördes

förhållandet på ett nödvändigt sätt. Att det finns fysiska lagar tyder

klart på att det finns en Gud som formulerar dessa lagar och som ser

till att den fysiska sfären anpassar sig till dem.

John Lennox och "God of the Gaps"

När jag studerade i Åbo på 1990-talet minns jag att det i vissa sammanhang (på den teologiska fakulteten) framfördes oro över att utrymmet som den kristna tron hade att arbeta på minskade i takt med vetenskapens landvinningar. Jag minns inte vilket botemedel som erbjöds - kanhända var det någon form av anpassning och ytterligare avmytologisering som efterlystes och ansågs kunna bemöta detta - men jag minns att jag (också här) skakade på mitt inre huvud och förundrade mig över detta sätt att tänka. Det man här var inne på var det som populärt har kallats för "Kunskapsluckornas Gud" (God of the Gaps). Enligt detta ryms Gud bara i de kunskapsluckor vi har och som naturvetenskapen har lämnat kvar åt oss. Givetvis skulle detta innebära att när naturvetenskapen en dag har lyckats förklara allt så finns det inte längre rum för någon Gud/några gudar. Det jag insåg då, men knappast kunde sätta ord på, var att detta sätt att se på både vetenskapen och Gud är felaktiga. Jag tror att jag låter John Lennox förklara detta:

I varje debatt om vetenskap och tro kommer förr eller senare frågan om ”kunskapsluckornas Gud” upp. Somliga menar att införandet av en gud eller Gud är ett tecken på intellektuell slöhet. Så fort vi inte kan förklara någonting vetenskapligt, för vi in ”Gud” för att dölja vår okunskap. Vi ska tala mer om detta senare, men just nu är det viktigt att poängtera att mister Ford inte finns i våra kunskapsluckor om hur explosionsmotorer fungerar. Han finns faktiskt inte i några som helst orsaksmässiga förklaringar till olika mekanismer. Henry Ford är nämligen ingen mekanism: han är den handlande agent som ligger bakom att mekanismen över huvud taget existerar. Det betyder att allt vittnar om hans händers verk – och det innefattar de delar som vi förstår och de delar vi inte förstår.

Likadant är det med Gud. I sin bok Is There a God? skriver den brittiske filosofen Richard Swinburne på ett abstraktare plan angående själva vetenskapens förklaringsförmåga: ”Jag postulerar inte en ’kunskapsluckornas Gud’, en gud vars syfte bara är att förklara sådant som vetenskapen ännu inte har förklarat. Jag postulerar en Gud för att förklara varför vetenskapen förklarar – jag förnekar alltså inte att vetenskapen förklarar, men jag postulerar Gud för att förklara varför vetenskapen förklarar. Att vetenskapen faktiskt lyckas visa hur sinnrikt ordnad naturens värld är ger oss goda skäl att tro att det finns en djupare orsak till denna ordning.” Swinburne använder sig av slutledning till den bästa förklaringen och säger att Gud är den bästa förklaringen till vetenskapens förklaringsförmåga.

Vad jag vill poängtera här är att eftersom Gud inte är ett alternativ till vetenskapen som förklaring, ska han inte uppfattas bara som en kunskapsluckornas Gud. Tvärtom är han grunden till alla förklaringar: det är hans existens som över huvud taget gör det möjligt att förklara saker och ting, både vetenskapliga och andra saker. Det är viktigt att betona detta eftersom inflytelserika författare som Richard Dawkins envisas med att föreställa sig Gud som ett förklaringsalternativ till vetenskapen – en uppfattning som inte förekommer någonstans i någon djupare teologisk reflektion. Därför slåss Dawkins mot en väderkvarn – han avfärdar en gudsföreställning som ingen seriös tänkare ändå tror på. Sådant behöver inte med nödvändighet ses som ett tecken på intellektuellt skarpsinne. (John Lennox, "Guds dödgrävare" s. 62-63)

Eflop, mister Ford och scientisternas kategorifel

Jag har haft en hektisk helg. Jobb och familjeläger på Klippan. Och dessutom några timmar sömn varje natt också. Så jag har inte hunnit delta i diskussionen under den förra bloggtexten i någon större utsträckning. Jag har läst, och skakat på huvudet åt mycket av det som skrivits. Emellertid lovade jag signaturen "Eflop" att återberätta det som John Lennox skriver om "Mister Ford". Detta då i anslutning till det som "Eflop" skrev i en kommentar: "Vetenskapen är ett redskap för att vi ska kunna förstå olika saker utan att ta till nån gud som förklaring för olika fenomen. Ju fler svar vi får från forskning och vetenskap desto mindre behöver vi alternativa (gudomliga) förklaringar."

Den uppmärksamme läsaren hittar säkert själva drivkraften bakom "Eflops" kommentarsiver i detta korta citat. Redan i och med detta avslöjar sig nämligen "Eflop" - och med det samma avslöjar han på ett brutalt sätt drivkraften bakom naturalisternas/scientisternas engagemang. Målet är givetvis att få bort Skaparen ur hela ekvationen. Uppenbarligen till vilket pris som helst. Men så var det detta med mister Ford.

Vetenskapen har varit fantastiskt framgångsrik när det gäller att utforska hur vårt fysiska universum är beskaffat och att klarlägga vilka mekanismer som styr universum. Den vetenskapliga forskningen har också lett till att många fasansfulla sjukdomar har kunnat utrotas och har ingett förhoppningar om att många fler ska kunna avhjälpas. Men den vetenskapliga undersökningen har också gett en annan, totalt annorlunda effekt: den har bidragit till att befria många människor från vidskepelse och rädsla. Människor behöver till exempel inte längre tro att månförmörkelser orsakas av någon ondskefull ande som man måste blidka. För detta och en massa andra saker måste vi vara tacksamma.

Men i vissa kretsar har vetenskapens framgång också lett till uppfattningen att eftersom vi kan förstå vilka mekanismer som styr universum utan att vi behöver blanda in Gud, kan vi tryggt sluta oss till att det inte finns någon Gud som designat och skapat universum från början. Men detta resonemang bygger på ett vanligt argumentationsfel som vi kan illustrera på följande sätt.

Ta till exempel en Fordbil. Det är fullt tänkbart att en person från någon avlägsen del av världen, som såg bilen för första gången och inte visste ett dugg om modern ingenjörskonst, föreställde sig att det inuti bilen fanns en gud (mister Ford) som fick den att gå. Vidare kunde han föreställa sig att när motorn gick fint berodde detta på att mister Ford inuti motorn gillade honom, och när motorn inte ville gå berodde det på att mister Ford inte gillade honom. Om han senare fick tillfälle att studera ingenjörsvetenskap och kunde plocka sönder motorn i smådelar, skulle han förstås upptäcka att det inte fanns någon mister Ford i motorn. Inte heller skulle det vara särskilt svårt för honom att inse att han inte behövde blanda in mister Ford för att förklara hur den fungerade. Hans förståelse av de opersonliga förbränningsprinciperna skulle vara tillräckligt för att förklara hur motorn fungerar. Så långt är allt väl. Men om han utifrån det drar slutsatsen att hans förståelse av hur motorn fungerar gör det fullständigt omöjligt för honom att tro att det finns en mister Ford som har designat motorn från början, då skulle det självfallet vara felaktigt - för att använda filosofiskt språk skulle han begå ett kategorifel. Om det inte hade funnits någon mister Ford som hade designat maskineriet skulle det inte heller ha funnits någon maskin att förstå.

Likaså är det ett kategorifel att anta att vår förståelse av de opersonliga principer som universum verkar efter gör[a] det antingen onödigt eller omöjligt att tro att det finns en personlig skapare som har designat, skapat och upprätthåller universum. Vi får med andra ord inte förväxla de mekanismer som universum verkar efter vare sig med dess orsak eller med dess upprätthållare.

Själva grundfrågan här är att scientistiskt lagda personer som Atkins och Dawkins inte skiljer mellan mekanism och handlande agent. I filosofiska termer begår de ett mycket elementärt kategorifel, när de hävdar att det inte finns någon handlande person som har designat en viss mekanism, bara därför att vi förstår den mekanism som förklarar ett visst fenomen.

Så långt John Lennox i hans bok "Guds dödgrävare" (s. 59-60). Boken kan för övrigt varmt rekommenderas! Den kan, i sin helhet, hittas på nätet. Läs den som sagt gärna!