Om medias åsiktsdiktatur i väst

Jag blev för en tid sedan uppmärksamgjord på en bloggtext skriven av journalisten Egor Putilov. Putilov, som är född i Ryssland, har jobbat på migrationsverket i Sverige och även som frilansande journalist. I bloggtexten ("Hur opartiskt är public service") skriver han om hur han som inhoppsvikarie på Sveriges Radio i december 2015 blev inkallad till sin chef på grund av ett antal debattartiklar han skrivit före denna anställning. I artiklarna hade Putilov inte uttalat sig vare sig positivt eller negativt om invandringen, men påtalat vissa brister i handläggningen av asylärenden.

I samtalet med Putlivs chef Luise Steinberger framkom att det är helt ok för en journalist på SR att bryta mot reglerna (om att ta ställning i kontroversiella frågor) om den anställda gör detta utifrån ett vänsterperspektiv. I annat fall är personen i fråga "inte särskilt användbar för oss" och får genast cheferna på sig. Efter detta tog Putilov kontakt med Steinbergers chef Ingemar Löfgren för att reda ut detta och höra sig för varför inte han, som var mest insatt i asylfrågor, inte längre fick skriva om dessa frågor. Löfgren pratade om förtroende, och fyra dagar efter detta samtal blev Putilov uppsagd från SR.Han konstaterar själv att förtroendet tydligen var slut.

Det är intressant att höra och läsa om detta. Vi vet alla att det är så här det går till inom mainstreammedia idag, men det är, vilket kan upprepas, hälsosamt att få direkta och otvetydiga vittnesbörd om detta av sådana som varit inne i systemet.

Det som Putilov säger om klimatet i media (i detta fall SR) är oerhört avslöjande och att han drar paralleller till situationen i Ryssland är ytterst skrämmande. "Ibland känns det som jag aldrig lämnat Ryssland", säger han i bloggtexten.

I vår västliga mainstreammedia kritiseras idag Ryssland och Putin i ytterst hårda ordalag, speciellt för inskränkningar i yttrandefriheten. Denna kritik har drivits så långt att man nästan kan tala om en demonisering. Sedan visar det sig att situationen här i väst inte är stort bättre. Ja, kanske t.o.m. ännu sämre. Förtecknen är motsatta, och här är det inte en ledare och hans administration som förtrycker yttrandefriheten och därmed sanningen, utan här handlar det om ett värderingskluster som helt har tagit över media och som agerar förtryckare och undertryckare av yttrandefriheten.

Men ännu sämre än i Ryssland? Vad menar du, kanske någon vill fråga. Ja. Jag hävdar att situationen här faktiskt kan beskrivas som ännu sämre än situationen i Ryssland. I Ryssland finns det en högljudd, men åtklämd, opposition som ifrågasätter landets ledning och den censur som bedrivs. En ledare/ledning kan emellertid bytas ut. Här i väst är det media själv som har infört censuren och media får bedriva sin propaganda mer eller mindre utan opposition. Därmed blir alla mer eller mindre duperade och någon opposition att tala om finns inte. Dessutom kan man inte byta ut hela media. I Polen gjordes vissa försök, men då reagerade västmedia och ropade VARG! och fick hela EU med sig mot den nya polska ledningen.

Vi sitter med andra ord i rävsaxen och det finns inga möjligheter att komma loss.