John Lennox och "God of the Gaps"

När jag studerade i Åbo på 1990-talet minns jag att det i vissa sammanhang (på den teologiska fakulteten) framfördes oro över att utrymmet som den kristna tron hade att arbeta på minskade i takt med vetenskapens landvinningar. Jag minns inte vilket botemedel som erbjöds - kanhända var det någon form av anpassning och ytterligare avmytologisering som efterlystes och ansågs kunna bemöta detta - men jag minns att jag (också här) skakade på mitt inre huvud och förundrade mig över detta sätt att tänka. Det man här var inne på var det som populärt har kallats för "Kunskapsluckornas Gud" (God of the Gaps). Enligt detta ryms Gud bara i de kunskapsluckor vi har och som naturvetenskapen har lämnat kvar åt oss. Givetvis skulle detta innebära att när naturvetenskapen en dag har lyckats förklara allt så finns det inte längre rum för någon Gud/några gudar. Det jag insåg då, men knappast kunde sätta ord på, var att detta sätt att se på både vetenskapen och Gud är felaktiga. Jag tror att jag låter John Lennox förklara detta:

I varje debatt om vetenskap och tro kommer förr eller senare frågan om ”kunskapsluckornas Gud” upp. Somliga menar att införandet av en gud eller Gud är ett tecken på intellektuell slöhet. Så fort vi inte kan förklara någonting vetenskapligt, för vi in ”Gud” för att dölja vår okunskap. Vi ska tala mer om detta senare, men just nu är det viktigt att poängtera att mister Ford inte finns i våra kunskapsluckor om hur explosionsmotorer fungerar. Han finns faktiskt inte i några som helst orsaksmässiga förklaringar till olika mekanismer. Henry Ford är nämligen ingen mekanism: han är den handlande agent som ligger bakom att mekanismen över huvud taget existerar. Det betyder att allt vittnar om hans händers verk – och det innefattar de delar som vi förstår och de delar vi inte förstår.

Likadant är det med Gud. I sin bok Is There a God? skriver den brittiske filosofen Richard Swinburne på ett abstraktare plan angående själva vetenskapens förklaringsförmåga: ”Jag postulerar inte en ’kunskapsluckornas Gud’, en gud vars syfte bara är att förklara sådant som vetenskapen ännu inte har förklarat. Jag postulerar en Gud för att förklara varför vetenskapen förklarar – jag förnekar alltså inte att vetenskapen förklarar, men jag postulerar Gud för att förklara varför vetenskapen förklarar. Att vetenskapen faktiskt lyckas visa hur sinnrikt ordnad naturens värld är ger oss goda skäl att tro att det finns en djupare orsak till denna ordning.” Swinburne använder sig av slutledning till den bästa förklaringen och säger att Gud är den bästa förklaringen till vetenskapens förklaringsförmåga.

Vad jag vill poängtera här är att eftersom Gud inte är ett alternativ till vetenskapen som förklaring, ska han inte uppfattas bara som en kunskapsluckornas Gud. Tvärtom är han grunden till alla förklaringar: det är hans existens som över huvud taget gör det möjligt att förklara saker och ting, både vetenskapliga och andra saker. Det är viktigt att betona detta eftersom inflytelserika författare som Richard Dawkins envisas med att föreställa sig Gud som ett förklaringsalternativ till vetenskapen – en uppfattning som inte förekommer någonstans i någon djupare teologisk reflektion. Därför slåss Dawkins mot en väderkvarn – han avfärdar en gudsföreställning som ingen seriös tänkare ändå tror på. Sådant behöver inte med nödvändighet ses som ett tecken på intellektuellt skarpsinne. (John Lennox, "Guds dödgrävare" s. 62-63)