Lennox och universums finjustering

John Lennox skriver i sin bok "Guds dödgrävare - har vetenskapen begravt Gud?" om de senaste decenniernas oerhörda framsteg på vetenskapens område vilka för många (också vetenskapsmän) har blivit något av en ögonöppnare. Insikten om att universum är så oerhört finjusterat, och att denna finjustering är ett absolut krav för att universum - och i synnerhet liv - alls ska kunna existera visar, enligt Lennox, på att universum måste vara designat. En blind slump kan helt enkelt inte ha åstadkommit denna finjustering. Jag klistrar nedan in en del av hans text i vilken han lyfter fram några exempel på denna finjustering. (s. 93-95)

För att livet ska kunna existera på jorden krävs riklig tillgång på kol. Kol bildas genom en förening antingen av tre heliumkärnor eller också av heliumkärnor plus beryllium. Den framstående brittiske matematikern och astronomen Fred Hoyle upptäckte att energinivåerna i de atomära grundtillstånden måste vara noga justerade i förhållande till varandra för att denna förening ska kunna ske. Detta fenomen kallas för resonans. Om värdena varierade mer än 1 procent åt något håll, skulle inte universum kunna hysa liv. Hoyle medgav senare att inget hade skakat hans ateism så i grunden som denna upptäckt. Denna lilla finjustering räckte för att övertyga honom om att det tycktes som om ”ett superintellekt har mixtrat med såväl fysiken som kemin och biologin” och att ”det inte finns några blinda krafter i naturen att tala om".

Men när det gäller vilka avvikelser som kan tillåtas, bleknar detta exempel i jämförelse med den noggranna finjusteringen hos en del andra parametrar i naturen. Den teoretiske fysikern Paul Davies förklarar att om förhållandet mellan den starka kärnkraften och den elektromagnetiska kraften hade varit 1/10 upphöjt till 16 annorlunda, skulle inga stjärnor ha kunnat bildas. Likaså måste förhållandet mellan den elektro-magnetiska kraftkonstanten och gravitationskonstanten vara lika väl avvägt. Skulle man bara öka dem med 1/10 upphöjt till 40, skulle bara små stjärnor kunna existera. Skulle man minska dem lika mycket, skulle det bara finnas stora stjärnor. Men det måste finnas både stora och små stjärnor i universum, eftersom de stora stjärnorna producerar grundämnen i sina termonukleära ugnar och då det bara är de små som brinner tillräckligt länge för att upprätthålla liv på en planet. För att få ett hum om vilken noggrannhet som krävs, kan vi använda Davies belysande exempel om prickskytten som måste träffa ett mynt på andra sidan av vårt synliga universum, tjugo miljarder ljusår bort. Om någon tycker att detta är svårt att föreställa sig, kanske ett annat belysande exempel som ges av den kanadensiske astrofysikern Hugh Ross kan hjälpa. Täck hela Amerika med travar av mynt som var och en når ända upp till månen (380 000 km bort). Gör sedan likadant på en miljard andra kontinenter av samma storlek. Måla ett mynt rött och lägg det någonstans i någon av de en miljard travarna. Bind sedan för ögonen på en vän och be honom eller henne att plocka fram myntet. Chansen är 1 på 10 upphöjt till 40 att hon klarar det.

Trots att det nu handlar om sådan precision att inga mänskliga instrument i världen kan åstadkomma detta, har kosmos ännu mer fantastiska överraskningar på lager. Det påstås att en förändring i förhållandet mellan expansions- och kontraktions-krafterna med så lite som 1/10 upphöjt till 55 vid Planck-tiden (bara 10 upphöjt till -43 sekunder efter universums födelse) antingen skulle ha gett en alldeles för snabb expansion så att inga galaxer hade kunnat bildas eller också en för långsam expansion så att allt snabbt hade kollapsat. Men till och med detta exempel på noggrann finjustering hamnar helt och hållet i skuggan av vad som kanske är det mest tankesvindlande exemplet av alla. Vårt universum är ett universum där entropin (som är ett mått på oordning) ökar, ett faktum som ryms i termodynamikens andra huvudsats. Den framstående matematikern Roger Penrose skriver: ”Försök föreställa dig hela universums rymd av tänkbara koordinater. Varje punkt i denna rymd av koordinater representerar ett alternativt sätt som universum kunde ha startat på. Låt oss tänka oss att Skaparen är beväpnad med en knappnål som ska fästas någonstans i rymden av koordinater. Varje alternativ placering av knappnålen ger ett annat universum. Hur noggrant Skaparen behöver sikta beror på vilken entropi i universum som då bildas. Det skulle vara förhållandevis ’lätt’ att skapa ett universum med hög entropi, eftersom det då skulle finnas en stor rymd av tänkbara koordinater att pricka med knappnålen. Men för att starta universum i ett lågt entropitillstånd – så att det skulle kunna finnas en termodynamikens andra huvudsats – måste Skaparen pricka en mycket mindre rymd av tänkbara koordinater. Hur liten skulle då denna rymd behöva vara för att resultera i ett universum som liknar det vi faktiskt bor i?” Hans beräkningar ledde fram till den anmärkningsvärda slutsatsen att ”Skaparens måste ha prickat” med en noggrannhet på en tiondel upphöjt till 10 upphöjt till 123, det vill säga 10 upphöjt till 123 nollor följt av en etta, vilket är ett ”tal som är omöjligt att skriva ut som vanligt decimaltal, därför att även om vi hade kunnat sätta en nolla på varje partikel i universum, skulle det ändå inte finnas tillräckligt med partiklar för att göra det.” Ställd inför inte bara ett utan många liknande exempel på finjustering är det kanske inte så förvånande att Paul Davies tycker att det verkar som om någon noga har finjusterat naturens konstanter för att skapa universum. ”Jag kan omöjligen frigöra mig från intrycket att alltsammans är planerat.”