Hyvästä hiihtäjästä suureksi urheilijaksi

Isot voitot ei tee isoa urheilijaa tai isoa ihmistä, vaan sen tekee häviöt ja uran aikana kohdattavat murheet ja vastoinkäymiset ja varsinkin se miten niihin reagoi. Lahdessa kilpaillaan tänä viikkona hiihdon MM-mitaleista. Minun mielenkiintoni hiihtourheilua kohtaan katosi pitkälti vuoden 2001 tapahtumiin. Sen jälkeen en ole liiemmin jaksanut katsoa hiihtokilpailuja. No, nyt olen kuitenkin jonkin verran seurannut Lahden tapahtumia, mutta sen voin kai sanoa että pulssi ei oikein jaksa nousta vaikka suomalaiset taistelevat jopa kirkkaimmista mitaleista. 2001 oli niin raju kolaus että en ole vieläkään toipunut siitä. En lähelläkään.

Mutta on muitakin asioita joista voi iloita. Sami Jauhojärvi on tehnyt pitkän uran ja hän on minun mielestäni hyvä hiihtäjä. Ja mitä tärkeintä, hän ei ole sekaantunut mihinkään doping-juttuihin. Sunnuntaina uransa lopettavalla Jahojärvellä oli viimeinen realistinen mahdollisuus kruunata pitkän uransa MM-kullalla. Ja kulta olisi mitä varmemmin tullutkin pariviestistä ellei nuori norjalaishiihtäja olisi hölmöillyt loppuratkaisussa ja kaatanut sekä itsensa että Jauhojärven viestiparia Iivo Niskasta. Näin kulta vaihtui pronnssimitaliksi, mikä tietysti sekään ei ole huono saavutus. Mutta tässä tapauksessa voi hyvinkin puhua hävitystä mestaruudesta.

Sen voi hyvinkin ymmärtää jos urheilija on tällaisessa tilanteessa pettynyt. Ura on loppumassa, aina johonkin karannut MM-kulta on viimeisissä kisoissa enemmän kuin lähellä, ja sitten... Jos urheilija ei tällaisessa tilanteessa olisi pettynyt niin hän on valinnut väärän uran. Mutta niin kuin totesin alussa: Isot voitot ei tee isoa urheilijaa tai isoa ihmistä, vaan sen tekee häviöt ja uran aikana kohdattavat murheet ja vastoinkäymiset ja varsinkin se miten niihin reagoi. Sunnuntaina Sami Jahujärvi nousi, ainakin minun kirjoissani, suurten joukkoon. Hän olisi voinut haukkua nurta norjalaista, niin kuin teki esimerkiksi Suomen joukkueen päävalmentaja, mutta hän ei sitä tehnyt. "Olen surullinen, että menetimme kultamitalin lopussa. Mutta se on osa urheilua, ja urheilu on pieni osa elämää. Näin, että Emil jäätyi viimeisessä mutkassa. Me voisimme mennä saunaan. Meillä on sauna asunnossamme. Hän on tervetullut lämmittelemään ajatuksiaan ja käsiään meidän kanssamme." Ja vielä, jotta kaikki ymmärtäisivät: "Kyllä, tämä oli kutsu. Ota vähän siideriä mukaan!"

Tällaisia hetkiä, tällaisia lausuntoja ja varsinkin tällainen asenne tekee isoa urheilijaa ja isoa ihmistä. Suomi voittaa mitä todennäköisemmin ainakin pari mitalia lisää näissä kisoissa. Saattaakin se mestaruuskin tulla vaikkapa keskiviikkona. Mutta mitalit sikseen. Tämän ainakin minä tulen muistamaan näistä kisoista. Ja pitkään. Uskallankin sanoa että tämä tapahtuma kaikkinensa kruunasi Jahojärven uran. Enemmän ja paremminkin kuin mitä MM-kulta olisi tehnyt. Joskus saa jopa olla vähän ylpeä siitä että on suomalainen.  

Etiska problem!?!

Miljökramarna börjar vara utan argument, tycks det. Nu har - igen - en undersökning (en doktorsavhandling) visat att det starkt växande skarvbeståndet påverkar fiskstammarna negativt. NTM-centralen och fiskarnas organisationer är överens att något bör göras samt att s.k. äggpickning skulle vara det effektivaste medlet för att begränsa skarvkoloniernas tillväxt. Men detta gillar inte, enligt en nyhet på svenska.yle.fi, naturskyddet (vad är det?) och Miljöministeriet. Dessa hänvisar till "etiska problem".

Argumenten börjar som sagt av allt att döma vara slut. Att instanser och människor som inte begriper sig på etiska frågeställningar börjar svänga sig med ordet "etik" brukar vara ett säkert tecken. Det brukar vara något av det sista halmstrået. Man tar till ett svårt ord och hoppas att ingen annan heller begriper sig på ordet och att saken därmed får vara i fred. Men den gubben går inte! Det finns nämligen inga etiska problem förknippat med att begränsa en invasiv arts framryckning. Inga som helst. Problemet är att det finns miljökramare som vill skydda skarven, kosta vad det kosta vill. Skärgårdsbefolkningen och fiskarna behöver ju ingen bry sig i, och det är ju de de som får betala priset.

Om våra myndigheter inte får ändan ur vagnen i denna fråga blir det, som jag tidigare har konstaterat, dags för civil olydnad. Eller rättare sagt, civilkurage.

Etiska problem? Nej, kom igen! 

Bearbetning av jordmån pågår!

Det finlandssvenska mediefältet trummar på med frågan om kyrklig vigsel av homosexuella. Än så länge är tonen relativt moderat, men agendan är fullständigt klar. Allt som skrivs är ägnat att mjuka upp jordmånen och förändra opinionerna. Men som sagt är tonen än så länge ändå relativt moderat. Åtminstone i ÖT/Vbl. KSF-medias representant (Hbl:s chefredaktör) undslapp sig emellertid redan att detta handlar om en "människorättsfråga och en jämlikhetsfråga", och det visar ju nog som sagt vart man vill komma. (Observera mycket noggrant att det förstås inte är någon människorättsfråga. Inte heller är det någon jämlikhetsfråga. För om det inte är det i samhället – vilket grundlagsutskottet slog fast – så kan det givetvis inte vara det i kyrkan heller.)

Även i artiklarna i ÖT/Vbl kan man, om man läser noggrant, se vilken agendan är. Emma Audas får uttala sig på följande sätt: "Det kan ta många år innan ett beslut om vigsel av samkönade är fattat, och den tiden borde kyrkan utnyttja till att äntligen jobba fram en genomarbetad syn på äktenskapet."

Detta citat är ytterst bedrägligt. Först kan vi konstatera att kyrkan HAR fattat beslut om vigsel av samkönade redan. Många gånger. Kyrkans linje har slagits fast, och i maj kommer troligen samma beslut att fattas ännu en gång. Alltså att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Det som Audas får säga är att det kan ta många år innan "RÄTT" beslut om vigsel av samkönade är fattat. Tills dess kommer frågan att komma upp igen och igen, och beslut kommer att fattas igen och igen. Men först när kyrkan böjer sig och börjar viga kommer tillskyndarna att ge sig. Efter det kommer det inte att tas flera beslut. Och hur vet jag att det är så här det kommer att gå? Jo för att det var precis så här det gick till när det gällde ämbetsfrågan för 30+ år sedan. Sedan HAR kyrkan givetvis redan en genomarbetad syn på äktenskapet, men det som anses behövas är en genomarbetning av synen på äktenskapet som omfattar det nya – men att det är vad som avses är väl mer eller mindre en självklarhet.

Mediehusen har redan konstaterat att det kan ta åratal innan kyrkomötet kommer att rösta för ett införande av vigsel av samkönade. (Såvida inte majoritetsreglerna förändras, vilket inte alls är någon omöjlighet.) Än så länge förfasas man mera i lönndom, men allt eftersom tiden, och åren, går kommer trycket givetvis att bli hårdare för en förändring. De präster, och också lekmän, som vågar obstruera kommer att utsättas för allt hårdare påtryckningar. Den som inte tror mig får vänta och se.

När svart blir vitt

Det är oerhört intressant hur den som har språket i sin makt kan vända och vrida på saker så att till och med svart kan bli vitt. Jag tänker nu i första hand på initiativet till Kyrkomötet om att vår kyrka ska börja viga homosexuella. Bo-Göran Åstrand kallar detta ett "brobyggarförslag" och framställer initiativet som ett kompromissförslag som alla borde kunna leva med. Men när man synar initiativet lite noggrannare, och med mera kritiska ögon än ÖT mäktade göra, ser man att detta ingalunda är ett kompromissförlag utan skulle innebära en total kapitulation. Förslaget går ut på att kyrkan ska förändra sin syn på vad ett äktenskap är. Punkt. Det är detta som frågan handlar om. Kompromissdelen i initiativet går ut på detta att inga präster skulle tvingas viga, men detta är ju enbart ägnat att lura de röstberättigade. "Silmälumetta" som finnen kallar det. (Finns det ett bra ord på svenska?) När man väl har kommit över den stora tröskeln och förändrat kyrkans syn på äktenskapet är det bara en tidsfråga innan denna del omprövas. Så gick det med den klara och tydliga klämmen som fogades till ämbetsbeslutet 1986 också. Först hävdade man att den betydde något annat än den gjorde, och sedan avskaffades den i all tysthet. (Utan beslut i den instans som godkänt den, märk väl!)

En total kapitulation, men gödslad med förrädiska ord och falska löften som gör svart till vitt. Jag hoppas verkligen att ingen låter sig luras av detta, men jag befarar det värsta.

Sedan kanske någon undrar varför jag slutat kommentera på ot.fi. HSS-medias nya policy att endast godkänna kommentarer gjorda under eget namn ledde till att jag blev utestängd. Inte för att jag inte – också i fortsättningen – skulle ha varit beredd att underteckna mina kommentarer med mitt namn, utan för att HSS-media kräver att man ska logga in med sitt Facebook-konto för att kunna kommentera. Jag är inte på fb och har inte planerat att gå med. Jag kan eventuellt komma att överväga det, men jag känner en intensiv motvilja mot att gå med. Så åtminstone tillsvidare är jag utestängd från att kommentera (också)på ot.fi. Det här är tråkigt, men så här är det nu för tillfället. Så jag får kommentera här i stället.  

Dagens Trump 2

När man läser mainstreammedia idag får man så gott som varje dag läsa olika spekulationer om huruvida Trump är (mer eller mindre) från sina sinnen och om och när han kommer att bli avsatt. Sanningen tycks ändå vara den att förståndet igen har återvänt till Vita huset efter åtta år av mer eller mindre utbredd galenskap. Idag är en av nyheterna som når oss från andra sidan havet att Trump avgett ett dekret som upphäver Obamas fullständigt förryckta beslut om att människor som upplever sig vara ett annat kön än de är ska ha rätt att använda det WC som motsvarar deras upplevda kön.

Som sagt: Förståndet tycks ha återvänt till Vita huset.

Dagens Trump

Donald Trump engagerar, helt klart. Och låter sig engageras, vilket är rätt så ovanligt när det gäller en amerikansk president. Nu senast blandade han sig i debatten kring media i Sverige och kom att på ett rätt så obarmhärtigt sätt sätta fokus på hur olika situationen i Sverige utmålas i olika media. FoxNews, som Trump stödde, och stöder, sig på går på samma linje som Avpixlat, Fria Tider och andra liknande publikationer. Dessa målar upp en bild av ett Sverige i uppror. Mord, våldtäkter, bilbränder och upplopp. Och alltid med färgade gärningsmän. Aftonbladet igen beskyller Trump (och hans källor) för att sprida falska nyheter och att ljuga världen rakt i ansiktet angående situationen i Sverige. Allt är som förr i det svenska folkhemmet, påstår dessa. Mainstreammedia är inte heller sena med att hävda att de själva ger en fullständigt korrekt bild av verkligheten, medan alternativmedia ljuger sina läsare rakt i ansiktet.

Men hur är det, vilken (vems) bild av verkligheten är den riktiga? Jag vågar påstå att sanningen, som vanligt, ligger någonstans mitt emellan de båda bilderna. Alternativmedia fokuserar onödigt kraftigt på allt elände som sker, och den som läser dessa publikationer får lätt en bild av att Sverige håller på att gå sönder. Riktigt på riktigt. Det var en sådan bild Trump hade fått och som han gav vidare. Mainstreammedia igen har tagit sig för att lägga locket på det som sker. Visst. Man rapporterar nog om morden i Malmö, om upploppen i Rinkeby och om våldtäkterna. Men man har tagit en linje att inte beskriva gärningsmännen. När man läser deras artiklar får man bilden av att det är vanliga, vita, svenskar som ligger bakom. Eller åtminstone att det är sannolikt att så är fallet. (Det finns ju trots allt en större andel vita svenskar än det finns färgade svenskar, och om inget sägs om gärningsmännens etnicitet utelämnas ju läsaren till att dra sina slutsatser av det som han/hon vet.) Dessutom tystas och demonseras sådana inom t.ex. polisen som vågar säga hur det ligger till med dessa gärningsmäns etnicitet.

ÖT rapporterade idag om upploppen och bilbränderna i Rinkeby. Märk väl, också här utan att nämna något om etnicitet. Men en av poliserna som uttalade sig sade en mycket avslöjande sak om situationen: "Det här är ju inget ovanligt modus. Som regel inträffar sådant här i samband med att vi gör ett ingripande." Märk väl orden "inget ovanligt modus". Detta är alltså inget ovanligt. I invandrartäta Rinkeby. Men enligt Aftonbladet är allt lugnt, och Trump ljuger när han beskriver situationen i Sverige. Jag undrar om det inte är så att Trump vet mera än vad t.ex. Aftonbladets redaktion vet. För det är ju så att om man blundar och sätter fingrarna i öronen så varken ser eller hör man så alldeles mycket. Annat än sådant man väljer att se och höra, alltså.

Nåväl. Sanningen torde alltså ligga någonstans mellan Avpixlats och Aftonbladets bild av hur det ser ut i Sverige. Detta kan vara bra att komma ihåg när man tar del av dessa olika publikationer. Båda två har de en agenda, och de gör allt de kan för att sprida just sin bild av verkligheten. Om vi är medvetna om detta är det bra mycket svårare att lura oss som nyhetskonsumenter.

Kärlek och sanning

Om jag inte missminner mig så var det CS Lewis som använde bilden av en motorbåt när han skulle beskriva det kristna livet. Samma bild går också att använda för kyrkan, om än man där vanligen brukar använda sig av en lite äldre båttyp när man målar bilden. Poängen med Lewis´ bild är att motorbåten, för att fungera på ett riktigt sätt, behöver både en motor och ett roder. Om den har bara en motor och inget roder far den nog framåt, men riktningen kan bli galen. Om båten har bara ett roder och ingen motor är nog riktningen bra, men båten kommer ingenstans. Den står stilla. Lewis menade att motorn är en bild för kärleken, och rodret avbildar sanningen, och den här bilden är, menar jag, tidlös.

I dagens situation ser vi denna bild i funktion. De som, inom kyrkan, talar för de homosexuellas rätt att få gifta sig (i kyrkan, dit fokus nu förstås har flyttats) motiverar sin ståndpunkt med kärleken. Och ja, det stämmer säkert. Åtminstone i de flesta fall. Problemet är bara det att deras båt må ha en mer eller mindre kraftig motor, men när rodret saknas så blir riktningen fel. Det här ser man med all önskvärd tydlighet när man läser dagens ÖT. Bo-Göran Åstrand, en av undertecknarna till kyrkomötesinitiativet, har helt klart tappat bort sanningen. Och då menar jag inte bara Guds ords sanning. Han hävdar, som motivering till varför de lämnat in initiativet, att "Vi har inget hållbart beslut om vad som händer den 1 mars när lagen träder i kraft." Detta är inte bara att tumma lite på sanningen, utan detta är en ren och skär lögn. Vår kyrka har tvärtom, gång efter annan, klargjort vad som gäller. Äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Att sedan en rad biskopar och andra kyrkliga dignitärer inte vill foga sig i detta är en annan sak, men detta gör inte att kyrkans ställningstaganden inte skulle vara hållbara.

Sedan måste vi ju också konstatera att vår sida i denna konflikt – vilket det ju håller på att utveckla sig till – riskerar att åtminstone framstå som hård. Eller så framställs vi åtminstone. Så blir det ju om man betonar sanningen och kärleken tappas bort på vägen. Nå, nu är det förstås inte alltid så som det synes vara. Helt enkelt för att man inte varje gång kan säga allt när man uttalar sig. Men risken finns alltid där att vi, i vår iver att hålla fram sanningen, tappar bort kärleken, och om vi tar bilden av båten så kan vi ju konstatera att det ju inte heller fungerar. En motorlös motorbåt kommer att stå stilla, hur rätt rodret än är inställt.

Sedan kan man ju förstås diskutera vad som är värre: Kärlekslös sanning eller sanningslös kärlek. Det bästa är förstås båten med både ett fungerande roder och en kraftig motor. Om man vill komma någonstans, alltså. Men, låt mig påpeka en sak i all stillhet: I diskussionen här och nu är det mycket tydligt att det roderlösa gänget verkligen ÄR utan roder. Försöken att maskera frånvaron av rodret är rent av patetiska. (Då tänker jag t.ex. på Björn Vikströms bok "Monta rakkautta".) Däremot är det mycket svårare att se huruvida motorn finns där eller inte. Speciellt som man, som sagt, inte kan säga allt i varje diskussion och media inte gärna låter båda sidorna komma fram till alla delar. Det är nämligen så väldigt mycket lättare att sälja en bild av oss som bakåtsträvande och hatiska om man får beskära bilden en aning. Eller mycket. Detta nu alltså sagt i all försynthet.

En sorgens dag

Jag skrev i morse att detta är en ödesdag för Finland. Nu får jag konstatera att detta är en mörk sorgens dag. Vi fick en andra chans, men vi tog den inte.

I debatten före detta avgörande – och i egentligen all debatt i detta ämne – hävdar förespråkarna att det könsneutrala äktenskapet är något TILL och inget bort från någon. Det här är ju en ren och skär lögn. Visserligen tror säkert de som för fram lögnen att det är så här det förhåller sig, men det förändrar ju inte sakernas tillstånd. Jag har varit inne på detta tidigare, och när tiden går och mörkret tilltar får vi nya vittnesbörd om denna utveckling. Faktum är att vi, i och med detta beslut, tar ett (stort) steg (till) in i mörkret. Könsnihilismen och vulgariteten segrar och de som kommer att lida mest av detta är den uppväxande generationen. Det könsneutrala äktenskapet är ett stort steg på vilket det kommer att följa flera till. Steg in i mera kompakt mörker.

Jag lyssnade igår på ett fullständigt bedrövligt radioprogram som visar på hur långt vi redan kommit på denna väg in i mörkret. I Slaget efter tolv "debatterades" Touko Laaksonen, alltså Tom av Finland, och den degeneration som speglades i detta program är oerhört skrämmande. Ett dylikt program skulle inte ha kunnat sändas i Finland för bara fem eller tio år sedan. För fem eller tio år sedan skulle Laaksonens ultravulgära porrbilder inte ha framställts som något positivt och som en förebild. Nedförsbacken är brant, och farten ökar. Ett program som detta är inget annat än smuts i etern, och att denna smuts tillåts gå ut i etern drabbas vi alla av. Vår inre människa skadas och blir avtrubbad. För fem eller tio år sedan fanns det, till och med hos Yle, någon form av spärr som förhindrade att dylikt skräp sändes. Utvecklingen i samhället, som lett fram till den könsneutrala äktenskapslagen, kommer i.o.m. att denna lag nu träder i kraft att eskalera och det onda kommer därmed att skapa mera ont. Och de som kommer att vara de som lider mest av detta är de som ska leva i detta land om tio, tjugo, femtio år. Och så vidare.

Mörkret sänker sig över Finland. Detta är en sorgens dag.  

Ödesdag

Idag, 17/2 2017, är en ödesdag för Finland. Medborgarinitiativet "Äkta äktenskap" kommer upp till behandling i riksdagen, och detta innebär att vi och vårt land får en andra chans att rätta till misstaget att införa det könsneutrala äktenskapet bara några få dagar innan denna abnormitet träder i kraft. Andra länder har gjort samma misstag som Finland gjorde, men Finland är det första (och enda?) landet som får en andra chans. Den som missar en gång kan kanske skylla på dumhet eller tillfällig sinnesförvirring, men att man två gånger gör samma misstag är det betydligt svårare att förklara bort. Så, som sagt, vi ska be och hoppas att våra beslutsfattare tar denna andra chans att göra det krokiga rakt!

I diskussionerna kring detta medborgarinitiativ har det på flera håll lyfts fram att det aldrig gjordes någon barnkonsekvensbedömning när det könsneutrala äktenskapet godkändes. Detta är ju något alldeles oerhört. Om man har infört systemet med barnkonsekvensbedömning så borde det ju här, av alla ställen, vara skäl att göra en sådan. Äktenskapet, detta samhällets byggsten nummer ett, omformas och adoptionslagen görs om så att samkönade par får adoptera. Och så gör man ingen barnkonsekvensbedömning! Oerhört är ett alldeles för milt ord. Absurt är ett bättre ordval. Avslöjande är ett annat ord som kunde användas. Denna lag bara skulle igenom! Att barnen kanske blir ett offer på vägen är tydligen mindre viktigt. Hur som helst: Redan det att ingen barnkonsekvensutredning gjordes är grund för att upphäva lagen.

Jag har flera gånger varit inne på hbt-rörelsens barndom och det faktum att olika pedofilorganisationer i ett tidigt skede var en del av denna rörelse. En barnkonsekvensutredning kunde, och borde, reda ut huruvida det pedofila är en del av detta problemkomplex eller om det bara råkade sig så att dessa två personlighetsstörningar i början av vägen tog stöd av varandra.

Är det någon som tycker att detta låter hårt? Det gör det. Men eftersom historien är vad den är och den nya äktenskapslagen tillåter par av samma kön att adoptera MÅSTE detta redas ut. Om detta inte görs så tar vi de facto ett steg ut i mörkret där vi inte vet vad som kommer att hända. En barnkonsekvensutredning, gjord tillräckligt grundligt och på rätt sätt, kunde räta ut de frågetecken som finns. Sedan har vi också hela frågekomplexet med barnets behov av både en far och en mor som också borde utredas grundligt. Det handlar om barnen. Kan vi, med handen på hjärtat och alla (historiska) fakta i minnet, faktiskt undlåta att göra denna utredning?  

En andra chans

Det är inte alltid man får en andra chans. Finland och Finlands riksdag får detta på fredag när medborgarinitiativet om det äkta äktenskapet kommer upp till behandling i riksdagen. Om detta initiativ förkastas kommer det könsneutrala äktenskapet att införas från och med början av nästa månad.

Nu vill jag uppmana alla som läser detta till bön för våra riksdagsmän och -kvinnor! Det kräver mycket mod att gå emot den högljudda pk-eliten som idag dominerar inom media, och frestelsen att rösta mot sin övertygelse är säkert stark. Men faktum är att ifall alla riksdagsledamöter skulle rösta enligt övertygelse så skulle omröstningen bli ytterst jämn. Vi har nämligen en mycket värdekonservativare riksdag idag än när det förra beslutet togs.

Det är fullkomligt klart att det "jämlika" äktenskapet (som media fullständigt felaktigt har kommit att kalla det) på sikt kommer att leda till oerhört mycket elände och lidande för vårt land och vårt folk. Om det införs, alltså. Jag tror också att ett så här tydligt avsteg från det som Skaparen har tänkt kommer att få mera omedelbara följder. Följder som beror på att vi genom att vända Guds goda ordningar ryggen samtidigt vänder ryggen till och tackar nej till de välsignelser och det beskydd som följer med det att hålla sig inom de ramar som Gud har dragit upp för det mänskliga livet. Vilka dessa följder kan tänkas vara vet jag inte, men när vi ser dem kommer vi att känna igen dem som just dessa följder. Observera nu mycket noggrant att jag nu alltså pratar om sådana som har ögon att se med och öron att höra med.

 Men nu ska vi inte tas ut något i förskott. Vi har fått en andra chans. Låt oss som sagt be, och varför inte också fasta (den som har möjlighet till det), för att våra beslutsfattare skulle inse hur välsignat detta med denna andra chans är och också att de skulle förstå att ta den.  

Hur man gör Fakenews

"De läkare som jobbar med döende patienter oroliga för terminalvårdens skick – en del är för eutanasi." Så löd rubriken på Iltalehti. Den som bara läser rubriken, vilket många gör (och det vet redaktionen på Iltalehti) får det intrycket att läkare som jobbar med vård i livets slutskede inte riktigt tror på terminalvården utan i stället skulle föredra eutanasi framom terminalvård. Nå, när man läser själva artikeln blir budskapet ett helt annat. Endast 17% av de läkare som jobbar med terminalvård är för införandet av en eutanasilagstiftning när samma siffra bland alla läkare är ca 30% och bland befolkningen i allmänhet 73%. (Enligt en undersökning som Iltalehti inte ger några ytterligare uppgifter om, men som, om jag kommer rätt ihåg, har kritiserats p.g.a. att svarsalternativen inte var tillräckligt tydliga.) När det sedan gäller läkarskråets oro för terminalvården handlade denna om att alla patienter som skulle behöva terminalvård inte får det, samt framför allt om att det finns en rädsla för att ifall vi får en eutanasilagstiftning så kommer terminalvårdens resurser ytterligare att minska.

Nåväl. Här ser vi hur media arbetar när det finns en bakomliggande agenda. Denna agenda är givetvis att Finland bör få en eutanasilagstiftning, och för att uppnå målet arbetar man på ett sätt som skulle få vilken medeltida jesuit som helst att bli stolt. (Ändamålen helgar medlen.) Och ja, detta arbetssätt tillämpas över hela det etablerade mediefältet. På alla håll är det kanske inte lika tydligt som i detta fall, men arbetssättet är det samma. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att se hur hänsynslöst media beter sig.

I artikeln i Iltalehti får den som orkar läsa annat än bara rubriken ändå en hel del god information. Alltså om man klarar av att genomskåda det bedrägeri som Iltalehti försöker begå genom att sätta den rubrik man sätter och lägga upp artikeln så som man gör. I näst sista stycket, efter reklamen som gör att den snabbe läsaren trodde att artikeln redan var slut, sägs något till och med mycket intressant – och som jag, och andra eutanasimotståndare har sagt många gånger under diskussionens gång: "Joulukuussa Lääkäriliiton sivuilla todettiin, että niissä maissa, joissa eutanasia on laillista, on nähtävissä, että eutanasia yleistyy yhä useampiin tilanteisiin ja löyhemmin perustein."

Översatt: "I december konstaterades det på Läkarförbundets sidor att i de länder där eutanasi är lagligt kan man se att eutanasin blir allt vanligare i allt flera situationer och på allt lösare grunder."

Detta är en nyhet, och en äkta sådan. Men detta gömdes undan och i stället tillverkades en falsk nyhet som säger det som redaktionen vill ha sagt. Så här går det till när man gör Fakenews – och när man lurar ett helt folk.