Problemet

Det är Bibeln som är problemet. Eller rättare sagt: Bibeln blir ett problem när vi som kyrka vill vara människorna till lags. Detta gäller i frågan om ämbetet, och det gäller i minst lika stor utsträckning när det gäller samkönade parförhållanden. Bibeln är alldeles tillräckligt tydlig när det gäller dessa båda frågor, och vår lutherska bekännelse och vår kyrkas ordning lämnar inget utrymme för oss att slira när det handlar om vad som gäller. Kyrkoordningens första paragraf säger:

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Men likväl är och blir Bibeln ett problem när vi som kyrka vill vara människorna till lags. Nå, nu finns det förstås vägar kring detta problem. Man kan göra som utredningsgruppen kring frågorna om kyrkan och homosexualiteten gjorde för några år sedan - att man utgår från Bibelns nej och genom halsbrytande teologiska resonemang kommer fram till att det ändå kan bli ett ja. Eller så kan man göra som Björn Vikström gör i sin bok "Monta rakkautta" att man helt enkelt går runt och avsiktligt missförstår de klara bibelord som finns. Eller så kan man göra som Stefan Forsén gör i en bloggtext på Matteus församlings hemsidor. Att man helt enkelt låtsas som att Bibeln inte finns.

Forsén inleder med att degradera hela frågan till en fråga om känslor, för att sedan ställa sig över detta genom att konstatera att det egentligen ju faktiskt handlar om juridik. "Förändringar är ofta jobbiga. Antingen så rusar känslorna iväg med en, eller så stannar man kvar i ett känslomässigt motstånd. Det är svårt att tänka klart och rationellt. Debatten kring hur kyrkan skall fungera nu när förändringarna genom lagen om samkönade äktenskap träder i kraft 1.3 är ett exempel på hur det kan gå. Frågan handlar inte om i vilka rum eller inför vilka präster man kan gifta sig. Den handlar först av allt om juridik."

Forsén vet mycket väl att motståndet mot att kyrkan ska börja viga homosexuella INTE handlar om känslor. Att det inte är fråga om ett känslomässigt motstånd. Men genom att göra så här försätter han sig själv i en position där han kan stå över och se ner på alla oss som vill fortsätta att stå och bygga på Bibeln. Behöver jag säga att detta är ytterst dålig debatteknik?

I slutet av sin i övrigt vänligt sinnade text hävdar sedan Forsén att "Att vi också i kyrkan har olika åsikter om frågan är tydligt och klart. Och vi kan leva med olika åsikter. Och vi kan leva med osäkerheten över om det här verkligen är Guds vilja eller inte. Vi måste det. Vi kommer aldrig att vara av samma åsikt om allt, eller få någon specialuppenbarelse av Gud om hur allt skall inrättas."

Detta är nog under all kritik och en utsaga som inte höves en kyrkoherde i vår kyrka. Speciellt inte Stefan Forsén som åtminstone jag känner som en ärlig och uppriktig kristen människa. Visst. Vi kommer inte att få någon "specialuppenbarelse från Gud om hur allt ska inrättas". Det finns frågor som Herren har lämnat åt människors omdöme. Men vi HAR faktiskt fått en specialuppenbarelse som säger en hel del om både det ena och det andra. Vi kallar den bara inte för "specialuppenbarelse" utan för "den särskilda uppenbarelsen". Men det är ju samma sak, sagt med lite andra ord. Och denna särskilda uppenbarelse, alltså Bibeln, har faktiskt en hel del att säga om just denna fråga. Men Bibeln är som sagt problemet, och Forséns modell – alltså att låtas som att den inte finns – är ett sätt att försöka komma runt detta problem och så ge oss själva rätten att själva avgöra hur vi ska ha det.  

Forsén avslutar med att, sedan han hävdat att vi kan leva med osäkerheten om detta är Guds vilja eller inte, "vi kan be Gud välsigna det vi gör. Både det som blir fel och det som blir rätt". Men nu är det så att Gud, som sagt, faktiskt har avgjort denna sak en gång för alla i och genom sitt ord. Om vi sedan går ut för att välsigna det som Gud förbannar, ja, då beter vi oss som profeten Bileam. Vi får bara hoppas att det ännu skulle finnas någon åsna som träder upp och vågar säga till innan vi når längre fram på vägen.

Gud är en älskande Gud. Han är en förlåtande Gud, och han är en Gud som välsignar. Han välsignar trots att vi inte förstår och vet allt. Han välsignar trots att vi många gånger felar. Han välsignar okunskapen och han välsignar det som många gånger är ofullkomligt. Men han välsignar aldrig trotset. När vi, fastän att vi vet bättre, väjer att gå emot Guds klart utsagda vilja och hans goda ordningar, då kan vi inte räkna med någon välsignelse. Ingen välsignelse för egen del, och ingen välsignelse för oss att dela ut åt vem vi behagar försöka dela ut den åt.

Vi har Bibeln, Guds särskilda uppenbarelse. Bibeln uppenbarar Guds nåd, hans kärlek och hans omsorg om oss människor. Om ALLA människor. Oberoende av sexuell läggning. Men Guds ord uppenbarar också hans vilja. För oss som enskilda, och för oss som gemenskap. Som kyrka. Detta är något vi inte kommer bort ifrån. Inte ens fastän vi försöker blunda och låtsas som att Bibeln inte existerar.