Om media och den snedvridna verklighetsbilden

I texten om falska nyheter (för en dryg vecka sedan) skrev jag att ifall nyhetsproducenterna skulle ge oss alla fakta om allt som har hänt skulle ingen helt enkelt orka läsa några nyheter. Därför sker det alltid en kraftig reducering av informationsflödet. Både när det gäller vad som rapporteras och när det gäller vad som sägs om det man väljer att rapportera om. Så konstaterade jag att det är skribentens/journalisterns värderingar, vilka så gott som alltid – när det gäller mainstreammedia – är vänsterinriktade och värdeliberala som reglerar denna reducering och som avgör vad som skrivs och vad det skrivs om. Jag lovade att återkomma med exempel på hur detta kan gå till, och det ska jag göra i det följande.

Först ett exempel på hur media idag kan beskära en nyhet och så få fram ett helt annat budskap. I detta, fingerade, fall handlar det om konflikten Israel-Palestina. Du ska få två versioner av samma nyhet. Bedöm själv om versionerna säger samma sak!

Version 1: Israels arme´ bombade ett sjukhus i Gaza. Palestinska källor säger att i attacken dödades 4 personer och 12 personer blev skadade. Två av de dödade är barn. FN:s generalsekreterare fördömer attackerna.

Version 2: Igår sköts 25 raketer från Gaza in över Israel. De flesta av dessa förstördes innan de nådde sina mål. Ingen blev skadad i attackerna. IDF meddelade de palestinska myndigheterna att man kommer att slå till mot de byggnader från vilka dessa raketer avfyrades, och tidigt i morse bombade Israels armé ett tiotal mål inne i Gaza och förstörde ett antal raketramper. Bland annat bombades ett sjukhus där fyra personer, bland dem två barn, dödades. 12 personer blev skadade. IDF meddelar att sjukhuset hade identifierats som en av de platser från vilka raketerna hade avfyrats, och myndigheterna hade på förhand varnats om att sjukhuset var ett mål för IDF:s attacker. FN:s generalsekreterare fördömer attackerna.

Samma nyhet men helt olika beskuren – och som nyhetskonsument får jag helt olika bilder av det skedda. Det här är alltså en fingerad nyhet, men ofta kan det gå till på detta sätt. Sedan ett rykande färskt exempel på hur det kan bli när de värderingar som styr mainstreammedia får följder för vad som rapporteras:

För ca två månader sedan publicerade svenska.yle i en artikel på nätet länkar till en sida där "regnbågsprästerna" presenterades, med bild och kontaktuppgifter. Här handlar det alltså om präster som är beredda att viga samkönade par. Denna fråga är något som mainstreammedia i allmänhet, och svenska.yle i synnerhet, gärna håller fram och propagerar för. Senaste vecka trädde 45 präster i Borgå stift fram och deklarerade att de aldrig kommer att viga samkönade par. Svenska.yle har inte med ett ord nämnt detta, trots att man med lätthet kan argumentera att detta var en större nyhet än listan på regnbågsprästerna. Denna tystnad i sig är ett ställningstagande och ägnat att, för den som tar del av nyheterna på svenska.yle, snedvrida bilden av verkligheten. På detta sätt vill man skapa en (falsk) bild av verkligheten som går ut på att det finns sådana präster som är beredda att viga. Punkt. Om man skulle ha berättat om de 45 prästernas motdrag skulle nyhetskonsumenten ha kunnat få för sig att det finns aktivitet på båda sidorna i denna fråga. Men att berätta om en sådan sak främjar inte den agenda som svenska.yle driver, varför man lät bli att publicera den senare nyheten.

Ett annat, något äldre men lika verkligt, exempel: För 27 år sedan, år 1990, gjordes ett fullständigt remarkabelt arkeologiskt fynd i Israel. Vissa bedömare menar att detta mycket väl kan vara det viktigaste arkeologiska fyndet någonsin. Trots detta är det väldigt få i väst som ens har hört om detta fynd. Vad var det som hände? Jo i arbetet med att bereda marken för en vattenäventyrspark i Jerusalem råkade en bulldozer på en grotta som var fylld med ossuarier, benkistor, från det första århundradet e.Kr. En av benkistorna skiljde sig från mängden i och med att den var rikt utsirad. Redan detta visade att denna kista måste innehålla benen av en betydelsefull person. På andra sidan av kistan var namnet på personen ingraverat. Yosef bar Kayafa, stod det skrivet på arameiska.

Denna benkista innehöll de jordiska lämningarna av översteprästen Josef Kajfas och han blev därmed den första bibliska person vars kvarlevor har hittats. För den insatte behöver jag inte berätta att denne Kajfas var den överstepräst som i rättegången mot Jesus iklädde sig rollen som åklagare och att det kanske mest kända citatet från hans mun är att "Det är bättre att en man dör i folkets ställe".

Denna upptäckt är förstås en enormt viktig bekräftelse på och vittne om Bibelns och de bibliska uppgifternas historicitet. Men någon sådan bekräftelse vill inte gärna mainstreammedia i väst bjuda på, varför denna nyhet väldigt långt förtegs. Se där orsaken till att du inte visste om detta oerhört viktiga arkeologiska fynd. (Om du inte hör till den lilla procent som har fått del av denna nyhet på andra vägar.)

Tycker du att detta låter otroligt? Alltså att media på dessa sätt styr den bild av verkligheten som vi som nyhetskonsumenter får och har? Jag kan medge att detta kan låta otroligt, men inte desto mindre är det precis så här det går till. Hela tiden.

Synnerligen avslöjande!

Ibland kan man få läsa glada nyheter också. Till och med glada kyrkliga nyheter, även om det är något som sker, tycks det mig, allt för sällan numera. För någon dag sedan publicerade Österbottens Tidning en artikel som berättade att 45 präster i Borgå stift i en insändare deklarerat att de aldrig kommer att viga samkönade. Helt i enlighet med Guds i Bibeln uttryckta vilja. Det var speciellt några namn jag är extra glad åt att hitta på denna lista, samtidigt som det är en del namn jag saknar på listan. Orsaken är, hoppas jag, att dessa inte har kunnat nås under den korta tid som namnen insamlades.

Jag gjorde sedan misstaget att läsa en artikel i samma ämne, med tillhörande kommentarer, på Hufvudstadsbladets internetupplaga. Där fanns det kommentar efter kommentar som på så gott som alla upptänkbara sätt förlöjligade och idiotförklarade dessa modiga präster. Tänk vad det finns mycket hat bland annars, och för det mesta, belevade människor! Nå, tack och lov fanns det också några kommentatorer som har insett att i en, och speciellt i vår, luthersk(a) kyrka är det Guds ord som är den yttersta auktoriteten. Tyvärr tycks ändå majoriteten, åtminstone bland Hbl:s läsare, vara både förblindade och förhärdade.

En kommentar var av sådan art att jag blev att fundera på den, och desto mera jag har funderat desto mera har jag förundrats. Kommentaren gick ut på att de flesta av undertecknarna är pensionärer (och inom något år blivande pensionärer). Jag kollade listan och kunde konstatera att så faktiskt är fallet. Drygt hälften av undertecknarna är eller kommer snart att bli pensionärer. Kommentatorn på Hbl jublade över detta faktum. Jag finner det synnerligen sorgligt. Men samtidigt också så oerhört avslöjande. Varför finns det så väldigt få unga präster på denna lista? Och med unga avser jag sådana som är under 40 år. Det har i vårt land (ännu) inte införts något prästvigningsstopp för prästkandidater som vägrar viga samkönade. Så hur kan detta komma sig? Svaret är förstås fullständigt självklart. Vi HAR nämligen ett prästvigningsstopp. För sådana kandidater som menar att Bibeln är klar och tydlig med att prästämbetet inte är för kvinnor. Genom att hindra sådana kandidater från att bli präster har vår kyrka samtidigt så gott som helt hindrat också sådana prästkandidater som anser att äktenskapet är till för en man och en kvinna.

Kan det bli tydligare än så här? Dessa två frågor har nämligen en gemensam nämnare: Bibelordet. Tänk så oerhört galet det kan bli! En luthersk kyrka som i sin kyrkoordnings första paragraf slår fast att Bibeln är den instans som ska avgöra alla (teologiska) frågor inom kyrkan hindrar män som anser att Bibeln är den instans som ska avgöra alla (teologiska) frågor inom kyrkan från att bli präster.

Kan en sådan kyrka ha någon ljus framtid? Svaret är glasklart. Nej. Och med det sagt så kan jag inte låta bli att påpeka att vi i så fall får precis det vi förtjänar.

Men det är synd om människorna.

Om när idiotin avslöjar sig själv

Jag har vid många tillfällen varnat för att den könsnihilism som vi ser breda ut sig idag kommer att få fullständigt katastrofala följder för både enskilda individer och för samhället i stort. En ung människa som berövas sin könsidentitet genom den propaganda och, vågar jag kanske kalla det, masspsykos som just nu sveper över västvärlden kommer att vara i riskzonen för att råka ut för en enorm personlig tragedi. För det är precis vad det handlar om när en människa drabbas av tankar på om han eller hon är "född i fel kropp". Att sedan samhället skuffar på dessa fullständigt idiotiska funderingar genom att erbjuda så kallad "könskorrigering" (det ordet är ett "nyord" värdigt George Orwell!) i stället för psykologisk hjälp gör bara saken mångfalt värre.

Det som förvånar mig mest är det faktum att ingen tycks inse hur oerhört galet vi beter oss när det gäller detta. De flesta som inser detta tvingas dessutom till tystnad och till att böja sig för och under det politiskt korrektas tyngd. Det är helt enkelt inte acceptabelt idag att ifrågasätta det som en människa upplever och har fått för sig om sig själv - även om detta är något som den ovan nämnda masspsykosen har åstadkommit. På detta sätt cementeras idiotin i vårt sätt att betrakta dessa saker. Igen: Med katastrofala följder.

Men det finns ändå ljusglimtar. Små sådana, men dock. Alltså tillfällen då den vilseförda människan kanske, men bara kanske, kan lyckas inse vidden av denna idioti och det faktum att hon har blivit vilseförd. I går hittade jag en sådan ljusglimt när Iltalehti rapporterade om den Nyzeeländske tyngdlyftaren Gavin Hubbard. Denne Hubbard var länge innehavare av nationsrekordet för juniorer (i 105-kilosklassen). Numera går han, efter ett könsbyte, under namnet Laurel Hubbard och ska, i det politiskt korrektas namn, som 39-åring delta i tyngdlyftningstävlingarna i samväldesspelen. Som kvinna, givetvis. Som sagt: Vissa gånger finns det ljusglimtar i det annars totala mörkret som vilar över dessa frågor. Ljusglimtar som kanske, men som sagt bara kanske, kan få oss att inse hur galet detta har blivit.

Men man bör ändå tydligen vakta på sin tunga. Som t.ex. ordföranden för det australiensiska tyngdlyftningsförbundet, Michael Keelan, gör. "Jag tror inte att den här situationen är helt jämlik. (Alltså situationen mellan de tävlande när en man tillåts tävla mot kvinnor i tyngdlyftning.) Men det är ju bara min åsikt."

Om den nya standarden och om världens domar

Det är intressant att se hur resonemanget rör sig i hela den här enorma byktvätten med de sexuella trakasserierna. Som jag visade i den senaste texten beror hela detta problemkomplex på att vi, kollektivt, har drabbats av en fullständigt snedvriden syn på sexualiteten. Begär som inte har tyglats på rätt sätt har förstås alltid funnits, men det är först från 60-talet framåt (med den så kallade sexuella revolutionen) som den kristna moralsynen först började vackla och sedan har fallit nästan helt och hållet. Den sexuella revolutionen skulle ge alla, speciellt kvinnorna, frihet att förverkliga sig själva också på det sexuella området. Fullt ut och helt och hållet. Alla moraliska hämskor och begränsningar skulle avskaffas och har också väldigt långt avskaffats.

Men vad hände sedan? Efter att den kristna moralen (och med den långt också den kristna tron) avskaffats? Den totala friheten var kanske inte så bra ändå. Vad är det vi har sett ske nu i höst börjandes med "metoo"-kampanjen? Vi kunde kalla det ett politiserande av moralen. Det som förr kallades synd och otukt och som ansågs vara fel kallas nu med andra ord och anses vara brottsligt. "Trakasserier", "övergrepp" o.s.v. Den kristna moralen har, efter en tid av vad alla trodde var fullständigt frihet på det sexuella området, ersatts av en ny standard. Synden blev ett brott. Ett brott som det, i motsats till inom den kristna tron, inte finns någon nåd för. Ingen förlåtelse. Bara fördömelse och dom. Och en dom som avkunnas inte i första hand av domstolar utan en dom som avkunnas på sociala medier och inte på basen av en rättvis och noggrann prövning utan på basen av anklagelser.

Det fanns en tid när det hette att vi kristna inte skulle tala så mycket om moral och om synd eftersom detta kunde, tänkte man sig, leda till en klappjakt på syndarna. Eftersom detta kunde leda till en form av häxprocesser. Så vi slutade att tala om synd. Vi slutade att hålla fram den kristna moralen. Och vad hände? Vi har nu fått en än värre klappjakt, en veritabel häxprocess, som drabbar de utpekade utan misskund. Utan nåd. Utan möjlighet till upprättelse och utan möjlighet till någon form av överklagan.

Ibland sägs det att vi kristna är hårda och dömande. Det kanske vi kan vara. Inte ofta och inte alls på det sätt som den oinsatte tror. Men även om den oinsatte skulle ha rätt i sitt omdöme, vilket han alltså inte har, är det är INGET, absolut INGET, mot hur hård och dömande världen är när den slår klorna i någon som hamnat i onåd. Och där kan vi alltså verkligen tala om onåd. I ordets rätta betydelse.

Mera om metoo

Den svenska löparstjärnan Moa Hjelmer berättade igår på Instagram om en mycket tragisk sak hon varit med om. Efter landskampen i friidrott 2011 blev hon våldtagen av en lagkamrat. Hjelmer berättar mycket kortfattat om det som hände, men redan det hon berättar visar, till och med mycket tydligt, var själva huvudfelet sitter när det gäller hela sextrakasseri-eländet.

Hjelmer följde, efter firande med "lite för mycket alkohol", med den gifte lagkamraten till hans hotellrum. För den utomstående, och säkert också för hennes lagkamrat som sedan våldtog henne, är det tydligt att det i detta fanns någon form av "förkontrakt" om något mera. Varför skulle hon annars, mitt i natten, ha följt med till ett hotellrum där hon absolut ingenting hade att göra? Nåväl, i något skede (före, under eller kanhända efter) det sexuella umgänget, ångrade sig tydligen Hjelmer. Ser du vad som hände här? Om hon inte skulle ha ångrat sig skulle allt ha varit ok. Enligt dagens sätt att se på saken. Men eftersom hon ångrade sig var det fel. Förhoppningsvis, för hennes del, skedde ångern, som hon själv hävdar, före. Som utomstående betraktare kan man emellertid inte utesluta att hon, eftersom hennes omdöme helt klart var fördunklat av "lite för mycket alkohol", ångrade sig först efteråt. Hur det är med den saken kommer vi aldrig att få veta eftersom det handlar endast om hennes ord om något som har skett inne i hennes eget huvud. Men inser du inte problemet här?

Gränsen mellan rätt och fel kan aldrig vara så här luddig, relativ och så här oerhört tänjbar. Huruvida sexuellt umgänge är rätt eller fel kan aldrig vara en fråga om kvinnan har lust till det eller inte. (I den engelsktalande delen av världen talar man i detta sammanhang om "Consent" som kunde översättas som medgivande, samtycke eller tillstånd.) Vad händer, till exempel, i så fall om kvinnan, i och med avtagande berusning, drabbas av eftertankens kranka blekhet och i efterhand hävdar att hon egentligen inte ville? Då förvandlas något som var "rätt" när det hände retroaktivt till inget mindre än en våldtäkt. Nu säger jag förstås inte att det var vad som hände i det aktuella fallet, men det aktuella fallet sätter ljuskäglan på det fullständigt orimliga i att det är kvinnans, och i detta fall enbart kvinnans, "consent" som avgör om en handling är rätt eller fel.

Hela den här situationen som började med "metoo"-kampanjen är samtidigt både fullständigt ohållbar och fullständigt omöjlig att få grepp om för en människa som har en galen syn på sexualiteten. Se där orsaken till varför hela detta komplex har blivit så fullständigt förvildat. Och framför allt varför det ena förklaringsförslaget, och de medföljande pekpinnarna, som presenteras är galnare än det andra.

Sexualitetens plats är i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Parat med kärlek och respekt, givetvis, men det är ju en självklarhet som egentligen inte ens borde behöva sägas. Hur "stenålders" detta än låter så är detta det enda som kan lösa denna knut. Bibeln gör också klart, om man vill ta till sig det som den säger, att mannen har ett annorlunda, och större, ansvar än kvinnan för att detta ska fungera. För att återkoppla till fallet jag inledde med: Om mannen skulle ha tagit sitt ansvar – för både sitt eget och Hjelmers (framtida) äktenskap och för allt det som hör till det sexuella området – skulle han ha sett till att hon aldrig hade befunnit sig på hans hotellrum den där natten. Där var där det for fel. Det var inte Moa Hjelmers ansvar att avgöra om det som skedde var rätt eller fel. Det som skedde skulle aldrig ha fått hända, och det skulle det heller aldrig ha gjort ifall det för dem båda, och speciellt för mannen, hade varit klart och tydligt att inget sådant ska hända. Och att Hjelmer därför inte alls skulle ha befunnit sig där hon befann sig. Alltså på hans hotellrum.

Vi har idag drabbats, kollektivt, av en fullständigt galen syn på allt som har med sexualiteten att göra. Då är det inte alls konstigt att det blir så som det har blivit.  

Om falska nyheter

Svenska Yle hade för ett par dagar sedan en intressant artikel som kräver ytterligare kommentarer. Obegripligt nog var kommentarsfunktionen avstängd under just denna artikel, varför jag gör det här. Eller egentligen är det inte alls obegripligt – i själva verket är det fullständigt följdriktigt. Om man vill trumma ut en viss åsikt (som inte tål att granskas närmare) är det alltid bäst att låta den stå oemotsagd. Texten handlade om finländarnas uppfattningar om falska nyheter, och svenska Yle var förstås glada att rapportera att finländarna litar mest på traditionell media så som dagstidningar, tidskrifter TV och radio. Enligt undersökningen säger sig 43 procent av finländarna varje vecka ha träffat på nyheter som de upplever att inte helt stämmer överens med verkligheten. 29 procent har konfronteras med nyheter som de upplever vara direkt falska. För att så rikta udden så tydligt som möjligt mot mainstreammedias konkurrenter poängterar artikeln att de som svarade på enkäten anser att mest falska nyheter produceras av politiska och ideologiska grupperingar, samt av nätpublikationer i stil med MV-lehti.

Det som däremot inte sägs i artikeln, och som borde sägas i alla artiklar som berör detta ämne, är att ALLA som publicerar texter och/eller nyheter har någon form av agenda som vill påverka den som tar del av det som publiceras. Svenska Yle inte undantaget. När det gäller publikationer som exempelvis MV-lehti är agendan mera uppenbar (eller rättare sagt: mera tydlig mot bakgrund av den bild av verkligheten som mainstreammedia tecknar för oss) och därför, förhoppningsvis, lättare för nyhetskonsumenten att avslöja. Men när det gäller traditionella medier/mainstreammedia har vi nyhetskonsumenter redan så länge vants vid deras vänsterinriktade värdeliberalism att vi inte nödvändigtvis inser att vi, när vi tar del av deras nyhetsrapportering, också "träffar på nyheter som inte helt stämmer överens med verkligheten".

Det vi borde förstå och ha klart för oss alltid när vi öppnar en tidning eller slår på webbläsaren är att det vi möter är en TOLKNING av det som har skett. Och, speciellt i denna tid med allt högre krav på lättillgänglighet och därmed följande snuttifiering, en kraftigt förkortad och tillrättalagd version av vad som har hänt. Ifall nyhetsproducenterna skulle ge oss alla fakta om allt som har hänt skulle ingen helt enkelt orka läsa några nyheter. Såldes sker det ALLTID en kraftig reducering av informationsflödet. Både när det gäller vad som rapporteras och när det gäller vad som sägs om det man väljer att rapportera om. Vad är det som reglerar denna reducering och som avgör vad som skrivs och vad det skrivs om? Jo givetvis skribentens/journalisterns värderingar. Som alltså så gott som alltid, när det gäller mainstreammedia, är vänsterinriktade och värdeliberala.

Jag har vid en hel del tillfällen fått möjlighet att tala om media och om medias nyhetsrapportering, och jag har vid alla dessa tillfällen sagt att vi, som kristna, mycket väl kan ta del av mainstreammedias nyhetsrapportering. Men samtidigt har jag poängterat tre saker. För det första behöver vi vara medvetna att alla har en agenda. Väl dold eller mindre väl dold. För det andra behöver vi inse att den bild vi får (via mainstreammedia) av det som har skett inte är hela bilden och alla gånger inte ens nödvändigtvis den rätta bilden. För det tredje behöver vi, som en följd av det andra, komplettera vår bild av verkligheten med andra källor/nyhetsproducenters alster för att få en så korrekt bild som möjligt av verkligheten.

När jag hinner ska jag i det följande ge ett par exempel på hur mainstreammedia kan bete sig när de beskär nyheterna och på så vis förvränger nyhetsfältet.   

Om att tala med kluven tunga

Österbottens tidning publicerar två intressanta artiklar på nätet idag. I den ena kommer LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enkvist till tals, och han konstaterar att kyrkans ledning håller på att "röka ut" väckelserörelserna ur vår kyrka. Som ett, mycket tydligt, exempel på detta nämner han de tio unga män ur LFF:s led som just nu håller på att studera teologi men som inte kommer att kunna få prästvigning i kyrkan. "Vi får inga nya präster då de inte prästvigs. Prästerna inom väckelsen är redan över 50 år gamla."

Detta gillar inte Björn Vikström, som svarar på denna kritik med att hävda att det "inte finns någon sådan ambition" – alltså att röka ut väckelserörelserna ur kyrkan. Mera säger han inte om detta, och det är förstås helt naturligt. Han kan inte kommentera prästvigningssituationen, helt enkelt för att detta skulle visa att han talar med kluven tunga. Vid flera tillfällen har Björn Vikström talat sig varm för att biskoparna och kyrkans ledning har ett ansvar för att se till att sådana kyrkomedlemmar som vill ha kvinnliga präster ska kunna få det. Frågorna om huruvida biskoparna också har ett ansvar för att se till att sådana som vill ha gammaltroende präster ska få det har antingen censurerats i stiftets kyrkliga tidning eller så besvarats med total tystnad.

Björn Vikström säger en sak med sina ord men sättet som han verkar på säger det motsatta.  

Modern häxprocess?

När jag har följt med nyhetsflödet de senaste veckorna har jag inte kunnat undgå att slås av tanken att vi just nu ståt mitt i en ny era av häxprocesser. Jag ifrågasätter inte behovet att ta itu med sexuella trakasserier, men så som denna Metoo-kampanj har urartat håller alla gamla och goda rättsprinciper på att sättas ur spel. Idag anklagas och döms män(niskor) på sociala medier. Många av dessa som får sin dom på detta sätt har säkert gjort sig förtjänta av den, men i en rättsstat är det DOMSTOLARNA som dömer. Inte media och speciellt inte sociala medier.

Bara idag har jag hört/läst om tre politiker som avgått/tvingats avgå efter att de anklagats för att ha gjort sig skyldiga till olika sexuella trakasserier. Skådespelaren Kevin Spacey blev omedelbart sparkad av produktionsbolaget bakom serien "House of Cards". Utan dom, bara på basen av anklagelser. Det här bara som några få exempel. Listan kunde göras hur lång som helst.

Är det faktiskt så här vi ska ha det? Har någon faktiskt tänkt på vad detta kan leda till? En, enligt någon, misshaglig person kan, av vem som helst, anklagas för att ha gjort något otillbörligt. Och så blir det medierabalder, socialmedialt gatulopp, avsked från jobb och från eventuella förtroendeuppdrag och till på köpet en livslång skam. Utan dom. Annat än då i media och i sociala medier.

Det här är ytterst oroande. Häxprocesser tenderar att vara det. Oberoende av om de är medeltida eller nutida.

Om arvet efter Luther

Eftersom ett 500-årsjubuileum är en så stor sak har de flesta tidningar och medieaktörer gjort åtminstone något om Luther och reformationen. Jag som läser ÖT och Svenska Yle fick mig en hel del artiklar till livs. Vissa helt bra, andra synnerligen tendentiösa och fulla av fel. Några till och med "andas hat och mordlust" gentemot reformationen och Luther. Svenska Yle utmärker sig givetvis också här. (Att dessutom utnämna den f.d. frikyrklige teologen och svärmaren Patrik Hagman till "en av Svenskfinlands främsta Lutherexperter är inte ägnat att inge förtroende. Hagman är en av Svenskfinlands främsta Lutherkritiker, men det är givetvis en helt annan sak. Och hans kritik är dessutom, enligt mig, inte vederhäftig.) Svenska Yle till och med går så långt att (katoliken Peter Lüttge) får häva ur sig att det överhuvudtaget inte finns något sådant som ett Lutherskt arv.

Saken är, låt det nu en gång för alla vara fastslaget, en helt annan. Arvet efter Luther går helt enkelt inte att överskatta. Speciellt inte på det andliga området. (Men detta är förstås något som de flesta journalister helt missar eftersom de överhuvudtaget inte känner till detta område.) Men även om vi bortser från det andliga området så finns det ett påtagligt och till och med samhällsreformerande arv efter Luther. Låt mig ta bara ett exempel. Vad är det jag gör just nu? Jag skriver en text PÅ SVENSKA. För att översätta Bibeln till svenska (och även till finska) behövde våra lokala reformatorer först skapa ett skriftspråk. Något sådant fanns helt enkelt inte före reformationen nådde oss. (När det gäller finskan gäller detta överhuvudtaget, för svenskans del kan vi tala om den "moderna" svenskan.) Det är intressant att spekulera: Hur länge skulle det ha dröjt innan vi fått ett genomarbetat svenskt, och finskt, skriftspråk ifall det inte skulle ha varit för Luther och arvet efter honom? Min gissning är att det skulle ha dröjt till 1700- eller 1800-talet. För finskans del kanske till den senare delen av 1800-talet. Eller så skulle vi kanske fortfarande skriva på latin idag? Knappast ändå. Men samtidshistorien visar att det fortfarande idag, år 2017, femhundra år efter reformationens begynnelse, är det kristna bibelöversättningsarbetet som skapar skriftspråken.

Jag har fått lyssna till "Samburus Mikael Agrikola", Anna Dahlbacka, vid ett par tillfällen när hon har berättat om sitt arbete med att skapa ett skriftspråk för Samburu. Det är förutom fascinerande att lyssna till en människa som har gjort en sådan kraftgärning, också intressant att låta tanken löpa efter att man har hört vad hon har att berätta. Om Wycliffe inte skulle ha tagit sig an Samburu-folket och gett dem både ett skriftspråk och ett NT på deras eget språk – vem skulle ha tagit sig an denna uppgift (alltså att skapa ett skriftspråk på Samburu) och hur länge skulle det ha dröjt? Skulle t.ex. Humanisterna ha satsat 15 år på att skapa ett skriftspråk och sedan översätta Darwins "Om arternas ursprung" och Dawkins "Illussionen om Gud" till Samburu? Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag ser detta i text. Det finns garanterat ingen som tror att dessa skulle ta sig an en dylik uppgift. Det är faktiskt samma sak när det gäller svenskan och finskan. Vem, och varför, skulle någon ha tagit sig an denna uppgift? Och framför allt: Hur länge skulle det ha dröjt?

Att hävda att det inte finns något Lutherskt arv är bara rent ut sagt löjligt. Och synnerligen avslöjande.