Om den nya standarden och om världens domar

Det är intressant att se hur resonemanget rör sig i hela den här enorma byktvätten med de sexuella trakasserierna. Som jag visade i den senaste texten beror hela detta problemkomplex på att vi, kollektivt, har drabbats av en fullständigt snedvriden syn på sexualiteten. Begär som inte har tyglats på rätt sätt har förstås alltid funnits, men det är först från 60-talet framåt (med den så kallade sexuella revolutionen) som den kristna moralsynen först började vackla och sedan har fallit nästan helt och hållet. Den sexuella revolutionen skulle ge alla, speciellt kvinnorna, frihet att förverkliga sig själva också på det sexuella området. Fullt ut och helt och hållet. Alla moraliska hämskor och begränsningar skulle avskaffas och har också väldigt långt avskaffats.

Men vad hände sedan? Efter att den kristna moralen (och med den långt också den kristna tron) avskaffats? Den totala friheten var kanske inte så bra ändå. Vad är det vi har sett ske nu i höst börjandes med "metoo"-kampanjen? Vi kunde kalla det ett politiserande av moralen. Det som förr kallades synd och otukt och som ansågs vara fel kallas nu med andra ord och anses vara brottsligt. "Trakasserier", "övergrepp" o.s.v. Den kristna moralen har, efter en tid av vad alla trodde var fullständigt frihet på det sexuella området, ersatts av en ny standard. Synden blev ett brott. Ett brott som det, i motsats till inom den kristna tron, inte finns någon nåd för. Ingen förlåtelse. Bara fördömelse och dom. Och en dom som avkunnas inte i första hand av domstolar utan en dom som avkunnas på sociala medier och inte på basen av en rättvis och noggrann prövning utan på basen av anklagelser.

Det fanns en tid när det hette att vi kristna inte skulle tala så mycket om moral och om synd eftersom detta kunde, tänkte man sig, leda till en klappjakt på syndarna. Eftersom detta kunde leda till en form av häxprocesser. Så vi slutade att tala om synd. Vi slutade att hålla fram den kristna moralen. Och vad hände? Vi har nu fått en än värre klappjakt, en veritabel häxprocess, som drabbar de utpekade utan misskund. Utan nåd. Utan möjlighet till upprättelse och utan möjlighet till någon form av överklagan.

Ibland sägs det att vi kristna är hårda och dömande. Det kanske vi kan vara. Inte ofta och inte alls på det sätt som den oinsatte tror. Men även om den oinsatte skulle ha rätt i sitt omdöme, vilket han alltså inte har, är det är INGET, absolut INGET, mot hur hård och dömande världen är när den slår klorna i någon som hamnat i onåd. Och där kan vi alltså verkligen tala om onåd. I ordets rätta betydelse.