Mera om metoo

Den svenska löparstjärnan Moa Hjelmer berättade igår på Instagram om en mycket tragisk sak hon varit med om. Efter landskampen i friidrott 2011 blev hon våldtagen av en lagkamrat. Hjelmer berättar mycket kortfattat om det som hände, men redan det hon berättar visar, till och med mycket tydligt, var själva huvudfelet sitter när det gäller hela sextrakasseri-eländet.

Hjelmer följde, efter firande med "lite för mycket alkohol", med den gifte lagkamraten till hans hotellrum. För den utomstående, och säkert också för hennes lagkamrat som sedan våldtog henne, är det tydligt att det i detta fanns någon form av "förkontrakt" om något mera. Varför skulle hon annars, mitt i natten, ha följt med till ett hotellrum där hon absolut ingenting hade att göra? Nåväl, i något skede (före, under eller kanhända efter) det sexuella umgänget, ångrade sig tydligen Hjelmer. Ser du vad som hände här? Om hon inte skulle ha ångrat sig skulle allt ha varit ok. Enligt dagens sätt att se på saken. Men eftersom hon ångrade sig var det fel. Förhoppningsvis, för hennes del, skedde ångern, som hon själv hävdar, före. Som utomstående betraktare kan man emellertid inte utesluta att hon, eftersom hennes omdöme helt klart var fördunklat av "lite för mycket alkohol", ångrade sig först efteråt. Hur det är med den saken kommer vi aldrig att få veta eftersom det handlar endast om hennes ord om något som har skett inne i hennes eget huvud. Men inser du inte problemet här?

Gränsen mellan rätt och fel kan aldrig vara så här luddig, relativ och så här oerhört tänjbar. Huruvida sexuellt umgänge är rätt eller fel kan aldrig vara en fråga om kvinnan har lust till det eller inte. (I den engelsktalande delen av världen talar man i detta sammanhang om "Consent" som kunde översättas som medgivande, samtycke eller tillstånd.) Vad händer, till exempel, i så fall om kvinnan, i och med avtagande berusning, drabbas av eftertankens kranka blekhet och i efterhand hävdar att hon egentligen inte ville? Då förvandlas något som var "rätt" när det hände retroaktivt till inget mindre än en våldtäkt. Nu säger jag förstås inte att det var vad som hände i det aktuella fallet, men det aktuella fallet sätter ljuskäglan på det fullständigt orimliga i att det är kvinnans, och i detta fall enbart kvinnans, "consent" som avgör om en handling är rätt eller fel.

Hela den här situationen som började med "metoo"-kampanjen är samtidigt både fullständigt ohållbar och fullständigt omöjlig att få grepp om för en människa som har en galen syn på sexualiteten. Se där orsaken till varför hela detta komplex har blivit så fullständigt förvildat. Och framför allt varför det ena förklaringsförslaget, och de medföljande pekpinnarna, som presenteras är galnare än det andra.

Sexualitetens plats är i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Parat med kärlek och respekt, givetvis, men det är ju en självklarhet som egentligen inte ens borde behöva sägas. Hur "stenålders" detta än låter så är detta det enda som kan lösa denna knut. Bibeln gör också klart, om man vill ta till sig det som den säger, att mannen har ett annorlunda, och större, ansvar än kvinnan för att detta ska fungera. För att återkoppla till fallet jag inledde med: Om mannen skulle ha tagit sitt ansvar – för både sitt eget och Hjelmers (framtida) äktenskap och för allt det som hör till det sexuella området – skulle han ha sett till att hon aldrig hade befunnit sig på hans hotellrum den där natten. Där var där det for fel. Det var inte Moa Hjelmers ansvar att avgöra om det som skedde var rätt eller fel. Det som skedde skulle aldrig ha fått hända, och det skulle det heller aldrig ha gjort ifall det för dem båda, och speciellt för mannen, hade varit klart och tydligt att inget sådant ska hända. Och att Hjelmer därför inte alls skulle ha befunnit sig där hon befann sig. Alltså på hans hotellrum.

Vi har idag drabbats, kollektivt, av en fullständigt galen syn på allt som har med sexualiteten att göra. Då är det inte alls konstigt att det blir så som det har blivit.