Om arvet efter Luther

Eftersom ett 500-årsjubuileum är en så stor sak har de flesta tidningar och medieaktörer gjort åtminstone något om Luther och reformationen. Jag som läser ÖT och Svenska Yle fick mig en hel del artiklar till livs. Vissa helt bra, andra synnerligen tendentiösa och fulla av fel. Några till och med "andas hat och mordlust" gentemot reformationen och Luther. Svenska Yle utmärker sig givetvis också här. (Att dessutom utnämna den f.d. frikyrklige teologen och svärmaren Patrik Hagman till "en av Svenskfinlands främsta Lutherexperter är inte ägnat att inge förtroende. Hagman är en av Svenskfinlands främsta Lutherkritiker, men det är givetvis en helt annan sak. Och hans kritik är dessutom, enligt mig, inte vederhäftig.) Svenska Yle till och med går så långt att (katoliken Peter Lüttge) får häva ur sig att det överhuvudtaget inte finns något sådant som ett Lutherskt arv.

Saken är, låt det nu en gång för alla vara fastslaget, en helt annan. Arvet efter Luther går helt enkelt inte att överskatta. Speciellt inte på det andliga området. (Men detta är förstås något som de flesta journalister helt missar eftersom de överhuvudtaget inte känner till detta område.) Men även om vi bortser från det andliga området så finns det ett påtagligt och till och med samhällsreformerande arv efter Luther. Låt mig ta bara ett exempel. Vad är det jag gör just nu? Jag skriver en text PÅ SVENSKA. För att översätta Bibeln till svenska (och även till finska) behövde våra lokala reformatorer först skapa ett skriftspråk. Något sådant fanns helt enkelt inte före reformationen nådde oss. (När det gäller finskan gäller detta överhuvudtaget, för svenskans del kan vi tala om den "moderna" svenskan.) Det är intressant att spekulera: Hur länge skulle det ha dröjt innan vi fått ett genomarbetat svenskt, och finskt, skriftspråk ifall det inte skulle ha varit för Luther och arvet efter honom? Min gissning är att det skulle ha dröjt till 1700- eller 1800-talet. För finskans del kanske till den senare delen av 1800-talet. Eller så skulle vi kanske fortfarande skriva på latin idag? Knappast ändå. Men samtidshistorien visar att det fortfarande idag, år 2017, femhundra år efter reformationens begynnelse, är det kristna bibelöversättningsarbetet som skapar skriftspråken.

Jag har fått lyssna till "Samburus Mikael Agrikola", Anna Dahlbacka, vid ett par tillfällen när hon har berättat om sitt arbete med att skapa ett skriftspråk för Samburu. Det är förutom fascinerande att lyssna till en människa som har gjort en sådan kraftgärning, också intressant att låta tanken löpa efter att man har hört vad hon har att berätta. Om Wycliffe inte skulle ha tagit sig an Samburu-folket och gett dem både ett skriftspråk och ett NT på deras eget språk – vem skulle ha tagit sig an denna uppgift (alltså att skapa ett skriftspråk på Samburu) och hur länge skulle det ha dröjt? Skulle t.ex. Humanisterna ha satsat 15 år på att skapa ett skriftspråk och sedan översätta Darwins "Om arternas ursprung" och Dawkins "Illussionen om Gud" till Samburu? Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag ser detta i text. Det finns garanterat ingen som tror att dessa skulle ta sig an en dylik uppgift. Det är faktiskt samma sak när det gäller svenskan och finskan. Vem, och varför, skulle någon ha tagit sig an denna uppgift? Och framför allt: Hur länge skulle det ha dröjt?

Att hävda att det inte finns något Lutherskt arv är bara rent ut sagt löjligt. Och synnerligen avslöjande.