Om att kränka och om yttrandefriheten

Inför årsdagen av terroristattacken i Åbo publicerade ÖT en intervju med professorn i stats- och folkrätt vid Åbo Akademi, Elina Pirjatanniemi. Artikeln var överlag bra, och till stor del kan jag hålla med om det som Pirjatanniemi säger. Men det finns en oerhört farlig tanke i artikeln som, i förlängningen, kan komma att användas mot alla organisationer som hyser och sprider åsikter som är redan lite kontroversiella och som är politiskt inkorrekta. Pirjatanniemi säger i intervjun att "man kan inte använda människorättsargument för att kränka andra".

Tanken är säkert god, och i den kontext detta sägs fungerar det. Alltså om och när man definierar ordet "kränker" med att hota och skada. (I artikeln nämns t.ex. våldsamma jihadister.) Men problemet är att ordet "kränkning" är så oerhört töjbart. Idag kan man i princip inte säga någonting alls utan att det någonstans finns någon som blir kränkt. Det är tyvärr bara så att när vi använder ordet kränkning är vi inne på ett område där det finns väldigt mycket subjektivitet. Om vi hårddrar Pirjatanniemis argument kommer vi att hamna ut på ett verkligt gungfly. Och vi kan vara helt säkra på att det finns sådana som mer än gärna hårddrar detta.

Låt mig ta bara ett exempel. I USA, där utvecklingen har gått bra mycket längre än här hos oss, har bl.a. flera lutherska kyrkor stämplats som "hatorganisationer" eftersom de talar och verkar för att bevara äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Givetvis är det fullt förståeligt att sådana människor som valt att förkasta Guds ordning gällande manligt och kvinnligt och äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna kan bli kränkta av ett dylikt ställningstagande, men detta exempel visar att det att någon blir kränkt inte kan användas som kriterium för om en organisation kan tolereras eller inte. Inte med mindre än att vi avskaffar åsikts- och yttrandefriheten.