Vederläggning av populära sekulära myter III

Jag har i två texter tidigare i december lyft fram populära sekulära myter och vederlagt dessa, och när jag läser i kommentarfältet på Svenska Yle, under artikeln om skolornas julfester i kyrkan, hittade jag ännu en sak som det kan löna sig att ta upp i denna serie. Signaturen "faker" skriver:

Där [i kyrkan] predikas en massa sagor och myter som det inte finns några belägg för att tro på. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och tro saker som inte är sanna, eftersom det har en tendens att vara mycket mera destruktivt än det de tar del av via internet och spel.

Här måste jag givetvis hålla med om en sak. Knappast någon av oss vill att våra barn ska växa upp och tro saker som inte är sanna. Men åstadkoms detta genom att byta ut sanningen mot lögnen och låtsas som att lögnen är sann så som signaturen "faker" gör här? Huruvida detta sedan är mer eller mindre destruktivt än det vi kan få del av "via internet och spel" beror förstås på vilka lögner det handlar om och vilka sidor på nätet man besöker. Men den bedömningen kanske vi kan lämna därhän.

Det "faker" hävdar är alltså att det i kyrkan predikas "en massa sagor och myter som det inte finns några belägg att tro på". Vad han avser förblir outsagt, men om vi tar honom på orden och antar att han faktiskt menar det som normalt predikas i kyrkan handlar det givetvis om Jesus, hans liv, hans under och framför allt hans uppståndelse från de döda. Kanske t.o.m. Jesu existens överhuvudtaget.

Här möter vi genast ett par stora problem i hur ateister och agnostiker bemöter kristendomens anspråk. Dels (1) det att de flesta inte ens bryr sig om att kontrollera källäget och vad som kan beläggas rent historiskt utan går på knock direkt utan att veta vad de talar om. Och så hävdar de att det i kyrkan predikas "en massa sagor och myter som det inte finns några belägg att tro på". Dels (2) det att det tycks som om de, om de verkligen tar sig tid att ens lite bekanta sig med källäget, kräver helt andra nivåer av historiska belägg för allt som har med den kristna trons historia att göra jämfört med för andra historiska händelser. Dels (3), och det lyckligtvis ändå i ganska sällsynta fall, det att man så oerhört lätt accepterar alternativa förklaringar till de bibliska händelserna än de som kristendomen erbjuder, ja t.o.m. så att man söker efter dessa alternativa förklaringar med ljus och lykta och vissa gånger t.o.m. fabricerar dessa mer eller mindre ur tomma intet.  

Vi börjar med det första. Sådana utsagor som den som "faker" presenterar kan den som ens vet lite om dessa saker givetvis avfärda utan vidare. Det är helt enkelt fråga om ateistiskt önsketänkande och som sådant av noll och intet värde. Problemet är ändå att sådana som så oerhört hett vill att det ska vara på detta sätt – och inte har några fakta på hand – ändå gärna lyssnar till dylikt dravel och så slår fast sin hållning på basen av detta ingenting och sedan menar sig ha avgjort frågan om kristendomen för sin egen del och för all framtid. Och så lurar de sig bort från både sanningen och Livet.

Vad gäller det andra problemet är det givetvis förståeligt – åtminstone på något plan – att man kräver starkare och bättre bevis för att acceptera att Jesus uppstod från de döda än för att t.ex. acceptera att Nero försökte mörda sin mor Agrippina och när detta misslyckades lät avrätta henne och försöka få detta att se ut som ett självmord. Men – och här har vi ett mycket stort MEN – när alla källor som finns pekar i en och samma riktning och uppståndelsen är den enda möjliga förklaringen på den tomma graven, varför går det ändå inte att acceptera detta som ett historiskt faktum? Det duger givetvis inte att hävda att vår erfarenhet är att döda människor inte börjar leva på nytt. Om Jesus uppstod, vilket som sagt alla källor tyder på, är ju detta i själva verket ingen heltäckande erfarenhet. Att hävda vår erfarenhet att döda människor inte börjar leva på nytt som argument för att Jesus inte uppstod är dessutom oerhört arrogant. Den som använder detta argument hävdar nämligen samtidigt att han känner till allt om hur universum fungerar. Det gör nämligen ingen.

Sedan till det tredje problemet. Jag har många gånger skakat på huvudet i förtvivlan över hur oerhört lätt t.o.m. historiker (men framför allt teologer) har att acceptera t.ex. ett Tomasevangelium eller ett Marias evangelium och de mycket märkliga påståenden som kan förekomma i dessa (i jämförelse med de fyra nytestamentliga evangelierna betydligt yngre) skrifter bara för att komma bort från de anspråk de nytestamentliga texterna och kristendomen ställer oss människor inför. Detta som sagt trots att det är fullständigt tydligt att dessa texter är betydligt yngre och t.o.m. uppenbara förfalskningar.

By the way: Har du hört att Jesus inte alls dog på korset utan att han flydde och undgick att bli tillfångatagen och sedan tillbringade några år i landsflykt och sedan kom tillbaka som, just det, aposteln Paulus? Eller att han inte alls dog på korset utan flydde och gifte sig med Maria från Magdala, fick barn och levde ett lugnt och stilla familjeliv?

Detta är givetvis inget annat än fantasier utan något som helst stöd i några historiskt tillförlitliga källor, men likväl har de framförts som om de vore historiskt tillförlitliga konkurrenter till det narrativ som hittas i nya testamentets skrifter. Lena Einhorn ligger bakom detta med Jesus som Paulus och Simcha Jacobovici och Barrie Wilson (intressant nog en professor i religionskunskap) är fäder till samma historia som även Dan Brown presenterade i sin bok DaVinci-koden. Och vad värre är, dessa böcker har rönt stor uppmärksamhet och har hittat sin målgrupp. I huvudsak sådana som alltså vill att det kristendomen lär om Jesus inte ska vara sant och som är beredda att blunda för all historisk kunskap vi har och för allt som har med historisk metod att göra för att kunna gå på dessa lögner.