Om Sofie Stara och lögnen

Jag har, sedan jag läste Sofie Staras kolumn i ÖT 24/2, räknat till tio många gånger för att inte skriva något jag sedan kunde tänkas komma att ångra. Nu menar jag att jag börjar ha en sådan distans till hennes bedrövliga text att jag kan skriva några rader om den. 

För er som inte har läst hennes text: Stara ropar ut att hon är så trött på "era lögner" - och så ger hon oss en lista på lögner som spridits och sprids just nu. Jag har svårt att inte skriva under det mesta av det hon lyfter fram, men när hon inkluderar Päivi Räsänen på sin lista (som slutar med Putin och hans Ukraina-lögner) går hon alldeles för långt. Om det handlar om ren och skär okunskap om vad den kristna tron är eller om det handlar om ett oförtäckt hat mot Päivi Räsänen och klassisk kristendom (eller bådadera i en mycket olustig kombination) må kanske vara osagt. Men slutresultatet blir mycket, mycket otrevligt. 

Stara hävdar, i korthet, att Räsänen ljuger när hon påstår att kristendomens budskap är under attack i Finland - och att det passar Räsänen bra att ljuga om detta för internationell media. 

Som sagt vet jag inte om detta bottnar i okunskap från Saras sida eller om hon, p.g.a. sitt hat mot Räsänen och klassisk kristendom, ljuger avsiktligt för att försöka misskreditera Räsänen. Men om Stara skulle, ens lite, ha följt med rättegången skulle hon ha sett att det faktiskt är precis som Räsänen säger. (Förutsatt alltså att hon skulle ha förstått vad hon hörde, något som inte heller det är en självklarhet i dessa dagar...) Den kristna tron består nämligen av två delar, om vi använder ett icke-kanaaneiskt ord: Lag och Evangelium. Lagen dömer oss alla skyldiga som syndare inför Gud, och Evangeliet talar om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Det åklagaren gång på gång anföll i sina anföranden var lagförkunnelsen. Räsänen, och vi som kristna, begår ett brott - enligt åklagaren - när vi lyfter fram lagens krav och dess dom över alla människor. Homosexuella såväl som heterosexuella. 

Lagen och lagens förkunnelse finns i själva kärnan av den kristna tron. Utan lagens dom över synden behöver vi inget Evangelium. Utan synd behövs ingen nåd. Så om man tar bort den ena delen av den kristna förkunnelsen tar man i själva verket bort allt. 

Så nej. Päivi Räsänen ljuger inte. Men det gör Sofie Stara. Avsiktligt eller oavsiktligt må som sagt vara osagt, men oberoende av vilket är slutresultatet det samma. Att hon dessutom ställer Päivi Räsänen i samma led som Vladimir Putin är oerhört otrevligt. För att säga det mycket milt. 

Men Stara har ändå rätt i mycket av det hon skriver. Bl.a. citerar hon författaren Olof Lagercrantz som sade: "Vårt sekel är reserverat åt lögnen". (Syftande på Kuwaitkriget 1991.) Det är ett faktum att vi, som jag många gånger redan har påpekat, lever i en tid när lögnen regerar. Detta gäller inom politiken, på vilket Stara i sin text ger ett par belysande exempel, men det gäller framför allt inom medievärlden och i hela vår kultur idag. Lögnen regerar. Detta gäller alldeles speciellt på sexualitetens område och med allt som har med kön att göra. 

Men det skulle förstås inte t.ex. Sofie Stara hålla med om. Och absolut inte skriva någon kolumn om. Men likväl är det precis så det är.

Om den befogade oron och rädslan

Jonas Jungar skriver en kolumn på Svenska Yle som på många sätt är helt rätt. (Förutom då eventuellt talet som klimatkrisen där man kan vara av olika åsikt.) Han lyfter fram den oro som framför allt de unga känner över den situation vi just nu lever i. Först pandemin, sedan detta Putinska anfallskrig mot Ukraina (och så klimatkrisen - där media, om inget annat - har skapat mycket ångest speciellt hos de unga).

Jungar skriver om situationen som "omskakande" och som om att "man tappat fästet en aning". Samt om oro och rädsla, och så konstaterar han: "Det är så befängt och djupt orättvist att det trotsar all beskrivning."  

Det är svårt att inte hålla med. Men samtidigt finns det en annan sida av saken också, en sida som Jungar givetvis inte vill lyfta fram: Det faktum att denna oro och rädsla ÄR befogad. Och detta faktiskt oberoende av om det pågår någon pandemi eller något europeiskt krig alls. Saken är bara den att vi, som samhälle och kultur (i en historisk mening) lever på en lögn. Den lögnen är att fred, välgång och liv är en självklarhet och allt annat är ett undantag. Så är det inte.

Jag skulle aldrig, ALDRIG, komma på att försöka bestiga ett berg. Men ändå är jag fascinerad av berättelser (och filmer) om sådana våghalsar som gör det. Bland de som bestiger de högsta bergen talas det om en "dödszon" högst upp där det inte går att befinna sig för länge. Helt enkelt för att förhållandena där är sådana att en människa dör när hon befinner sig där. Långsamt, men dock. Därför måste man snabbt komma bort från denna dödszon när man gjort det man ska göra där.

Vi människor är bra på att lura oss själva. En av de populäraste lögnerna är detta att livet är, och ska vara, fredligt och bestå av hälsa och välgång. Och att detta ska fortgå i all tid. Men om vi är ärliga så VET vi att det inte är på det sättet. Vi människor lever i själva verket i dödszonen. Vi försöker med all makt förneka det, men vi är alla på väg mot graven i en fart av 24 timmar i dygnet.

En pandemi, ett krig i vår närhet eller varför inte en (verklig eller frammanad klimatkris/ångest) kan i själva verket få oss att nyktra till och inse realiteterna. Få oss att vakna upp ur lögnens djupa sömn.

De andliga fäderna brukar tala om "falska salighetsstöd". Dagens fokus ligger tyvärr inte på evigheten, så därför är det inte direkt fråga om "salighetsstöd", men nog om falska tryggheter och falska trygghetsstöd. Det en dylik kris eventuellt kunde få oss att inse är det som hebreerbrevets författare förmedlar med orden i 13:14: "Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma."

Oro och rädsla är otrevliga känslor. Speciellt när de baserar sig på sådant som sker på riktigt och inte bara på en mardröm eller en hemsk film eller något liknande vi sett. Men om vi, som nu, lever i en lögn kan denna oro och denna rädsla väcka oss att se verkligheten sådan den är. Och kanske hjälpa oss att hitta fram till honom som sade: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum." (Joh. 14:1-2)

Och så kunna tro och stämma in i den jublande lovsång som Paulus skriver i slutet av Romarbrevets åttonde kapitel: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."

 

Om Finland, Ryssland och NATO

Ryssland har nu helt tydligt gått in i krigsläge, och när det är så kan man tydligen förvänta sig både det ena och det andra - också när det gäller relationerna mellan Finland och Ryssland. Dagens grej är att en talesperson för det ryska utrikesministeriet varnar Finland och Sverige för att gå med i NATO eftersom detta "skulle få allvarliga militära och politiska följder". 

Detta är hårda ord, och ord som det är skäl att ta på allvar. Det börjar, som jag ser det, se ut som om det är Ukrainas avsikt att ansöka om medlemskap i NATO som orsakade Rysslands anfall. Putin/Ryssland vill/vågar inte ha NATO strax bakom den egna gränsen - vilket i och för sig är förståeligt med tanke på att Putin inte ser NATO som någon försvarsallians utan som ett anfallshot mot Ryssland.

Min NATO-ståndpunkt har alltid varit den att vi INTE ska gå med. Orsaken är allt mer uppenbar: För att inte börja betraktas som ett hot av vårt grannland i öster. Ser man till historien har vi alltid haft orsak att försöka ha så goda relationer som möjligt med Ryssland, och när vi inte har haft det har det förr eller senare lett till krig. 

Så min ståndpunkt gällande NATO är oförändrad. Men om vi ÄNDÅ ska gå med gäller den gamla visdomen (jag minns inte vem som först uttryckte den): Finland kan inte gå med i NATO när Ryssland är starkt (eller tror sig vara det). Ska vi gå med ska vi göra det när Ryssland är svagt. 

Så sant. 

Attacken kom i alla fall...

 Så kom den ändå, attacken mot Ukraina. Detta är förstås bedrövligt på så många plan. Freden i Europa, som vi alla trodde var en självklarhet, är nu bruten. Det mänskliga lidandet i Ukraina (och i förlängningen både i Ryssland och på annat håll) är något ingen av oss vill eller ens kan föreställa oss. 

Putin tycks, om vi får tro vad medierna skriver, ha tappat kontakten med verkligheten. Men oberoende av om han är galen eller inte så är denna invasion oerhört välplanerad och beslutsamt genomförd. Något som förstås inte direkt tyder på galenskap. Däremot är hans ord om att västländerna ska hålla sig borta för att inte "möta de värsta konsekvenserna i historien" sådana att de definitivt tyder på åtminstone viss galenskap. 

Vad händer härnäst? Det vet troligtvis ingen, inte ens Putin. Han har gått över en gräns som aldrig borde ha överträtts, och vilka konsekvenserna blir kan knappast ens han själv veta. Det beror givetvis på vad västländerna väljer att göra - och på hur Putin i sin tur reagerar på detta. Något gott lär i vilket fall som helst inte ligga bakom knuten. 

Som jag konstaterade för inte så länge sedan: Pesten kommer sällan ensam.

 

"Fredsbevarande styrkor"

Det blev alltså inget direkt anfall. I stället valde Putin/Ryssland att göra det på ett annat sätt - genom att erkänna de separatistkontrollerade områdena i östra Ukraina som självständiga områden och sedan gå in med "fredsbevarande styrkor". 

Vi lär ska få se i vilken grad dessa styrkor är fredsbevarande eller om de visar sig vara något annat. I vilket fall som helst torde detta vara ett grovt övertramp på Ukrainas territoriella suveränitet - oberoende av vad Putin kallar sina trupper.

Det här innebär att Ukrainakrisen, som (vilket historikern konstaterar) inleddes när Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovich valde att pausa förhandlingarna om ett samarbets- och frihandelsavtal med EU (vad som sedan hände och vem som ligger bakom det upplopp som följde och som orsakade att den folkvalde presidenten störtades är inte helt klarlagt), nu har gått in i ytterligare ett nytt skede. 

Det är inte lätt att hålla reda på vad som sker och vem som är skyldig till vad, och det vi nu behöver vara mycket medvetna om är att vi lever mitt i ett propagandakrig. Rysk media är ökänt opålitlig - det är ingen nyhet - men även vår media är just nu allt annat än en objektiv återgivare av fakta. Detta innebär att det är allt annat än lätt för den vanlige nyhetskonsumenten att navigera genom de blindskär som nyhetsmedia i denna situation är full av. Ett gott råd är därför (som alltid): Tro inte på allt du läser! 

Fortsättning lär ska följa. 

Fruktansvärt!

Det är nu över en vecka sedan den amerikanska ledningen hävdade att det bara är fråga om dagar innan Ryssland invaderar Ukraina. Men stor sannolikhet skulle attacken ha kommit i onsdags, alltså för fem dagar sedan. 

Vi vet alla att det inte skedde. Men det betyder givetvis inte att en attack fortfarande kan komma. Enligt samma amerikanska källor är en attack nu ännu närmare/sannolikare än den var för en vecka sedan, och jag kan förstås inte, lika lite som någon annan, säga något mot detta. Vi kan inte göra annat än vänta. Och be. 

I dag hävdar samma amerikanska källor dessutom att det i Ryssland har förberetts listor på ukrainska medborgare som, i fall av en ockupation, ska dödas eller interneras och att fredliga protester mot ockupationen kommer att besvaras med dödligt våld. 

Detta är, oberoende av om det stämmer eller inte, något alldeles fruktansvärt. Om det stämmer är det fruktansvärt och något som gör att Putin inte bleknar mycket jämfört med Hitler. Men om det inte stämmer är det likaså fruktansvärt. Om detta, likt uppgifterna om Saddams massförstörelsevapen, visar sig vara falskt är Bidenadministrationen absolut tvingade att avgå. Ingen amerikansk president som på ett så flagrant sätt försöker elda på en situation och driva fram ett krig i Europa kan vara kvar som president. Och ingen, jag upprepar: INGEN, kan längre tro ens ett uns på våra medier som publicerar sådant förtal om ett land och dess ledning. 

Så hur detta än går är en närmast obotlig skada redan skedd. 

Detta är verkligen inget jag trodde jag skulle få uppleva under min livstid.   

Om Freedom Convoy och vänstermedias lögner

Det började i Ottawa i Kanada, och sedan har det spridit sig till olika delar av världen. "Freedom Conwoy", kallar de som dragit igång protesterna det. Vi som inte har möjlighet att besöka Kanada och se med våra egna ögon vad det handlar om är tvungna att förlita oss på medias rapportering om vad som händer, och när vi gör så får vi lätt bilden att detta är en demokratifarlig rörelse som bara ställer till med elände. Ja, än värre än så. Kanadas premiärminister Justin Trudeau har kallat det hela för inhemsk terrorism och nu även deklarerat vad som motsvarar krigstillstånd i landet.

Nu har även Svenska Yle och deras Nyhetspodd – som säger sig vilja förklara olika fenomen för oss – tagit sig an detta ämne. Tyvärr blir detta program denna gång inte annat än lögnaktig vänsterpropaganda. När man lyssnar på programmet får man en helt galen bild av vad det hela handlar om. Redaktörerna Viktor Heikel och Johanna Nupponen får det att låta som att det handlar om en mycket liten mängd långtradarchaufförer som dragit igång detta. (Bara de som kör över gränsen till USA och är ovaccinerade - av chaufförerna i Kanada kör bara en liten del över gränsen, och 90% av chaufförerna är vaccinerade.) Men. Detta handlar numera inte bara om långtradarchaufförerna. Ungefär hälften av kanadensarna, som i vanliga fall är ett lugnt folk som inte alls är snara att protestera mot olika orättvisor, stöder Freedom Convoy. Det som protesterna till syvende och sidst handlar om är regeringens brott mot grundlagen och människornas grundläggande rättigheter. (T.ex. i Quebec får människor som inte är vaccinerade inte delta i gudstjänster, och detta har förståeligt nog retat upp kristna kanadensare.) Freedom Convoy handlar alltså i huvudsak om de olagliga obligatoriska vaccineringarna och dito vaccinpass.

Vem är det då som deltar? I huvudsak handlar det om vanliga kanadensare, och finansieringen kommer likaså från vanliga kanadensare. Detta får vi inte veta om vi lyssnar på Nyhetspodden på Svenska Yle: "Största delen är professionella ytterhögerbråkstakar; vaccinmotståndare, regelrätta nazister och fascister." Finansieringen kommer dessutom mestadels från ytterhögerhåll, påstås det. Detta är givetvis ingen lögn som Svenska Yle har fabricerat, utan detta är något som går tillbaka på den kanadensiska regimen och något som vänstermedia i Nordamerika okritiskt lyfter fram. Och som vår media som vanligt mer än gärna copypastar.  

Ser du alltså vad som hänt här? Den kanadensiska regeringen bryter mot grundlagen och våldför sig på människornas grundläggande rättigheter, och när de som ser faran i detta protesterar ljuger regeringen om vad protesterna handlar om och vilka som deltar i och driver på denna rörelse. Märk väl vilka ord som används: "Extrema", "våldsamma", "fascister", "nazister", "terrorister" osv. Som sagt har detta gått så långt att premiärminister Trudeau, för att kunna ta i med hårdhandskarna mot de som protesterar mot hans regerings grundlagsbrott, har infört krigstillstånd i landet. Detta är för övrigt blott andra gången i Kanadas historia detta har skett. Den första gången var det Pierre Trudeau som gjorde detta i kampen mot verklig terrorism (FLQ-terroristerna) på 60-talet. Och ja. Pierre Trudeau är Justin Trudeaus far.

I detta sammanhang bör det inflikas att allt som går utöver de fredliga protesterna och passerar gränsen för vad som kan kallas upplopp absolut bör fördömas. Våld mot polis och andra myndigheter kan och får inte under några omständigheter försvaras. Observera noggrant att jag här inte heller gör det. Men observera också att det som rapporteras om Freedom Convoy i Ottava i media överdriver (och långt fabricerar) berättelser om våldshandlingar. De ögonvittnesuppgifter som jag har tagit del av talar om en fredlig demonstration där inget våld överhuvudtaget förekommer.

Coronapandemin har tyvärr tagit fram det värsta hos makthavarna och skapat och underblåser en motsättning mellan sådana som stöder regeringarnas olagliga åtgärder och de som protesterar mot dessa åtgärder. Vad kommer att hända sedan när pandemin är över? Notera vad som sägs i "Nyhetspodden" på Svenska Yle: Extremisterna kommer troligtvis att fortsätta med sin kamp mot myndigheterna i andra frågor och har nu lyckats rekrytera människor till sin sak genom dessa protester. Här sägs inte ett enda ord om att det är makthavarna som ligger bakom och har orsakat det rådande läget. Detta är så oerhört falskt. Speciellt när redaktörerna kommer in på situationen i Australien och deras version av Freedom Convoy underlåter de helt att berätta om de fullständigt drakoniska , och givetvis olagliga, åtgärder de australienska makthavarna har förfallit till. Detta är inte bara oerhört dålig journalistik, det är dessutom ett klart och tydligt brott mot det åttonde budet. Men tillbaka till frågan: Vad kommer att hända sedan när pandemin är över? Kommer vi att kunna återgå till det normalläge som fanns före pandemin när världens regeringar vördade grundlagar och de mänskliga rättigheterna? Det är förstås svårt att svara på den frågan, men det finns en uppenbar och stor risk  att när makthavarna en gång har gett sig in på denna väg är det oerhört lätt att fortsätta på den även i andra frågor. Jag kommer i första hand att tänka på klimatfrågan.

Nyhetspodden på Svenska Yle hävdar, som ett eko av vänstermedia i Nordamerika (och i förlängningen som ett eko av vad premiärminister Trudeau och hans liberala vänsterregering säger) att det är fascister och våldsverkare som ligger bakom Freedom Convoy och protesterna i Ottawa. När man lyssnar på sådana som deltar i rörelsen får man en HELT annan bild, och faktum tycks tyvärr vara att det fascistoida inte i första hand finns hos de som protesterar utan hos makthavarna med premiärminister Trudeau i spetsen.  

Det blir också allt tydligare att det inte alls går att lita på det som mainstreammedia rapporterar angående situationen i Nordamerika. Vänstermedia där är inget annat än en megafon för makten, och vår media kopierar som sagt okritiskt det som dessa vänstermedier skriver. Och vi nyhetskonsumenter blir grundlurade.   

 

Biden eller Putin?

Det rasar tydligen en allvarlig politisk storm i Sverige idag. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson framträdde igår i programmet 30 minuter och fick en fråga vem han skulle föredra som Sveriges statsminister, Vladimir Putin eller Joe Biden. Åkesson gav givetvis det enda korrekta svaret: Han vill inte ha någondera som Sveriges statsminister. (Putin är närmast att betrakta som en diktator, och Biden borde få avnjuta sin pensionärstillvaro.) 

Men detta gick inte för sig. Kritiken mot Åkesson är massiv bland hans politikerkollegor för att han inte valde Biden. Bland annat har Sveriges statsminister (som uppenbarligen inte gillade att Åkesson inte vill ersätta henne med någon utländsk ledare) menar att det att Åkesson inte valde Biden framom Putin är "oerhört allvarligt".

Jag har svårt att förstå mig på Sveriges politiska klimat, måste jag säga. Världens står inför en situation som kan utvecklas till precis vad som helst, och i Sverige grälar man om petitesser. Suck!

Bedrövligt i Sverige

För några dagar sedan beslöt diskrimineringsombudsmannen i Sverige att en skola tvingas betala ersättning åt en elev för att en lärare vägrat använda pronomenet "hen" när denne refererade till eleven. Läraren hade redan blivit både avstängd och uppsagd på grund av detta. Enligt DO var detta fråga om "en allvarlig form av trakasserier". 

Detta är förstås fullständigt bedrövligt. Dels för en bra och kompetent lärare blir sparkad och uthängd på detta sätt, dels för att det här gömmer sig något synnerligen lurt. Jag har fungerat som lärare i olika sammanhang sedan de sena tonåren, och jag har ALDRIG behövt använda ett personligt pronomen när jag tilltalar en elev. Hur går en sådan sak överhuvudtaget till? När man tilltalar en elev kan man inte säga "han" eller "hon" (och inte heller "hen"), utan då ska man givetvis använda elevens namn. När man talar OM en elev med andra kan man likaså använda elevens namn och behöver inte ta till något pronomen om detta, som här, är ett problem. Så hur hamnade man överhuvudtaget i denna situation? Det luktar som sagt illa om detta, och det inte bara på ett sätt.

Den fråga jag ställer mig här är om det här har skapats någon form av åsiktsfälla där läraren i fråga, i en konstlad situation, har tvingats använda ett pronomen som han/hon inte vill använda? Bara för att få fast honom/henne? På samma sätt som Svenska kyrkan i tiderna arrangerade en fälla för gammaltroende präster som tvingades gå till nattvarden när en kvinna officierade (eller avslöja sig som kvinnoprästmotståndare) - trots att det givetvis inte finns något nattvardstvång i Sverige längre. 

Vi vet ju sedan tidigare att regnbågsfascismen inte skyr några medel för att nå sina mål. 

"Yttrandefriheten är inte absolut!"

Ett av de idag absolut farligaste uttrycken som används i samhällsdebatten idag är det jag satte som rubrik för denna text. "Yttrandefriheten är inte absolut." Orsaken till att detta uttryck är så farligt är att det är sant. Yttrandefriheten ÄR inte absolut. Jag kan t.ex. inte skriva vad som helst om en namngiven person här på bloggen, och jag har vid ett par (sällsynta) tillfällen ansett mig vara tvungen att radera kommentarer som har hoppat på namngivna personer. Som sagt, yttrandefriheten är inte absolut.

När lagen om samkönade äktenskap förbereddes i det offentliga samtalet och sedan trumfades igenom i riksdagen hette det ofta att "Detta är inget som drabbar dig". Motargumentet var att detta visst är något som kommer att drabba oss alla – jag skrev t.ex. en text här på bloggen om just detta. Det vi bl.a. sade var att yttrandefriheten kommer att vara det första offret. Med rättegången mot Päivi Räsänen ser vi att vi nu börjar vara där. Och hör vad som ofta sägs bland de som anser att hon borde fällas: Yttrandefriheten är inte absolut!

Det stora problemet är att detta uttryck är ett argumentationsmässigt gummiband. Det går att tänja det och få det att omfatta precis vad som helst – om de som har makten, den politiska och den juridiska och framför allt den massmediala, så vill. När någon säger något som inte faller makten på tungan gäller detta alltid: "Yttrandefriheten är ju inte absolut! Det där får man inte säga!"

Saken är den att antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi det inte. Om det avgörande för vad man får eller inte får säga är kränkthetskriteriet, alltså att ingen får bli kränkt av det som sägs samhällsdebatten, ja då har vi inte längre någon yttrandefrihet. Då är all samhällsdebatt i praktiken omöjliggjord. Annat då än för de som månar sig om att alltid vara politiskt korrekta, vill säga. Men i ett sådant samhälle är samhällsutvecklingens riktning cementerad redan innan några politiska beslut har tagits. Om oppositionen ges munkavle kan makten regera fritt och ostört. Och notera detta mycket noggrant: Det är här inte alltid fråga om en politisk makthavare. Även i en demokrati kan vi drabbas av diktatur i den meningen att det är ett, som jag brukar kalla det, värderingskluster som tagit makten och som tillämpar mer eller mindre fascistiska principer på ett eller flera samhällsområden. Och där kommer inskränkningar av yttrandefriheten mycket väl till pass. Se t.ex. min föregående text för att förstå hur detta fungerar i praktiken i Finland idag.  

Men tillbaka till detta med att yttrandefriheten inte är absolut och den gummibandsfunktion som finns inbyggd i detta. Tänk dig vilken diktatur och diktator som helst i historien. De skulle alla, utan undantag, ha kunnat hävda att "I vårt land har vi yttrandefrihet" – om de alltså fått lägga till detta att "men den är inte absolut". Om makten, i detta fall diktatorn, alltså får bestämma var gränsen går.

Många, också jag, har hävdat att rättegången mot Päivi Räsänen är avgörande för yttrandefrihetens framtid i Finland (och i västvärlden överlag). Men frågan är om detta är sant. Om Räsänen frias kommer det nya fall. För finns det någon som på allvar tror att regnbågsfascismen skulle ge sig bara för att det blir en friande dom i detta fall? Utvecklingen kan i bästa fall bromsas en aning, men knappast hejdas och absolut inte vändas. Inte så länge vi har detta argumentationsmässiga gummiband som vidlåder samhällsdebatten och hela samhällsinstitutionen.  

 

Oerhört frustrerande

Som jag berättade igår publicerade Svenska Yle igår en av de bedrövligaste texter jag någonsin läst på deras webbplats. Jag gjorde (givetvis) misstaget att kommentera under artikeln - bara en kort kommentar i vilken jag konstaterade det jag skrev ovan samt skrev en liten fråga om detta verkligen är den väg Svenska Yle vill gå. Denna kommentar fick en del svar, alla av dessa sådana att de handlade om sådant jag inte avsett med min kommentar. Nåväl, jag preciserade min kritik i ett par kommentarer, men dessa föll givetvis offer för censuren. 

Det är oerhört frustrerande att Svenska Yle inte tillåter någon sakdiskussion under sina texter. Kristendomen och Bibeln får man kritisera hur fritt som helst, men genast man ifrågasätter de halvsanningar och lögner som presenteras blir man censurerad. 

Detta är tyvärr, får man förmoda, bara en försmak av vad som komma skall när yttrandefriheten bara är ett minne blott. När den statliga nyhetsförmedlaren kan bete sig på detta sätt redan nu kan vi bara tänka oss vad framtiden för med sig.

Hets mot folkgrupp på Svenska Yle

Idag fortsätter rättegången mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Detta är givetvis ett ämne man kunde skriva metervis bloggtext om, men jag ska åtminstone just nu låta bli. Jag får emellertid säkert anledning att återkomma till ämnet. Nåväl. I anslutning till detta publicerar Svenska Yle idag en av de bedrövligaste texter jag någonsin läst på deras webbplats. Under rubriken "Kritiserar Bibeln verkligen homosexuella? Forskningen är kluven över kontroversiella översättningar" gör Simon Karlsson en djupdykning i lögner, halvsanningar och märkliga tolkningar rörande Bibeln, kyrkan och homosexualiteten. (Behöver jag påpeka att det redan i rubriken framkommer samma felaktighet som åklagaren drabbats av i Räsänen-målet, nämligen att man inte klarar av att skilja på en människa och det hon gör? Det borde givetvis stå "homosexualitet" och inte "homosexuella", men detta är bara en liten försmak på vad som sedan kommer.)  

Redan i den första meningen i artikeln far det galet vilse. "Sex är svårt för kristendomen. Konservativa kristna har länge motsatt sig saker som preventivmedel, abort och utomäktenskapligt sex, och fortfarande säger den katolska kyrkan och många amerikanska evangeliska församlingar nej."

Detta är en ren lögn. Sexualiteten är INTE något problem för kristendomen. Tvärtom bejakar kristendomen sexualitet. Det är alla former av människoskadande perversioner som kyrkan – och Bibeln – varnar för och vänder sig mot. Jag kan mycket väl förstå artikelförfattarens behov att blunda för detta faktum, men det gör ju inte artikeln mer seriös för det. Snarare tvärtom. Men jag förstår vad som är avsikten här: Skribenten vill dra en lans för att alla möjliga människoskadliga avvikelser borde vara rumsrena och tillåtna och för tanken att det är "konservativa kristna" – och inte månandet om människan och hennes välmående – som ligger bakom alla (därmed onödiga) begränsningar på detta område.

Sedan får vi oss till livs ett exempel på hur man genom att lyfta fram olika översättningar genom historien kan lyckas förvränga och förvirra det som Bibeln säger i ämnet. (Här har artikelförfattaren helt tydligt använt sig av liknande grumliga brunnar som en av kommentatorerna här på bloggen gör.) Dessutom tar han den (i denna fråga) mer än lovligt förvirrade Patrik Hagman till hjälp för att riktigt gnugga in denna avsiktligt frammanande förvirring hos läsarna. Hagman får, i vanlig ordning och detta helt oemotsagt, lyfta fram lögnen att det Bibeln talar om inte är det vi "menar med homosexualitet i dag – alltså en ömsesidig, likvärdig relation mellan två vuxna människor."

Professorn i Nya Testamentets exegetik, Chris Caragounis, har i sin forskning entydigt visat att detta inte stämmer utan att det under antiken fanns förhållanden lika de som finns idag och att detta var något som t.ex. Paulus utan vidare torde ha känt till. Men det är givetvis bekvämt för Hagman, och för artikelförfattaren, att helt bortse från detta eftersom det fullständigt skulle slå fötterna under deras grundtes.

Sedan kommer artikeln in på orden "arsenkoitai" och "malakoi". Jag ids inte i detta skede gå in på detta eftersom jag redan tidigare har behandlat det och visat hur ohållbara de argument som framförs i artikeln är. (Den som vill kan med fördel läsa om detta här.)

Sedan får Hagman komma in på sexualiteten och barnalstrandet, och här går det knappast att förneka att hans resonemang innehåller en del korrekta fakta. Men. Från dessa korrekta fakta kan man inte, som Hagman gör, konstatera att behovet/motiven för Bibeln/kyrkan att reglera den mänskliga sexualiteten har försvunnit eftersom det inte längre är så att en stor del av barnen dör innan de når vuxen ålder. ("Men det att det har funnits en massa regler kring sexuellt beteende har haft tydliga motiv, och de motiven finns inte längre.")

ETT av motiven må ha försvunnit, men det innebär givetvis inte ALLA motiv skulle ha försvunnit. Det klart viktigaste, nämligen att sexualiteten är något som rör vid något mycket känsligt och intimt hos människan och att ett missbruk av sexualiteten därför leder till att människan tar skada och far illa, har inte försvunnit någonstans. Ett värnande av sexualitetens gåva i enlighet med de riktlinjer Skaparen har gett oss – och därmed ett månande om människans väl – är ännu idag mycket viktigare än den aspekt på det hela som tas upp i artikeln. Att Hagman och artikelförfattaren helt bortser från detta är emellertid inte heller ägnat att förvåna. Det blir här emellertid mycket tydligt att den agenda som drivs i artikeln är klart viktigare för skribenten än det att ge en heltäckande bild av vad saken gäller.     

Sedan kommer det värsta av allt. Artikelförfattaren hävdar att "Den här diskussionen är en klen tröst för de homosexuella, bisexuella och medlemmar av andra sexuella minoriteter vars liv under ungefär två millennier har förstörts av bokstavstrogna kristna."

Kan hatet mot Bibeln och oss som vill hålla oss till Guds ord bli tydligare än så här? Först målas det i artikeln upp en mycket ofullständig, och tidvis rent lögnaktig, bild av vad saken handlar om, och så sedan detta.

Det är en sak att idka oseriös opinionsbildning (läs: att sprida propaganda), som Svenska Yle gör här, men det är något helt annat att stämpla och hetsa mot en redan trängd folkgrupp. Den här artikeln går långt över en gräns som inte, under några som helst omständigheter, borde få överskridas.