Annus Horribilis

Så här i årsskiftestider hör det förstås till att se både lite bakåt och lite framåt. Rubriken syftar onekligen på det gångna året, men kan (fruktar jag) i ännu högre grad syfta framåt mot nästa år. Jag ska dock börja med en liten varning. Jag brukar ha som mål att skriva korta texter, men detta är ingen vanlig text utan närmast en årskrönika, eller en "krönika vid årsskiftet" – och således mycket lång. Så du som tänker dig att du vill läsa den är härmed varnad!

År 2023 går till historien som det år Finland övergav sin (skenbara) neutralitet och gick med i Nato fullt ut. Detta var ett fruktansvärt misstag som det redan nu börjar visa sig. Vi gick från att vara ett neutralt land som Ryssland ansåg sig kunna lita på till att betraktas som Rysslands fiende i en situation där Ryssland och dess ledare framstår som allt mer paranoida. Vår 1350 km långa gräns mot Ryssland placerar oss också i frontlinjen i en eventuell framtida kris/krigssituation. Nå, vi är ju medlemmar i Nato nu, så om och när Ryssland slår till och lägger landet öde kan vi räkna med att Nato hämnas. Det är ju alltid något.

År 2023 går också till hävderna som det år när förtroendet för myndigheterna fick sig en avgörande törn. Åtminstone för alla oss som på nära håll tvingades se på hur diktatoriskt och fullständigt godtyckligt och irrationellt våra myndigheter behandlade oss pälsdjursfarmare i efterdyningarna av att några djur på ett par farmer visade sig ha smittats av fågelinfluensan. Så här mycket var alltså egendomsskyddet och allas rätt att behandlas lika värt – trots att detta garanteras i grundlagen. Detta oerhörda snedsteg från myndigheternas sida kommer knappast att kunna repareras. Varken vad gäller den förtroendekris det har lett till eller den enorma kapitalförstöring som myndigheternas fullständigt drakoniska åtgärder har åstadkommit.

År 2023 var också krigens år. Kriget i Ukraina fortsatte i oförminskad styrka, och så blossade ett nytt krig upp i Mellanöstern efter att terroristorganisationen Hamas slog till mot civilbefolkningen i Israel 7/10. Båda dessa krig fortsätter in i 2024, och båda har frön i sig som kan växa till en mycket större konflikt/ett mycket större krig om det vill sig illa.

Med det kommer vi så in på nästa år. Jag är ingen profet, så det jag skriver här ska inte förstås som annat än mina egna löst hållna spekulationer.

I bästa fall kan kriget i Ukraina ta slut, antingen genom att Ukraina på något märkligt sätt lyckas ta tillbaka de landområden som Ryssland har erövrat, genom att Putin-regimen kollapsar och en ny regering tar över och avslutar kriget eller genom att västs stöd till Ukraina avtar och Ryssland vinner kriget. De två senare scenariorna är kanske mer troliga än det första, men mest sannolikt torde vara att kriget fortsätter som ett utnötningskrig och någorlunda hålls inom de ramar som det hittills har hållits inom. Det andra scenariot är det mest oroväckande eftersom en kollaps av den nuvarande regimen i Kreml med större sannolikhet än det som utmålades ovan i så fall ersätts av en ännu aggressivare regim som inte tvekar att utmana Nato. Med oanade följder.

Israels offensiv i Gaza däremot ser jag som mycket allvarligare för världsfreden än kriget i Ukraina. Eller rättare sagt, inte Israels offensiv utan Västvärldens reaktioner på denna offensiv. Hamas håller kanske på att förlora kriget i sig, men propagandakriget håller de tyvärr på att vinna – med västvärldens vänstermedias gedigna bistånd. Du har kanske märkt att opinionen sakta men säkert håller på att glida över från stöd för Israels rätt att försvara sig själv till ett allt starkare stöd för, som det heter, "det Palestinska folket". Detta sker genom att fokus allt mer flyttas över från de hemskheter som startade kriget till det blodbad som, med Hamas bistånd och goda minne, pågår i Gaza just nu. I och med denna glidning ökar risken för att kriget sprider sig och att Israel (och USA) kommer att stå allt ensammare mot det djävulska hat mot Israel och judarna som finns latent, framför allt i arabvärlden men även i de flesta västländer.

Ser man på västvärlden i allmänhet kan vi anta att 2024 kommer att föra med sig ytterligare inskränkningar i våra medborgerliga friheter och rättigheter. Yttrandefriheten är under konstant attack, och de krafter som vill likforma samhällsdebatten växer sig allt starkare. Detta är ett av de största hoten jag just nu ser inför framtiden, och det stora problemet här är att detta hot är så odefinierbart. Det kommer över oss som en sakta men säkert tilltagande och indrivande dimma som är svår att få grepp om och därmed också blir svår att kämpa mot. Människan är sådan att hon reagerar mot snabba och kraftiga förändringar, men förändringar som sker sakta och över en längre tid försiggår vanligen mer obemärkta. Nåväl, jag ska även i fortsättningen försöka lyfta fram denna fråga här på bloggen, så du som följer med här kommer, förhoppningsvis, inte att överraskas på samma sätt av utvecklingen som de som inte läser här.

År 2024 kommer att domineras av många olika politiska val. Detta är ju en i grunden positiv sak eftersom det, åtminstone i de flesta fall, tyder på att vi ännu har någon form av demokratiskt statsskick i våra länder. Ryssland är här tyvärr ett stort undantag, och USA håller tyvärr i skrivande stund på att göra Ryssland sällskap i detta vad gäller presumtiva kandidaters möjligheter att ställa upp i fria och allmänna val.

Av de val som kommer att hållas under 2024 är förstås presidentvalet i USA det val som kommer att få störst följder för hur världen kommer att utvecklas. Som jag ser det finns det två möjliga utgångar i detta val. Antingen vinner vänstern (och Biden eller hans vicepresident fortsätter regera som hittills) eller så vinner Trump och högern, vilket leder till någon form av maktövertagande från vänsterns sida. Manegen krattas för fullt för detta i och med det misstänkliggörande av Trump och hela det republikanska partiet och undergrävandet av Trumps legitimitet som ständigt sker i vänstermedia. Om man ropar "Varg!" tillräckligt ofta kommer människorna nämligen till sist att tro att vargen kommer och gå in för att försvara sig – oberoende av hur verkligheten sedan ser ut. Demokratins förfall börjar nämligen med medias förfall (och extrema polarisering), och detta förfall (och denna polarisering) har redan gått väldigt långt i USA.  

Presidentvalet i Finland är, vid sidan av de andra valen ute i världen, av marginell betydelse. Troligtvis kommer smygsocialisten Stubb att vinna valet, men eftersom det inte har någon större betydelse vem som sitter på denna post är detta knappast något att hetsa upp sig för. Om vi vill se det från en positiv synvinkel kan vi konstatera att alla kandidater som är uppställda förmodligen skulle göra ett hyfsat gott jobb som president inom de ramar som detta ämbete har idag.  

Om vi ännu vill se på den inhemska politiska scenen har den sittande regeringen nu fått en något mer stabil sits efter de inledande kramperna och medias klappjakt. Det som dock oroar är situationen på arbetsmarknaden där de olika facken på alla sätt försöker skjuta landets ekonomi (ännu mera) i sank. Våren kommer att präglas av stora och omfattande protester mot regeringens åtstramningspolitik, men det är åtminstone för mig oklart vad fackföreningsrörelsen egentligen är ute efter. Annat då än att uppenbarligen säkerställa en ytterligare ökad upplåning och skenande statsskuld. Tack och lov är vi finländare vanligen ett stillsamt folk och förhoppningsvis kan samhällsfreden ändå bevaras trots dessa (omfattande) protester.

Det kanske största hotet mot det ordnade samhällets fortbestånd och rådande samhällsfred och samhällsordning står ändå klimatfrågan för. Då avser jag givetvis inte klimatförändringen i sig, utan den alltjämt stegrande klimathetsen som drivs fram framför allt av media. (Jag har noterat att t.ex. Aftonbladet numera håller sig med en egen, avlönad, domedagsprofet.) Under hösten har vi fått ta del av allt grövre propaganda parat med fruktansvärda berättelser om hur denna propaganda har tagits emot och format framför allt unga människors världsbild och framtidssyn och fått dem att misströsta om framtiden och i stället för att, som vi människor är skapade att göra, bilda familj och föra släktet vidare i stället har gått på dessa djävulska lögner och valt att inte få några barn.

Klimathetsen är också, som ett resultat av den massiva propaganda som väller över oss, det i särklass största hotet mot demokratin idag. När de fullständigt orealistiska kraven och förväntningarna på den "gröna omställningen" med kraftigt minskade CO2-utsläpp kolliderar med verkligheten och det politiska systemet framställs som orsaken till detta tillkortakommande kommer med stor sannolikhet allt fler röster att höjas för nödvändigheten av införandet av någon form av klimatdiktatur. Detta kommer knappast att ske under 2024, men det vi behöver vara medvetna om är att steg hela tiden tas i denna riktning, om inte annat så genom att vi som sagt överöses med propaganda som är ägnad att få oss att tro att vi står inför ett existentiellt hot och att enda räddningen är att så snabbt som möjligt fasa ut fossila energiformer. Något som alltså inte kommer att låta sig göras, åtminstone inte med de tekniska lösningar som finns tillgängliga idag.

---

Det finns förstås mycket mer som kunde, och kanske borde, sägas så här inför ett årsskifte. Men denna text har redan blivit alldeles för lång, varför jag behöver börja avrunda.

Rubriken över detta inlägg lyder alltså "Annus Horribilis". Det är latin och betyder "Det fruktansvärda året". Jag har också, medvetet, långt fokuserat på negativa saker i denna text. Finns det då något positivt som vi kan avsluta denna lilla krönika med, kanske någon undrar? Och visst finns det det. När vi skriver ut 2024 kan vi gärna göra det som man gjorde förr, alltså så att vi sätter de två bokstäverna AD före årtalet. Det är en förkortning för det latinska "Anno Domini", alltså "Vår Herres år". För oberoende av hur fruktansvärt, eller bra (om alla mina spekulationer skulle slå fel, vilket förstås inte alls är otänkbart!), år 2024 än kommer att bli är det ändå AD 2024. Det betyder att allt är i Herrens hand, och inget som inte Han tillåter kommer att ske. Detta gäller i smått, på det privata planet, såväl som i stort. Detta är en oerhört stor tröst, vad som än händer. Också under år 2024.

Välkommen, AD 2024!        

Mellanösternkonflikten, del 2: Den enda lösningen

I den förra texten målade jag upp orsaken till dagens konflikt i Mellanöstern mellan ismaeliterna (araberna/muslimerna) och löftessonen Isaks avkomma (judarna). Den bitterhet och det avund som Ismael (och hans mor Hagar) kände i förhållande till den yngre löftessonen Isak har marinerats och förökats under 4000 år, och att tro att ett så djupt hat kan trollas bort genom landavlåtelser (en ny "tvåstatslösning") är som sagt inte bara naivt utan måste ses som inget mindre än direkt brottslig dumhet.

Givetvis kunde man tänka sig en sådan tvåstatslösning som samtidigt innebär att ismaeliterna som "motprestation" skrotar sin målsättning att utplåna Israel, men en religion (islam) som har en funktion inbyggd i sig som innebär att det är tillåtet att ljuga för de otrogna under vissa förutsättningar kan man inte lita på att håller ett sådant löfte. Tyvärr. Därav orden ovan om naiviteten hos regeringarna i väst.

Nej, för att lösa denna konflikt måste vi gå ännu längre tillbaka än till Abraham och hans söner, där alltså roten till konflikten finns. Vi behöver gå så långt tillbaka som till Edens portar och det löfte som Gud gav de två första människorna. Då tänker jag givetvis på löftet om "kvinnans säd som ska söndertrampa ormens huvud" (1Mos. 3:15) och uppfyllelsen av detta löfte i Jesus, den son som gör alla andra söners otro och synd om intet.

Det är bara Fridsfursten Jesus som kan lösa detta problem och göra denna 4000 år gamla konflikt om intet. Konfliktens rot är alltså, som jag konstaterade i den senaste texten, Saras och Abrahams otro, och bara genom att Abrahams avkomma sätter tro till Guds löfte och detta löftes uppfyllelse kan konflikten lösas.

Detta är förstås ingen lätt lösning, och inget som på något sätt faller sig naturligt för det fallna människosläktet. Men för Gud är inget omöjligt, och vi kan vara fullständigt säkra på att han, när han betraktar det som sker i Gaza idag, sörjer mer över de grymheter som utspelar sig där än någon av oss ens kan förstå.

Därför kan och får vi tro att ett rop till Herren om förbarmande, om öppnade ögon för Fridsfursten Jesus hos de inblandade och därigenom om en varaktig fred är ett rop och en bön som Herren Gud hör och gärna besvarar.

Detta är den enda vägen till fred i Mellanöstern. Demonstrationer och rop om rättvisa för det palestinska folket (vad det sedan är) och krav på eldupphör kommer inte att lösa det akuta problemet och inte heller konflikten på lång sikt. Men om vi ropar till Herren Gud om och för de som lider kan vi bidra. Då, och endast då. Risken är överhängande att allt annat ropande och all annan aktivitet i denna fråga bara späder på hatet och bitterheten.  

Mellanösternkonflikten, del 1: Orsaken

Knappast har det undgått någon att det pågår ett fruktansvärt blodigt krig i Mellanöstern just nu. Först attackerade terroristorganisationen Hamas Israel och dödade ca 1200 israeler (varav nästan 900 var civila) och tog drygt 100 personer som gisslan. Israels svar på denna attack har varit synnerligen blodigt, och p.g.a. terroristorganisationen Hamas´ fega strategi att gömma sig bland Gazas civilbefolkning (och begå sina attacker från t.ex. sjukhus) har dödstalet blivit fullständigt hårresande.

Krig är fruktansvärt, och speciellt detta krig där Hamas struntar fullständigt i hur många civila offer kriget skördar är obeskrivligt grymt.

Omvärlden ropar på vapenvila, och även om en sådan knappast kommer att bli av innan Israel har uppnått sina mål och utrotat Hamas, går det kanske att förstå varför omvärlden gör som de gör. Men det som är fullständigt obegripligt är den lösning på själva grundproblemet som erbjudes, alltså en "tvåstatslösning". Den historiskt bevandrade känner förstås till att en tvåstatslösning redan har införts i området i början av 1920-talet, men att denna givetvis inte duger för de arabiska folken. Orsaken till varför detta inte löste grundproblemet, och varför en ny "tvåstatslösning" inte heller kommer att göra det, är att fredlig samexistens inte finns på kartan för den ena parten i konflikten. Eller om vi säger det så: Araberna (Hamas, Hizbollah och Iran i första hand) har som mål att utplåna Israel och Israel har som mål att fortsätta existera. Dessa två mål kan aldrig uppfyllas samtidigt, varför konflikten är dömd att aldrig ta slut. Inte förrän någondera av parterna överger sitt mål, vill säga.

Att i en sådan situation och med sådana mål hos parterna fortsätta driva en "tvåstatslösning" som lösning på krisen är inte bara naivt, det är brottsligt och urbota dumt.

För att inse vad krisen bottnar i, och vilket den enda möjliga lösningen är, måste man gå till bottnen med den. Det betyder att vi måste gå 4000 år tillbaka i tiden. Den konflikt som skördar så många liv idag är nämligen i grunden en konflikt mellan Abrahams två söner, Ismael och Isak.

Gud hade lovat den sedan länge pensionsmogne Abram (senare Abraham) och hans nästan lika gamla hustru Sarai (senare Sara) en son som skulle bli till ett stort folk. I otro inför Guds löfte lät Sarai sin tjänstekvinna Hagar "gå in till" Abram och resultatet av detta blev den utomäktenskaplige sonen Ismael – en son som Gud också välsignade och lovade att skulle bli ett stort folk (vilket vi idag ser uppfyllt i.o.m. att araberna/muslimerna räknar Ismael som sin stamfader). Guds löfte uppfylldes dock inte i Ismael, utan löftesuppfyllelsen kom när Sara några år senare födde Isak. Isak är alltså den löftesson Gud hade talat om, och han är det judiska folkets stamfader.

Konflikten mellan ismaeliterna och Isaks avkomma beror alltså på Saras och Abrahams otro till Guds löfte. Så långt denna gång. I nästa text ska vi se på den enda möjliga lösningen på denna 4000 år gamla konflikt.

Om julen, attackerna i Nigeria och medias lögner

Vi har haft en mycket lugn och fridfull julhelg här hos oss, delvis p.g.a. att jag inte kan vara ute och röra på mig efter den höftledsoperation jag genomgick strax innan jul. Det är också därför jag inte har publicerat några nya texter här på bloggen - även om återhämtningen går (nästan oförskämt) bra har jag ännu vissa problem med att sitta längre stunder.

Lugnet och fridfullheten är dock något som inte varit alla förunnat denna julhelg. Igen en gång attackerades nämligen kristna i Nigeria av muslimska våldsmän och i skrivande stund är dödssiffran redan över 140 medan flera hundra är skadade. Detta är förstås fruktansvärt och något som världens regeringar borde lyfta fram i mellanstatliga samtal med Nigeria. Som det nu är tycks Nigerias makthavare inte alls vara intresserade av att skydda sin kristna befolkning mot dessa attacker, något som är fullständigt oacceptabelt. 

En annan sak i anslutning till detta som är fullständigt oacceptabelt är det faktum att vår media vägrar berätta sanningen om dessa attacker. I stället för att säga som det är, alltså att det handlar om att muslimer i princip slaktar (och tillåts göra det) kristna ljuger vår media och säger att det handlar om "stridigheter mellan herdar och jordbrukare". Detta är alltså en lögn. För det första är det nämligen fråga om regelrätta attacker, inte om"stridigheter", för det andra är herdarna muslimer och jordbrukarna kristna och för det tredje är orsaken till dessa attacker inget annat än religiös förföljelse. Det handlar om att muslimer attackerar kristna, helt enkelt. Men det får förstås inte sägas, och orsaken är den samma som jag många gånger har varit inne på här på bloggen.

Hela vårt västerländska samhälle är idag genomsyrat av vad man kan kalla "den marxistiska maktläran" som går ut på att dela upp människorna i offer och förövare och skapa en form av lista där den befolkningsgrupp som är högre på listan alltid är förövare och den grupp som är lägre ner alltid är offer. Det rättfärdiga förhållningssättet är att alltid hålla med de som är offer och bekämpa de som är förövare. T.ex. är män högre upp på listan än kvinnor, vita är högre upp än färgade, heterosexuella är högre upp än homosexuella och, av någon konstig anledning, är kristna högre upp än muslimer.

Eller egentligen är det fel att skriva "av någon konstig anledning". Vi som har ögonen och öronen i skick vet varför det är så, men för de som inte har det kan vi erbjuda förklaringen att "listan" har uppgjorts i västvärlden där kristna är/har varit dominerande och därför hamnat högre upp på listan än mer eller mindre marginaliserade religiösa grupper.

Det som är skrämmande här är att detta sätt att se på människorna och världen runt omkring oss accepteras och omsätts i praktiken utan att många ens är medvetna om det. För att inte tala om att någon skulle ifrågasätta detta synsätt. Det är bara så det är, och det är just sådana "grundregler" som är så oerhört farliga. För att de bara finns där och används helt oreflekterat. (Se t.ex. hur oerhört uppretade och förnärmade vissa kommentatorer blir när denna "grundregel" ifrågasätts, ja redan av att den påtalas...) 

Det stora problemet är förstås att världen inte alls är så här svartvit. I västvärlden har kristna länge dominerat, det är sant. Men det gäller tyvärr inte längre, varför hela grunden för denna redan från början förljugna och in absurdum generaliserande maktlära till denna del smulas sönder. Men likväl tillämpas den fortfarande. Detta kommer till synes framför allt i medias rapportering. Sedan är situationen givetvis helt annorlunda i andra delar av världen där t.ex. islam är dominerande. Men likväl används i vår media (och i många människors sätt att tänka) ändå den samma listan där kristna alltid är förövare och muslimer alltid är offer. Oberoende av hur styrkeförhållandena än ser ut. 

Med detta sagt kan vi återgå till de fruktansvärda händelserna i Nigeria och till medias rapportering om dessa. Eftersom det skulle vara fullständigt förödande för den regerande världsbilden (som alltså går ut på att kristna alltid är förövare och muslimer alltid är offer) om media skulle rapportera korrekt om dessa händelser väljer media således att mörka vad som egentligen har hänt. Igen en gång. På så sätt förmedlas en förljugen bild av verkligheten på ett sätt som utan vidare är jämställt med att ljuga rakt av. 

Det är synnerligen beklämmande, men lyckligtvis går det att genomskåda medias lögner - och även att förklara varför media ljuger. Förhoppningsvis skulle allt fler förstå vad som ligger bakom medias agerande här - och i så många andra frågor.

Hur man startar ett inbördeskrig

Rubriken är med avsikt skriven så att den kan tänkas provocera. Saken är nu nämligen den att detta är precis vad som är på gång i USA. Igår meddelade nämligen Colorados högsta domstol, hänvisande till konstitutionens fjortonde tillägg, att Donald Trump inte är valbar i nästa års presidentval. Den andra paragrafen i det fjortonde tillägget säger nämligen att den som har deltagit i eller uppmanat till uppror mot landets regering inte är valbar till offentliga ämbeten. Eftersom det är en allmän missuppfattning, speciellt bland sådana som är påverkade av vänstermedia, att Trump låg bakom intrånget i Kapitolium 6/1 2021 och därmed har uppviglat till uppror mot den lagliga regeringen anser därmed Colorados HD att Trump inte kan tillåtas ställa upp i valet 2024.

Det vi mycket noggrant ska notera här är att Trump inte har dömts för detta påstådda uppviglande. Det som finns är anklagelser och konspirationsteorier. Det vi också mycket noggrant ska notera är den grundläggande rättsprincipen att alla är oskyldiga tills annat har bevisats (i domstol). Detta enligt den så kallade "Presumption of Innocence". Det som Colorados HD här gör är alltså att de går emot grundläggande rättspraxis och hänvisar till en vild tolkning av både konstitutionen och händelserna den 6/1 2021 när de tar sitt beslut. 

Detta är givetvis inget som kommer att hålla för en kritisk granskning - som givetvis kommer att utföras av den federala högsta domstolen. Men redan det att en domstol på ett så här tydligt och brutalt sätt försöker påverka nästa års presidentval kommer inte att glömmas bort. Risken är stor att detta, speciellt om det skulle gå så illa att även den federala HD ändå går på samma märkliga linje, blir den droppe som slutligen får bägaren att rinna över och som leder till ordentlig samhällelig oro, kanske t.o.m. något som kunde beskrivas som ett inbördeskrig. Här bör tilläggas att USA redan flera gånger under de senaste åren har drabbats av sådan samhällelig oro, men eftersom det har varit vänsteranhängare som legat bakom detta har det inte fått några desto större rubriker utan närmast har beskrivits som "protester" trots att det har varit fråga om regelrätta uppror. 

En nyhetsanka till jul

Det blev tidig julafton för media detta år. Först började den anglikanska kyrkan välsigna samkönade par, och nu fröjdas media åt att den katolska kyrkan (!) har börjat göra samma sak. Igår kväll basunerade Aftonbladet ut denna revolutionerande nyhet, och nu gör Iltalehti det samma. 

Beklagligt nog, från medias synvinkel, har de här gått på en blåsning. Detta är nämligen en nyhetsanka, fakenews. Orsaken till, eller skulden för, att media har svalt detta med hull och hår ska dock inte endast klistras på media och deras brinnande heta vilja att dra ner också den katolska kyrkan i världens smuts i moraliska frågor. Deklarationen i fråga är tyvärr (eller snarare avsiktligt så) skriven i så luddiga termer att den närmast inbjuder till misstolkningar. Misstolkningar som media sedan mer än gärna ägnar sig åt av sagda orsaker.

Om och när man läser deklarationen inser man, om man läser med öppna ögon och med en förståelse för den katolska kyrkans syn på tradition och sakrament, att denna deklaration ingalunda öppnar för en välsignelse av synden utan att den gör klart att katolska präster kan välsigna människor som lever i en homosexuell relation - en i sig inte försumbar sak. Men detta handlar alltså INTE om att välsigna parrelationer. 

Men nu är alltså den sensationella (och givetvis falska) nyheten ute, och någon rättelse kommer förstås inte att komma. Om man upprepar lögnen tillräckligt ofta och med tillräcklig emfas kanske den blir sann till slut. Sett ur medias perspektiv, alltså. Dessutom är detta något som kommer att skapa oerhörd splittring inom den katolska kyrkan, speciellt som alltså deklarationen är skriven så så som den är skriven. Det skulle inte heller förvåna om den nuvarande påven har tänkt lite i de banorna också när texten har utformats. Men det är kanske lite för elakt sagt...

Om att bedra och förleda

ÖT rapporterar idag att de första homosexuella paren har välsignats av den engelska kyrkan. Rubriken över artikeln är bra, garanterat bättre än vad rubrikmakarna hade tänkt sig. "Första gayparen välsignade av engelska kyrkan", lyder den. Jag säger bara: Notera subjektet! 

Denna "välsignelse" är sanktionerad och utförd av den engelska kyrkan. Att den görs i Guds namn innebär givetvis inte att Gud skulle välsigna det han i sitt ord förbannar. Att en kyrka låtsas utföra en dylik välsignelse i Guds namn innebär inget annat än att kyrkan ljuger. Både om Gud och om vad han gör och också för de som man "välsignar". Här finns nämligen ingen välsignelse från Gud att förmedla.

Vi kan bara försöka tänka oss vad detta kan få för följder för den som på detta sätt trampar Guds vilja under sina fötter - i Hans namn dessutom - och som ljuger och förleder människorna på detta sätt. 

Nu vill jag göra det klart: Gud älskar alla sina skapade verk, oberoende av de felval vi gör i livet. Han välsignar oss trots våra svagheter och vår bristfälliga kunskap om honom och Hans vilja. Men det han INTE kan välsigna och stå bakom är trots och förakt för Hans goda vilja och goda ordningar. Notera därför att det jag skriver här inte handlar om de homosexuella individer och par som engelska kyrkan på detta fruktansvärt lömska sätt bedrar och förleder, utan udden är enbart riktad mot den kyrka som begår denna fruktansvärda gärning. 

Detta kommer inte att leda till något gott. 

 

Optimistiskt om självbedrägeri

Österbottens Tidning publicerar idag en mycket intressant intervju med psykologen Pekka Sauri i ämnet optimism och världens elände. Artikeln är överlag bra, men den ger ändå anledning till att dela vissa tankar i ämnet. 

Sauri, som säger sig ha varit en ivrig nyhetskonsument sedan fyraårsåldern (vilket i mina öron låter mycket bekant!), kom i fjol till en punkt när han inte längre klarade av att ta in mera elände, varför han helt enkelt tvingades stänga av nyhetsflödet. Efter detta har han, som han säger, tvingats lära sig att ta in nyheter på ett nytt sätt. Detta går ut på att han inser att det som når över nyhetströskeln är undantagen. Alltså sådant som avviker från den vanliga, lugna samhällslunken. Dessa undantag är oftast negativa, och Sauri konstaterar att lösningen ingalunda är att nyhetsmedia ska lägga om sin rapportering utan att vi behöver inse just detta att eländet som rapporteras är undantag. Detta är en god insikt, menar jag. 

Men sedan pratar Sauri om optimism och om att den inte bör sammankopplas med naivitet och ljusröda glasögon, vilket ofta sker. (Medan en negativ livssyn ses som intelligent och eftertänksam.) Sauri avslutar med att mänskligheten trots allt har sin bästa tid framför sig. 

Här vill jag dock opponera mig en aning. Optimism i all ära. Jag är själv en obotlig optimism och det Sauri säger att "En person som vågar tänka optimistisk och se ljust på framtiden blir inte passiv, utan fortsätter jobba mot sina mål och det [han/hon] anser är rätt" är fullständigt korrekt. 

Problemet är bara det att optimismen måste vara grundad i verkligheten för att hålla i längden. Att tro att mänskligheten har sin bästa tid framför sig är tyvärr väldigt naivt. Det kan förstås vara sant, men eftersom vi inte vet att det är så har detta påstående kraftiga drag av självbedrägeri. 

Sauri nämner också ungdomens framtidssyn och mentala problem. "Vi befinner oss i en tid där globala kriser efterföljer varann och det känns som att de inte tar slut. Jag noterade hur speciellt unga har problem med den mentala hälsan. Studier världen över visar tröstlösa resultat över hur unga ser på framtiden."

Dessa två saker, självbedrägeriet angående framtiden och ungdomarnas hopplöshet, bottnar båda i samma grundorsak. Det stora problemet är att vi har tappat bort evighetsperspektivet - och det har inte heller Sauri med i sina utläggningar. Vi som har evighetsperspektivet med i vår framtidssyn VET att vi har det bästa framför oss, oberoende av vad livet här på jorden kan tänkas föra med sig. Därför har vi en fast grund för vår optimism. Men den människa som har tappat bort evighetsperspektivet måste intala sig just det som Sauri säger, alltså att "mänskligheten har sin bästa tid framför sig". Oberoende av om detta är sant eller inte. Speciellt medias klimatrapportering ger oss all anledning att tro att Sauri ägnar sig åt självbedrägeri gällande framtiden, och därför är det inte heller alls konstigt att speciellt ungdomen är både desillusionerad och drabbad av hopplöshet.

Som sagt, optimism i all ära, men för att optimismen ska vara befogad (och trovärdig) behöver den vara ordentligt grundad och inte bygga på att vi bedrar oss själva.  

Orban har rätt

 Igår nåddes vi av den närmast surrealistiska nyheten att EU inleder medlemsförhandlingar med Ukraina. Ok. Jag inser att det är krig och att detta är ett sätt för EU att visa sitt stöd för Ukraina, men likväl är det, precis som Ungerns premiärminister Orban konstaterar, ett dåligt beslut. Det måste gå att visa sitt stöd på andra sätt som inte är lika kontroversiella och som inte skjuter allt vad EU är och vill vara i sank.

De europeiska ledarna, som jublar över beslutet, intygar att Ukraina uppfyller de krav som EU ställer på nya medlemskandidater. Detta är en ren och skär lögn. Ett land som förbjuder oppositionella partier och som lönnmördar statsledningens motståndare och f.d. presidentkandidater uppfyller INTE de krav som ställs på nya medlemskandidater. Inte ens om landet i fråga på ett synnerligen brutalt och orättfärdigt sätt har attackerats och tvingas strida för sin överlevnad. 

Det är för övrigt oerhört intressant att se resultaten om och när man googlar t.ex. orden "Ilja Kiva" (eller "Kyva") och lönnmördad (eller på engelska "assasinated"). På svenska kommer inga resultat alls från "seriösa" nyhetsproducenter, och även på engelska är resultatet synnerligen magert. BBC har en artikel i ämnet som jag länkade till ovan, men i övrigt är det bara alternativmedia som skriver om detta statliga lönnmord. Slutsatsen torde knappast kunna vara annat än att detta har städats undan bl.a. för att bana väg för Ukrainas medlemsansökan i EU. 

Ett enda stort lurendrejeri

Klimatmötet COP-28 i Dubai gick till sist i mål och fick till en avtalstext. Ett avtal som inte förbinder till något och som är oerhört runt formulerat. Detta är både negativt och positivt - positivt i den meningen att det inte går att använda avtalet för att, som idag har gjorts, stämma stater för att de inte uppfyller sina krav, negativt i den meningen att klimathetsarna garanterat kommer att tolka avtalet så att de läser in sina egna önskemål och krav i det. 

Det hela handlar förstås om de fossila bränslena. Dessa nämns nu för första gången i en avtalstext, men inte så som många tydligen hade önskat att det skulle ha talats om en utfasning och getts ett slutdatum för användningen av dessa. I stället talas det om att länderna "uppmanas" till en övergång från fossila bränslen. Och notera detta noggrant: Inga krav länkas till dessa mål. 

Det stora problemet är förstås, som jag många gånger har påpekat här, att det inte finns något fungerande alternativ till fossila bränslen. Det delegaterna här nu alltså gjorde var att uppmana världens länder att övergå från fossila bränslen till ... Ja, vad? Sol- och vindkraft, givetvis. Men dessa fungerar inte annat än som ett komplement till fossila energikällor. Det som alltså hände här var att klimatmötet kom överens om att leva på hoppet. Hoppet att Sci-fi inte är fiktion utan verklighet. 

Det samma gäller allt det som sägs om att intensifiera bindningen ("infångningen") av koldioxid. Enligt IPCC måste världen fram till år 2050 lyckas ta bort mellan 2 och 10 miljarder (!) ton koldioxid ur atmosfären varje år. Det är mera än vad alla världshav tillsammans binder upp. Tala om att sätta sitt hopp till Sci-fi! 

Verkligheten, som delegaterna på klimatmötet helt tycks ha varit löskopplade från, däremot är och säger något helt annat. I den verkliga världen ökar användningen av fossila bränslen. Den minskar inte ens, för att inte tala om att vi skulle se något slut på denna användning. Infångandet av koldioxid är bara en fantasi än så länge, och inget tyder på att det kommer att bli något annat inom överskådlig framtid.

--- 

COP-28 var, som jag ser det, inget annat än en välregisserad teater. En extremt dyr sådan, dessutom. Men tyvärr finns det många som låter sig luras av detta och som, åtminstone för en tid, låter sina av klimathetsarna oroade sinnen lugnas av detta. När verkligheten sedan - kanske om några år, kanske redan tidigare - kolliderar med de drömmar som utmålas för oss som läser medias nyheter och nyhetskommentarer från klimatmötet är allt tillrättalagt för den stora kraschen. Demokratins krasch, vill säga. När den vilseledda majoriteten väl inser att det inte fanns någon teckning för det hopp de lurats att omfatta kommer ropen på en klimatdiktatur att bli svåra att bemästra. För att inte säga omöjliga.

Det brukar gå så när man tillräckligt länge försöker lura människorna.

"Tillbaka till grottorna"?

Det går inte att missa att ett klimatmöte pågår, denna gång i olje-emiratet Dubai. Media är givetvis bekymrat för att oljeshejkerna inte kommer att ligga på tillräckligt hårt för att fasa ut fossila bränslen, och ordförandens uttalande om att klimathetsarna vill driva oss "tillbaka till grottorna" fick stor spridning inför mötet. Sultan Al Jaber, som han heter, har förstås helt rätt när det gäller problemen med fossilfri energi. Det finns helt enkelt inga fungerande alternativ, om vi inte vill ha kärnkraft vill säga. 

Därför är det nästan komiskt att läsa medias scifi-funderingar gällande klimatomställningen och även att läsa om klimataktivisternas allt mer desperata försök att påverka opinionen. Eller rättare sagt, det skulle vara komiskt om inte så många skulle ta det på allvar. När situationen är som den är är det mer skrämmande än komiskt. 

Det kanske mest skrämmande är den oerhörda naivitet som vidlåder så gott som alla fantasier om hur de fossila bränslena ska fasas ut. Det man kan se här är hur allt som har med "grön" energi att göra skönmålas (läs. grönmålas) och allt som uppfattas som fossilt och icke förnybart svartmålas. Således är elbilar alltid något gott (oavsett den skövling av naturen utvinningen av batterimetaller orsakar och de utsläpp dessa elbilar ändå orsakar), liksom vindkraften. Detta trots den stora osäkerhet och därmed följande risker en alltför stor satsning på vindkraften orsakar. För att inte tala om de miljöproblem vindkraften ger upphov till. 

Lyckligtvis finns det ändå sådana som vågar ifrågasätta vindkraftsevangeliet och som sätter tid och energi på att forska i och peka på de negativa sidor vindkraften orsakar. Det finländska naturresursinstitutet Luke har t.ex. sammanställt en omfattande forskning kring vilken påverkan vindkraften har på djurlivet runt vindmöllorna, och resultatet av denna sammanställning borde få alla vindkraftspåhejare att närmast tappa andan. Det samma gäller den pågående undersökning som svenska SMHI håller på att göra angående havsbaserad vindkraft. Denna undersökning, som kommer att publiceras i sin helhet nästa år, visar att vindkraftverken har en "storskalig påverkan på havet". 

Tyvärr får man anta att dessa undersökningar knappast kommer att kunna påverka sådana som valt att slå dövörat till för allt sådant som inte passar in i deras snedvridna och grönfärgade världsbild. 

En nykter slutsats av allt detta kan knappast bli annat än att det helt enkelt inte finns någon fungerande lösning på den ekvation som vi har framför oss. Inte om vi verkligen vill försöka stoppa klimatförändringen (om det överhuvudtaget låter sig göras - själva tanken bygger ju på det hittills obevisade antagandet att det är vi människor som är orsaken till klimatförändringen) och göra detta samtidigt som vi bevarar det sätt att leva som vi vant oss med. Enda lösningen torde då vara den som emiren varnar för: Alltså att vi tvingas "tillbaka till grottorna". Att detta sedan görs genom att en majoritet av befolkningen luras att blunda för realiteterna förändrar förstås inte saken i sig.

Seli, seli

Rubriken är faktiskt inget resultat av bloggarens hjärnsläpp, utan orden är vad finsktalande brukar säga när någon försöker bortförklara (det uppenbara). 

Det är faktiskt rent av underhållande att se hur ansvariga ministrar i både Sverige och Finland försöker (bort)förklara de båda ländernas störtdykning i skolornas PISA-resultat. Den svenska ministerns uttalande (i Aftonbladet) är dock flera steg före den finländska dito i underhållningsvärde. Skolministern Lotte Edholm skyller så gott som allt på friskolorna och hävdar att regeringen har varit allt för "naiv när det gäller friskolesektorn". Och ja, störtdykningen beror givetvis inte på bristande integration och migration.

Seli, seli, säger jag. Givetvis ligger bristande integration och stor migration bakom en del av de försämrade resultaten. Detta görs fullständigt klart av de siffror som Iltalehti publicerar. Friskolorna torde knappast ha någon större betydelse i sig, avsevärt mycket viktigare med tanke på de dykande resultaten torde inlärningsmiljön vara.Låt mig bara säga som så: Singapore ligger i topp i alla kategorier. Tror någon, på fullt allvar, att en lärare i Singapore inte får gehör om och när han/hon tvingas disciplinera en elev? I Sverige är väl all disciplinering av stökiga elever i praktiken en omöjlighet idag. Se DÄR den sannolikt största orsaken till de problem den svenska (och delvis också den finländska) skolan brottas med idag. Och till de sjunkande PISA-resultaten.

Men det får man givetvis inte säga högt. 

Orättvist!?

Idag firar vi inom den västliga kristenheten det vi i de nordiska kyrkorna kallar Domsöndag. Fokus är denna söndag på det glädjefyllda budskapet att Kristus ska komma tillbaka för att hålla dom och för att ta de sina till sig. Huvudtexten för domsöndagen är texten om fåren och getterna i Matt. 25:31-46, en text som ofta missförstås så att man tror att den anger våra gärningar som grund för frälsningen. 

Vid en första genomläsning är detta kanske inte så konstigt. Där talas det om att besöka de sjuka, mätta de hungrande, ge de törstande att dricka, att ta emot främlingen och att kläda de nakna. Goda gärningar, helt enkelt. Getterna, alltså de som hamnar på fel sida, blir dömda för att de inte har utfört dessa gärningar, medan fåren - de som sägs ha gjort detta - får gå in i sin Herres glädje efter domen. Så det är kanske inte så konstigt att detta ses som en problematisk text och en text som går stick i stäv med resten av NT som talar om frälsning av nåd allena. 

Men när vi läser lite noggrannare ser vi att Jesus trots allt inte ens här ställer fram gärningarna som grund för frälsningen. Vi ska nämligen mycket noggrant notera dels fårens och getternas reaktion på Jesu dom, dels Jesu motivering till att domen blir som den blir. Båda grupperna blir överraskade. "När?", frågar de alla. När gjorde vi detta, frågar fåren, och getterna ställer den motsatta frågan, alltså: När gjorde vi inte detta? 

Båda grupperna blir alltså överraskade. Fåren vet att de har missat här. De har verkligen inte alltid gjort det som Jesus efterfrågar. Getterna vet också att det är något galet här. De har ju visst gjort detta. De har förstås inte gett kläder åt alla nakna, besökt alla fängslade eller gett mat åt alla hungrande (vem kan göra det?), men de HAR ju gjort det allt detta. Tydligen inte sällan heller, av deras reaktion att döma. 

Men då ska vi se på Jesu motivering - en motivering som vid en första anblick kan synas vara fruktansvärt orättvis. Åt fåren säger han: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Getterna igen får höra: "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

Alltså: Fårens tillkortakommande räknas inte. För dem räknas bara det de HAR gjort. Men när det gäller getterna räknas INTE det de har gjort, bara det de har missat att göra. När vi ser detta tänker vi förstås att detta är oerhört orättvist. Varför bedöms inte de två grupperna på samma grunder? Svaret kan bara vara ett: För att gärningarna INTE är grund för frälsningen! 

Grunden för fårens frälsning är Jesu försoningsverk. På denna grund har de sedan byggt sina liv, och därför har också deras gärningar betydelse. Ja, här finns till och med mer än så. Inom teologin talar vi om Kristi aktiva lydnad, alltså en fullkomlig laguppfyllelse som tillräknas dem som tror. Detta alltså så att Jesu fullkomliga uppfyllande av Guds lag räknas de troende tillgodo. Således: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Tillkortakommandena, och de finns och är inte få, räknas således inte. 

Getterna däremot har förkastat Jesus försoningsverk. De har inte byggt sina liv på den enda grund som håller utan i stället tvingas de stå inför Guds domstol med sin egen bristfälliga laguppfyllelse. Och den räcker förstås inte till. Därför orden "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig." 

Är detta orättvist? Visst är det! Men bara om det är våra gärningar som är grund för frälsningen. Men våra gärningar är alltså INTE grunden för vår frälsning. De är grund för en fällande dom, ja, men för alla de som tror gäller inte gärningarna, utan där gäller Guds nåd och Jesu fullkomliga frälsningsverk.