Politisk retorik utan återvändo?

 Temperaturen i den amerikanska politiken och framför allt i den politiska retoriken (?!?) inför presidentvalet nästa vecka har stigit till, vad jag skulle beskriva som, över kokpunkten. De grova beskyllningarna haglar tätt mellan kandidaterna och deras stödtrupper, och som jag tidigare har konstaterat har detta skapat en sådan avgrund mellan de två lägren att något helande av relationerna - och landet - inte finns inom synhåll. Det hör i och för sig till "the american way" att spy galla över motkandidaten i val för att sedan, efter valet, låtsas som att allt är väl och alla är goda vänner. Men nu har det gått för långt för att det ska vara möjligt. 

Att kalla motkandidaten för en ny Hitler och hans parti för nazister (och alla som röstar på honom för "garbage") från den ena sidan och mentalsjuk, djävulen och antikrist från den andra sidan är helt enkelt för grovt för att det ska kunna passera och förbises efter valet. 

Jag måste säga att jag, trots att jag menar mig tåla ganska mycket, börjar må dåligt när jag ser och hör detta. Speciellt när jag tänker på vad som kan tänkas hända efter valet. Ifall det går som det ser ut och Trump vinner valet (förutsatt att han överlever fram till valet - Harris och vänstermedia har i princip satt ett pris på Trumps huvud med sina nazistjämförelser) är jag på allvar rädd för att det kan bli någon form av (lågintensivt) inbördeskrig i USA. Vänstern har redan visat hur våldsbenägen den är (åtminstone på individnivå) och Trump har gjort klart att han inte kommer att tolerera några upplopp. Det kan faktiskt bli så som han sade att han tvingas kalla in militären för att kväsa demonstrationerna om och när dessa blir våldsamma. 

Som sagt, jag bävar inför valet.  

Pengabrist eller välsignelsebrist?

Det finns ett intressant bibelställe i de synoptiska evangelierna (Matt. 14, Mark. 6 och Luk. 9) som talar om hur Jesus mättade 5000 män (samt kvinnor och barn) med bara fem bröd och två fiskar. Han välsignade det som fanns, och det räckte till.

Idag kan man inte öppna en tidning eller gå in på en nyhetswebbsida utan att få läsa om hur bedrövligt det är när pengarna inte räcker till. Det är förstås främst inom vården detta syns och där de inbesparingar som måste göras känns som mest. Men överlag är vi nu i en sådan situation att vi lever på lånade pengar och ingen vet hur vi ska få rättsida på landets ekonomi.

Detta är faktiskt något som vi kristna har varnat för redan en längre tid. Om och när ett land vänder sig bort från Herren Gud, alla goda gåvors givare, och trampar hans vilja och den välsignelse han vill ge under sina fötter får det följder. Nu ser vi en första våg av dessa följder av att välsignelsen har uteblivit. Det råder brist. Än så länge "bara" på pengar, men så småningom kommer denna brist att sprida sig också till andra områden. Vården är bara först i kön.

Olika experter, från höger till vänster, ger mer än gärna sina förslag på hur vården "ska fixas", men verkligheten är den att det inte går att fixa detta. Inte med att flytta de pengar som finns från ett ställe till ett annat, inte genom olika politiska reformer och inte ens genom en kraftig ökning av alla former av invandring. Om välsignelsen är borta går det inte ihop.

Lösningen heter omvändelse. Det handlar om att gå tillbaka till Guds ord och hans vilja. Nu kommer givetvis en lång rad av kommentatorer att idiotförklara mig för att jag skriver detta, men notera att de inte har någon bättre lösning på vårt problem.

Vårt problem är ytterst nämligen inte att det finns för lite pengar. Problemet är att det finns för lite välsignelse eftersom vi har vänt Herren Gud, hans vilja och hans goda ordningar ryggen. Pengarna har alltid varit en bristvara i Finland, men hittills har de alltid räckt till. Jag säger inte att vi kunde "fixa vården" med fem bröd och två fiskar, men om vi skulle välja lydnadens - och därmed välsignelsens - väg skulle det vi har nog räcka till.

Om demokraternas våldsagitation

 Den politiska retoriken i USA blir allt galnare. Trump håller på som han alltid har gjort, men nu har Kamala Harris gått t.o.m. ännu längre än Trump i sin agitation. Detta kan förstås förklaras med hennes, och demokraternas, allt större desperation inför vad som ser ut att bli en klar valförlust, men det är ändå helt oursäktligt. Så vad talar jag om, kanske du undrar? 

I ett tal i Pennsylvania kallade Harris Trump för "fascist" och gjorde en jämförelse mellan honom och Adolf Hitler. Detta är problematiskt på mycket mer än ett sätt. Dels är det förstås en lögn. Trump har sagt att Hitler OCKSÅ gjorde bra saker. Som historiker kan jag inte annat än ge Trump rätt här. Hitler besegrade den galopperande inflationen och byggde ut det vi ännu idag känner som det tyska Autobahn-nätet. Givetvis drunknar detta i allt det onda han gjorde och man kan ifrågasätta varför någon överhuvudtaget vill ta Hitlers namn i sin mun, men ändå. Trump har rätt. Att från detta gå till att kalla honom fascist och jämföra honom med Hitler är bara fel. 

Men det att det är fel är inte det stora problemet. John Davidson på The Federalist ställer en mycket bra fråga: "Sedan man gått ut och kallat sin politiske motståndare fascist och en ny Hitler, hur kan man (om och när) man förlorar valet erkänna sig besegrad? Ska Harris bara säga: Sorry, alla, vi gjorde vad vi kunde för att vinna valet och rädda demokratin, men nu förlorade vi ändå. Nu behöver vi alla leva fredligt under denne nye Hitler." Davidson svarar själv på sin fråga: "Det kan hon inte, inte efter detta uttalande. Ingen kan acceptera en ny fascistisk Hitler-lik regim. Du bekämpar den på alla sätt du kan." 

Förutom att Harris uttalande är en närmast direkt uppmaning till nya attentatsförsök (vem skulle inte ha mördat Hitler innan han kom till makten om de kunnat göra det?) är det en direkt uppmaning till våldsamt motstånd efter valet, som sagt, om och när hon förlorar. 

Den politiska temperaturen i USA var redan före detta alldeles för hög. Om inte annat så vittnar de tre mordförsöken Trump redan utsatts för om hur media (och demokraterna) har eggat upp sina extrema anhängare till att gå långt utanför demokratins ramar för att besegra en ohavlig politisk motståndare. Detta uttalande från Harris gör illa så oerhört mycket värre. 

Det är nästan (men bara nästan) så man borde hoppas att Trump förlorar valet, för om han inte gör det står USA inför stora problem. Det kan bli mycket våldsamt.

Samtal och bön

 Vi samlas igen ikväll till samtal och bön i Ytteresse bönehus klockan 19. Välkommen med till den andliga frontlinjen och kämpa tillsammans med oss i bön för vår nejd, vår kyrka och vårt land!

Haapajärvi

 En av gårdagens nyheter var att ett begravningsfölje i Haapajärvi i norra Österbotten tvingades äta pizza i stället för att samlas till minnesstund sedan företagaren som har hand om lokalen där minnesstunden var inbokad avbokade evenemanget sedan hon förstått att cateringfirmans ägare var homosexuell. Polisen har inlett en undersökning och fallet kommer troligen att gå till åtalsprövning. 

Så här får det inte gå till. En företagare har givetvis all rätt att bestämma vilka evenemang han hyr ut sin lokal till, men om en bokning redan är gjord kan man inte avboka utan mycket goda skäl. Här är motiveringen dessutom av sådan art att den utan vidare uppfyller villkoren för diskriminering. Företagaren ville helt enkelt inte "ha personer som hör till sexuella minoriteter i sina lokaler".

Det är en sak om det skulle handla om t.ex. en regnbågsfest eller något liknande där hbtq-propaganda förs ut. Men nu handlade det om en minnesstund och en cateringfirma vars ägare är homosexuell. Men hallå! Vi måste helt enkelt kunna klara av att umgås som människor även om vi har olika sexuell läggning. Nu känner jag givetvis inte till alla fakta i detta, men knappast skulle cateringfirman ha ställt till med någon regnbågspropaganda i samband med denna minnesstund. 

Det här är samma sak som om en rasist skulle hyra ett föreningshus. Om han hade för avsikt att ordna en samling på vilken han sprider rasistisk propaganda kan husets ägare avboka. Om han kokar och serverar mat på en fest av något slag som ordnas i huset (utan att sprida någon propaganda) finns det ingen grund för någon avbokning. Om ägaren ändå avbokar finns det all orsak att anta att det handlar om diskriminering.  

Om hjärntvätten

Det är mycket som är intressant med presidentvalet i USA. Dels ser valet ut, åtminstone så här på förhand, att bli mycket jämnt. (Även om jag misstänker att det i slutändan kommer att vara ganska klar skillnad mellan de två kandidaterna i antalet elektorer.) Dels finns det mycket att lära av allt det som pågår runt valet. Om någon t.ex. har trott att vår media är objektiv och att det vi läser/hör är fakta är det senast nu dags att överge denna villfarelse. 

Det alla som behärskar ens lite källkritik sedan länge har insett är att media i USA är tudelad. Vi har vänstermedia och så har vi högermedia, och båda sidorna sprider sin egen propaganda innehållande kraftiga överdrifter, osanningar och ibland rena lögner. I högermedia förekommer inget positivt om Harris, och i vänstermedia gäller det samma om Trump. Detta är något man bör ta i beaktande alltid när man läser (i amerikansk media) om vad som sker i USA speciellt i anslutning till presidentvalet. En annan sak man bör hålla i minnet - och som är s.a.s. mycket mer på vår hemmaplan - är det faktum att vår media så gott som alltid helt okritiskt kopierar det vänstermedia i USA skriver om valet och valkampanjen. Det betyder att den bild vi får av de två kandidaterna är oerhört vinklad. Till Harris fördel och Trumps nackdel, givetvis. 

Under den förra bloggtexten skrev en anonym kommentator att "När mina barn frågar hur Hitler kunde komma till makten så länkar jag bara till detta blogginlägg". Underförstått (om jag tolkar skribenten rätt) för att jag berättade att och motiverade varför jag är pro-Trump. Jag kontrade med att konstatera att det är en god idé. "Flera av kommentarerna här visar hur lätt det är (för media) att dupera människor som vill bli duperade. Det är faktiskt oerhört skrämmande."

Och skrämmande är faktiskt vad det är. När man ser på vad media skriver - och hur människorna sväljer propagandan med hull och hår - blir åtminstone jag mörkrädd. Är det faktiskt så här lätt att hjärntvätta ett helt folk? Resultatet av denna hjärntvätt (här i vårt land) är att många människor går omkring och är oerhört rädda för Trump och vad han kommer att ställa till med om och när han blir vald. Givetvis finns det ingen som kan säga något om vad framtiden för med sig, men faktum är att Harris nog är ett minst lika stort hot mot både demokratin och världsfreden som Trump är. Kanske t.o.m. mycket större.  

En av de värsta texter jag har läst på länge står krönikören Ari Sundberg för i ÖT/Vbl för. Inte nog med att Sundberg tycks vara totalt inkapabel till ens den mest grundläggande källkritik ("Valet verkar allt mer stå mellan en sansad och frisk, kompetent och intelligent kandidat med en tydlig politisk dagordning på den ena sidan, och en sjukligt rabiat och inkompetent, gammal och allt mer gaggig kandidat på den andra."), dessutom späder han bland sina läsare på den vänstermaskinerade Trump-fruktan som redan tycks ha de flesta av hans läsare i sitt våld. "Han är den farligaste människan genom tiderna. Jag hade mina aningar när jag talade med dig om hans psykiska förfall och så, men nu inser jag att han är en fascist", citerar Sundberg en pensionerad general som uttalar sig i Bob Woodwards nya synnerligen Trumpkritiska bok. 

Det värsta Sundberg skriver är ändå hans kommentar gällande de tre mordförsök som Trump har råkat ut för. "Hans aggressiva och hatiska retorik har till och med lett till ett par mordförsök mot honom själv." 

Maken till dravel får man faktiskt leta efter. Och detta är alltså något som ÖT/Vbl har publicerat som redaktionellt material.  

---

Som sagt finns det mycket vi kan lära oss av detta. Jag, som försöker vara författare, inser att min nästa bok (som enligt planen kommer att vara en dystopi) faktiskt mer eller mindre skriver sig själv. Verkligheten överträffar faktiskt ibland fantasin. Eller i varje fall kan den hjälpa fantasin långt på traven!

Om varför jag är Pro-Trump

Ibland får jag frågan varför jag skriver så mycket om USA och om deras politik och presidentval. Jag gav för en tid sedan det svaret att USA är "världens lokomotiv" idag, med den preciseringen att detta då framför allt när det gäller värderingar. Därför är det av stor vikt vad som sker i USA – det som sker där tenderar nämligen att ske också här hos oss med en viss fördröjning. En annan förklaring är förstås att jag också annars är mycket intresserad av det som sker i USA.

En annan fråga som kommer med jämna mellanrum är varför jag föredrar Donald Trump som USA:s nästa president framom Kamala Harris. När jag får den frågan brukar jag först säga att jag på intet sätt idealiserar Trump. Medias kraftiga överdrifter till trots är han en buffel och gör allt han kan för att framstå som en verklig skitstövel. Hans moral lämnar också mycket i övrigt att önska. Dessutom ska man akta sig för att idealisera någon människa överhuvudtaget – om man gör det kommer man att bli besviken. Speciellt när det gäller politiker som inte alltför sällan tenderar att vara narcissister. Eller åtminstone att ha vissa narcissistiska (hjälp vilket ord!) drag.

Med det sagt anser jag ändå alltså att Trump är att föredra framom Harris. Inte minst för att Harris är en radikalfeministisk vänsterpolitiker som, vilket hennes "record" visar, står för wokeism och inskränkning av både religions- och yttrandefrihet. Det har den senaste tiden höjts förvånade röster över en undersökning som visar att en majoritet av kristna i USA stöder Donald Trump i valet. Detta är verkligen ingen överraskning eftersom han och republikanerna som alternativ erbjuder kyrkorna och de kristna mycket större frihet, både vad gäller religionsfrihet i sig men även när det gäller yttrandefrihet. Det att Trump möjliggjorde att HD kunde förkasta av den konstitutionsvidriga Roe vs Wade och återföra beslutanderätten om aborter till delstaterna är också något som tilltalar många kristna i USA. Liksom mig.

Vi lever mitt i ett kulturkrig – och det gäller inte minst i USA. Om Trump blir vald kommer detta att fördröja mycket av den vänsterliberala agendan som håller på att införas i västvärlden. Det kommer inte att radera den, men redan ett fördröjande är förstås positivt. Detta skulle ge de kristna kyrkorna i USA (och i resten av västvärlden) mera tid till att förbereda sig på de mörka tider som håller på att rulla in över oss alla.

Detta sista är orsaken till att media – vilken som bekant ofta är mycket vänstervriden – så hårt motarbetar Trump och även varför (ur ett andligt perspektiv) mörka krafter redan har försökt mörda honom tre gånger. Han är helt enkelt ett hot mot den nya värdeliberala, och kristendomsfientliga, världsordningen som håller på att födas fram. I denna kamp är inga medel otillåtna för de som vill se honom förlora valet. Vi får varje dag läsa lögner om hur Trump är ett hot mot både demokratin och världsfreden. När du läser dessa lögner är mitt råd att ta ett djupt andetag och påminna dig om hur världen såg ut och fungerade under Trumps första fyra år i Vita huset. Jämför sedan gärna med de senaste fyra åren och se hur världsläget har förändrats sedan Trump lämnade presidentposten. Mer än så behövs faktiskt inte för att kunna genomskåda lögnerna.

---

Så för att sammanfatta: Trump är verkligen ingen perfekt kandidat. Men han är ändå så oerhört mycket bättre än Harris. Både när det gäller världsläget och även när det gäller bevarandet av våra friheter. Också i resten av västvärlden.

Om en kyrka som missar målet

 Judas, Herrens jordiske bror, skriver i sitt korta brev om vikten av att kämpa för den tro som "en gång för alla överlämnats åt de heliga". (v. 3) Denna kamp har givetvis tett sig på olika sätt i olika tider. När vi ser på kyrkohistorien märker vi att tider av avfall och tider när olika villoläror givetvis har påverkat den kristna kyrkan i världen i alla tider, men alltid har det gällt att den tro som Judas skriver om har överlevt och så förts vidare till följande generationer. 

Tron går, kunde vi säga, genom historien som en stafettpinne, från generation till generation. Idag lever vi tyvärr i en tid av kraftigt avfall och där många kyrkoorganisationer helt tycks ha tappat greppet om vad deras uppgift är. Att hålla fred med världen och tidsandan har blivit viktigare än att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. 

Vad ska vi då göra som ser detta avfall och det hot mot den sanna kristna tron detta avfall innebär? Givetvis kan, och ska, vi uppmana kyrkornas/vår egen kyrkas ledning att omvända sig. Vi behöver också be för dem och för den kyrka vi är en del av. Men vad ska vi göra om avfallet bara blir mer omfattande och, som i vår kyrkas fall, har lett till att det kyrkans ledning står för och förkunnar har blivit en helt annan/ny religion? Vad ska vi göra om vi inser att den kyrka vi tillhör inte längre klarar av att uppfylla sin uppgift att föra tron vidare till kommande generationer? För därhän har det faktiskt gått idag. Vad är vårt ansvar, helt konkret, i en sådan situation? För det ska vi veta: Ansvaret att föra kampen för tron i vår tid, det är vårt och ingen annans. Det handlar om inget mindre än om att tron ska kunna föras vidare till kommande generationer.

Detta är en oerhört svår, och viktig, fråga. Jag har inget färdigt svar, men det håller på att bli allt tydligare att vi behöver göra något för att inte riskera att trons stafettlopp genom historien i vårt land bryts i vår tid. Det allt avgörande är förstås att inte gå framåt utan Herren och att inte stanna kvar om och när Herren går framåt. Nu är emellertid tiden sådan och situationen så allvarlig att det (åtminstone rent mänskligt sett) är mycket svårt att motivera att stanna kvar, just utifrån perspektivet att vi inte kan eller får låta trons stafettpinne bli tappad. 

Vi står inför allvarliga tider och stora avgöranden. 

 

Tredje gången gillt?

Igår gick den tredje ansökningsomgången ut för kyrkoherdetjänsten i Larsmo församling. Igen blev resultatet det samma - inga sökande. Thomas Fagerholm, kyrkofullmäktiges ordförande, konstaterar i ÖT att detta är "lite bekymmersamt". Så är det, förstås. Men det är egentligen mer än lite bekymmersamt. 

Saken är nämligen den att denna situation är resultat av en långvarig och medveten strategi från biskoparnas och domkapitlens sida. Jag var i tiden den förste som som fick klart besked från biskopen att det inte blir någon prästvigning om jag håller fast vid den kristna kyrkans nästan 2000-åriga syn att prästämbetet är förbehållet mannen. Eller om vi vill vara tydliga: Att prästämbetet är mannens börda att bära, inte kvinnans. Sedan dess har många andra drabbats av samma utgallring. Idag är situationen den att de flesta unga män med väckelserörelsebakgrund och en prästkallelse helt enkelt inte ens ids börja studera teologi eftersom denna väg till prästämbetet är stängd.

Vi som var de första som fick ett nej är idag i den åldern (och skulle ha haft den erfarenheten av församlingsarbete) att vi skulle ha varit aktuella för att söka kyrkoherdetjänsten i Larsmo. Problemet är att vi alla idag gör annat än arbetar som präster, och att vi därför förstås inte kan söka denna tjänst. 

Som sagt är detta resultatet av en långvarig och medveten strategi. Det är biskoparna och domkapitlen som är skyldiga till den uppkomna situationen men det är församlingarna och församlingsmedlemmarna som får lida följderna av den. Församlingarna och församlingsmedlemmarna kan inte åtgärda det uppkomna problemet, men biskoparna och domkapitlen skulle kunna göra det. Men det kommer de inte att göra eftersom de vet att de skulle få skit för det i media och få den allmänna opinionen mot sig - något de är mer rädda för än något annat. 

Det största problemet här är ändå något som inte syns så alldeles tydligt för den som inte är insatt i kyrkans liv, varför denna sak inte lyfts fram i media (annat än då den får sina mest extrema uttryck). Det allra största problemet är att kyrkan, som ett resultat av den ovan nämnda medvetna strategin, helt håller på att avfalla från biblisk, kristen tro och på många håll redan har gjort detta. Hur kan resultatet, rent mänskligt sett, bli något annat när teologer som inte bryr sig i Guds ord blir prästvigda medan sådana som gör det förvägras vigning? Detta gör att kyrkans förkunnelse korrumperas, och där förkunnelsen blir felaktig blir också kyrkans liv och tro det samma. Och till sist tystnar evangeliet. 

En sådan kyrka kan inte överleva som kristen kyrka. Frågan är bara när (inte om) domen kommer. 

Det som nu sker i Larsmo är inte ännu denna dom, nej inte på långa vägar. Men det är ett symptom som visar vart vi är på väg.

     

Paniken sprider sig

Som vi alla visste skulle ske håller nu Kamala Harris medvind som hon fick genom sin sena kampanjstart på att avta betydligt. Detta gör att paniken sprider sig bland demokraterna i USA - och bland vänsterliberalerna i resten av västvärlden. Såväl Aftonbladet som Iltalehti (av de medier jag regelbundet följer) har de senaste dagarna publicerat artiklar i vilka de konstaterat faktum. Alltså att Trump kommer att vinna valet med ganska klar marginal. Iltalehtis uppgifter talar för en seger för Trump med elektorsrösterna 296 - 242. 

Det att Harris kandidatur nu seglar i kraftig motvind gör att paniken, för att inte tala om desperationen, håller på att sprida sig bland de som har skrämt upp sig själv och andra genom att fantisera om hur hemsk en andra Trump-period som president kommer att bli. Detta trots att den första var bra både för USA och för världen i stort. När desperationen ökar kommer också de desperata åtgärderna att försöka stoppa Trump givetvis att öka i intensitet. Den stora risken är förstås att de våldsbenägna vänsterextremisterna (som helt tydligt är mycket farligare än höger-dito) kommer att försöka med ytterligare mordförsök på Trump. Ett tredje mordförsök stoppades som bekant häromdagen i sista stund.  

Smutskastningskampanjerna kommer också att tillta i kraft. Det är förstås ingen som helst slump att filmen "The Apprentice" har premiär nu i oktober, liksom Bob Woodwards bok "War". Det handlar förstås om att maximera intäkterna medan intresset för politik är som störst, men även om att få in så många smockor som möjligt mot Trump. Attackerna mot vicepresidentkandidaten J.D.Vance kommer troligtvis också att intensifieras. Även där kommer knappast några medel att skys och inga lögner att sparas. Vi kommer förstås ihåg den fruktansvärda lögnkampanjen demokraterna orkestrerade mot Brett Kavanaugh inför konfirmeringen av hans plats i USA:s högsta domstol. 

Det senaste på denna linje är en brett uppslagen artikel i NYT där Trump beskylls för planer att idka politisk förföljelse genom att åtala sina politiska motståndare om och när han blir president. Detta baserat (endast) på ett uttalande om att han kommer att se till att de som bryter mot federala vallagar kommer att åtalas. 

Det som gör detta närmast komiskt är dels det faktum att inga (politiskt motiverade) åtal mot politiska motståndare väcktes under Trumps första fyra år på presidentposten och dels, och framför allt, för att just detta är vad demokraterna har hållit på med de senaste fyra åren. Antalet politiskt motiverade åtal mot Trump är nu så många att ingen längre klarar av att hålla räkningen. 

Som sagt, desperationen når ständigt nya nivåer. Frågan är hur länge demokraterna kan vänta med att genomföra sin (första) statskupp och sparka ut Biden ur Vita huset för att försöka ge Harris kampanj ett sista lyft?     

Välkommen med!

 

Bibeldagar Vid Mästarens Fötter

12.10.2024 19:00 – 13.10.2024 14:00

Ytteresse bönehus, Esse

Vi samlas till Bibeldagar Vid Mästarens Fötter i Ytteresse bönehus.

Lördagen den 12.10 kl 19. Kristian Nyman predikar. Bengt Forsblom kantor. Duo Maria & Benjamin Dahlskog sjunger country och lovsång, komp Jonas och Malin Forsblom. Servering, lotteri.

Söndagen den 13.10 kl 14. Missionär Evans Orori predikar. Henrik Östman kantor. Gitarrgruppen SALEM medverkar med sång och musik. Missionsinfo av Evans. Servering, lotteri.

Varmt välkommen. Sätt dig en stund vid Mästarens Fötter!

 

Arr: SLEF Esse-Kållby

Nådatid!

Det är knappast någon större hemlighet att vår kyrka och dess ledning med biskoparna i spetsen har avfallit från en biblisk kristen tro. Detta så till den grad att man kan tala om att åtminstone en del av dem idag står för en helt annan religion än kristendom. 

Detta är givetvis inget som kan fortgå i längden. Antingen kommer biskoparna och kyrkans ledning att tvingas ner på knä inför Herren och få nåd till omvändelse, eller så kommer vår kyrka att drabbas av domen. Hur denna dom kommer att te sig kan man förstås bara spekulera i, men man behöver inte ha särskilt god fantasi för att kunna tänka sig ett eller ett par scenarier. 

Än så länge lever vi och vår kyrka ändå i en nådatid. Domen har ännu inte kommit, och så länge detta gäller finns det tid att omvända sig och rädda vår kyrka från fördärvet. Vi vet inte hur länge nådatiden varar, men tecken finns som kan förstås så att den eventuellt håller på att ta slut så småningom. 

Du som läser detta får gärna förena dig med oss som var samlade till samtal och bön i Ytteresse ikväll i vår bön om att biskoparna och kyrkans ledning, präster och vi vanliga kyrkomedlemmar skulle ta vara på den nådatid som ännu ges och omvända oss innan det är för sent och domen faller. 

För, som sagt, ännu lever vi i vår kyrkas nådatid.

Samtal och bön

Vi samlas igen ikväll kl 19 till samtal och bön i Ytteresse bönehus. Världen brinner (åtminstone enligt Aftonbladet) och vi är alla på väg mot evigheten med en fart av 24 timmar i dygnet, så det finns mycket att ropa till Herren om! 

Välkommen med i gemenskapen!

Om att trampa martyernas blod under sina fötter

Jag läser som sagt just nu Eusebios Kyrkohistoria, något som borde vara obligatorisk läsning särskilt för alla kristna i någon form av ledarposition. Vi har nämligen länge, åtminstone i vår del av världen, fått leva i fred och ro utan risk att bli förföljda för vår tro. Det samma gäller inte för en stor del av kristenheten, och vi har heller inga garantier att vi kommer att undgå förföljelse i framtiden. Eusebios skriver också om, och varnar för, avfall och villolära, något som särskilt kristna ledare i vår tid borde läsa om och ta till sig.

En av de mest hjärtslitande martyrberättelserna Eusebios skriver om handlar om den unga och späda Blandina (162-177) som torterades och avrättades i dagens Lyon i Frankrike under kejsaren Marcus Aurelius regim. (Ja, det är samme man som porträtteras i storfilmen "Gladiator".) 

Jag ids inte beskriva hennes lidanden, annat än att jag konstaterar att hon utsattes för allt hennes bödlar kunde tänka ut, detta till den grad att det sägs att de till sist inte kom på några ytterligare hemskheter att utsätta henne för. I alla förhör vidhöll hon sin bekännelse: "Jag är en kristen, och det sker ingenting ont hos oss." 

Saken var nämligen den att de kristna beskylldes för en lång rad hemskheter, allt från ateism och att vara dåliga för affärerna till kannibalism och alla former av sexuella perversiteter. Bakgrunden till detta var givetvis att de kristna samlades i hemlighet till sina kärleksmåltider där de firade nattvard. Mer än så behövdes förstås inte för ondsinta tungor att börja sprida de mest hemska rykten. 

Givetvis klingade Blandinas och de andra kristnas försäkran för döva öron. Den blinda allmänna opinionen som inte vill tro på annat än den vill tro på är, som vi ser, verkligen ingen ny uppfinning! 

---

När vi ser idag hur t.ex. våra biskopar ursäktar, ja inte bara det utan t.o.m. försvarar och glorifierar sådant som de första århundradenas kristna lögnaktigt beskylldes och avrättades för kan man inte annat än bli förfärad. Det enorma avfall vi upplever idag och den ringaktning (vilket är ett alldeles för milt ord i sammanhanget) av dessa martyrers bekännelse och offer är något alldeles oerhört. 

"Jag är en kristen, och det sker ingenting ont hos oss." Nej. Idag välsignar vi i stället synden. Kyrie eleison! 

 

"Värdebaserad realism"?!?

President Stubb näpste regeringen i helgen. Svenska Yle prisar honom för detta och kallar det han står för "värdebaserad realism". Bakgrunden är att regeringens led har vacklat lite i två frågor. Dels handlar det om att Utrikeshandels- och utvecklingsminister Ville Tavio beslöt (helt i enlighet med hans befogenheter) att Finland inte går med i ett utvecklingsprojekt i Ukraina som innehåller diverse hbtq-element. Dels handlar det om att KD:s ordförande (och tillika minister) Sari Essayah gick ut med att KD inte stöder Finlands beslut att stöda Hamas och Hizbollah (och fördöma Israels agerande) i en omröstning i FN:s generalförsamling. 

Det är sant att presidenten ska leda Finlands utrikespolitik. Men i frågor där regeringen inte har en på förhand sett klar linje (inskriven i regeringsprogrammet) finns det absolut inget krav på att alla ministrar ska agera utifrån den värdeliberala/vänsterliberala ståndpunkten i dessa frågor. Tavio agerade helt i linje med de befogenheter han har, och Essayah har all rätt att kritisera ett galet beslut.

Att sedan kalla det Stubb sade för "värdebaserad realism" säger mycket mera om Svenska Yle än om vad han de facto sade. I själva verket finns det givetvis ingen som helst realism i det normnedbrytande agerande hbtq-lobbyn håller på med utan här handlar det om att man bygger människofientliga luftslott. Att stöda terroristorganisationer (för det är de facto vad beslutet i FN:s generalförsamling går ut på) är också så långt från någon realism man kan komma. 

Alexander Stubb visade senast nu vad han går för.

Inget nytt under solen!

 Jag läser som bäst Eusebios av Caesareas Kyrkohistoria, skriven för drygt 1700 år sedan. Detta verk är den första (bevarade) kyrkohistoriken, och i sin bok (egentligen tio böcker) citerar Eusebios många äldre författare och det de har skrivit om den första kristna tiden. Bland annat får vi veta att Hegesippus åren 160-180 skrev ett verk i fem band, ett verk som numera är förlorat men som delvis finns bevarat genom att Eusebios flitigt har citerat det.  

Det första som slår mig när jag läser denna bok är det Eusebios skriver om de första martyrerna, alltså de som var vittnen till Jesu liv, död och uppståndelse och lärjungar till dessa. Många av dessa gick med glädje in i sitt martyrium eftersom de visste att detta livet bara var ett litet förspel till det riktiga livet och att de, efter döden, skulle få vara med sin Herre och Frälsare i härligheten. Dessa vittnesbörd nedtecknades av samtida till dessa martyrer - Eusebios själv levde också delvis under blodiga förföljelsetider.

Jag har svårt att tänka mig något starkare vittnesbörd om sanningshalten i det Bibeln säger om Jesu uppståndelse än dessa martyrers liv och död. En del av dem hade alltså själva sett den uppståndne Jesus och visste, notera ordet!, att deras tro inte byggde på några fromma förhoppningar eller gamla och osäkra historiska uppgifter. Nej, här handlar det om människor som själva hade varit med, sett och som, än en gång, visste att Jesus hade besegrat döden och att alla som tror på honom kommer att få del av hans seger över döden och därför kunde gå sjungande till sin egen avrättning. 

En av dessa martyrer var Justinus (Ca 100-165). Han var en flitig författare, men endast tre av hans verk har bevarats till nutiden; två apologier och en så kallad dialog. Eusebios skriver om Justinus tvist med en filosof vid namn Crescens, och i ett citat från Apologin hittar vi några ord som visar hur lite människan har förändrats på 1900 år. Justinus skriver om Crescens: "Om han utan att ha läst Kristi läror angriper oss är han en usling och mycket värre än de olärda som avhåller sig från att diskutera och fara med osanning om sådant de inte känner till. Om han läst dem men inte fattat det stora i dem, eller fattat det men handlar som han gör för att inte misstänkas vara en kristen, då är han ännu tarvligare när han böjer sig för en okunnig och enfaldig opinion." 

Således, inget nytt under solen! Redan på 100-talet fanns det ett tryck från den allmänna opinionen och människor som inte klarade av att stå upp för det rätta och sanna av rädsla för att hamna på kant med denna allmänna opinion. Det är nästan som om Justinus skulle skriva om våra biskopar idag.  

Israel-frågan

Det har knappast undgått någon att det pågår ett krig i Mellanöstern. Israel anfölls i oktober utan föregående krigsförklaring av Hamas och över tusen civila dödades, våldtogs och kidnappades. Målet var helt tydligt att orsaka så mycket lidande, förödelse och död som möjligt uttryckligen bland civilbefolkningen. Efter denna attack har Israel försökt utradera terroristorganisationerna Hamas och nu också Hizbollah i Libanon och dessa krigshandlingar har provocerat Iran att delta i kriget, och i skrivande stund håller världen andan, som det brukar heta, av rädsla för att kriget ytterligare ska sprida sig.

Alla krig är fruktansvärda, och speciellt sådana krig där oskyldiga civila blir offer. Oberoende av vilken religion eller vilket folk dessa tillhör eller i vilken ålder de är. Därför är det helt naturligt att det blir reaktioner på också dessa krigshandlingar och att krav på eldupphör och fred framförs. (I alla andra fall än i Ukraina, vill säga. När det gäller detta krig spelar oskyldiga ukrainska offer tydligen ingen roll.)

Emellertid är konflikten (kriget) i Mellanöstern speciellt på flera sätt. Inte minst för att det i västlig media, och även bland politiker och också "vanligt" folk, förekommer en hel mängd rena lögner och halvsanningar. I det följande vill jag lyfta fram tre av dessa.

För det första "glöms" det ofta bort att målet för Israels fiender är ett totalt utplånande av den judiska staten. "Judarna ska ut i havet", brukar det heta. Som t.ex. på Svenska Yle, i en video som säger sig "förklara av konflikten handlar om": "Enligt Hizbollah är deras huvudmål att motverka Israel, som de ser som sin största fiende."

Hizbollahs mål är inte att "motverka Israel" utan att utplåna landet och förinta det judiska folket. När media på detta sätt ger en falsk bild av vad konflikten handlar om banar detta väg för andra lögner och osanningar. Sanningen är att Israel vill leva i fred, men hur kan man göra det när man är omgiven av fiender som vill förinta landet och folket? När detta "glöms bort" blir bilden av hela konflikten givetvis fullständigt skev. 

För det andra talas det idag i princip på alla plan om "tvåstatslösningen" som den enda möjliga lösningen på konflikten. Detta är falskt på mer än ett sätt. Dels kommer inrättandet av en "palestinsk" stat inte att förändra någonting så länge målet att förinta Israel och judarna finns kvar. Annat då än att det ytterligare försvagar Israels möjligheter att försvara sig. Vi ska komma ihåg att vi här talar om ett land som är ungefär lika stort som det gamla Vasa län, och om det i hjärtat av detta lilla land skulle bildas en stat från vars område man kan nå alla delar av landet med raketer blir situationen ännu mer ohållbar än den redan är. 

Dels, och detta är något som de flesta inte känner till, har vi redan en tvåstatslösning. Ett år in i det brittiska palestinamandatets historia (1921) bröts detta mandat upp i två delar. Den östra delen blev det som idag är Jordanien - ett land som blivit utlovat åt araberna. Den återstående delen är det som idag är Israel, Västbanken och Gaza. Ja, du läste rätt! Araberna har REDAN FÅTT sin stat. Men det duger givetvis inte eftersom målet är att staten Israel ska utplånas. Därför ropas det ännu idag om en "tvåstatslösning". Om denna skulle åstadkommas skulle givetvis inte heller det räcka. Men man måste ta ett steg åt gången. Det är emellertid tragiskt att så gott som alla politiker i väst idag helt har missat att det redan har skett en delning och en tvåstatslösning. 

För det tredje finns det inga "palestinier". De som kallas "palestinier" är i själva verket araber. Namnet "Palestina" går tillbaka på ett romerskt beslut att efter Bar Kochbas uppror år 135 fördriva alla judar från dagens Israel och helt utplåna också minnet av dem. Därför infördes detta nya namn, och de som flyttade in där kom att kallas "palestinier", trots att de alltså är araber. 

---

Som sagt är alla krig fruktansvärda. Vi får, och ska, be om fred också i Mellanöstern. Framför allt får vi be att det enorma hat som finns på båda sidorna av konflikten skulle försvinna. Utan det finns det nämligen ingen varaktig fred i sikte. Som kristna vet vi också att det bara finns en sak (Läs: En) som åstadkomma att hatet försvinner. Det får vi alltså be om.     

 

 

 

Oktoberöverraskningen

Det är nu bara drygt en månad kvar till det amerikanska presidentvalet. De senaste valen (egentligen allt sedan valet 1980) har det alltid dykt upp en så kallad "October surprise" som i mindre eller större utsträckning har påverkat utgången av valet. År 2016 handlade det om Hillary Clintons e-post, och den gången kan oktoberöverraskningen mycket väl ha avgjort valet till Trumps fördel. Vid senaste val handlade det om Hunter Bidens laptop, men tyvärr satte mainstreammedia locket på denna överraskning, något som med stor sannolikhet avgjorde valet till Bidens fördel. Senare har det visat sig att media gjorde fel här och att nyheten inte var någon "fake news". 

Så, vad kan tänkas ske inför detta val? Experter har spekulerat och konstaterat att det knappast finns så mycket mera skit att gräva fram om Trump. Till äventyrs kunde något hittas om republikanska kandidater till senaten eller kongressen som Trump har uttalat stöd för, men frågan är hur stor betydelse en sådan sak ändå kunde tänkas få. När det gäller Harris kan det mycket väl finnas något i hennes garderob som kunde få viss betydelse, snarast då från hennes tid som åklagare i Kalifornien. Det återstår att se vad Trumps gäng kan tänkas ha grävt fram. 

Mer troligt är ändå att oktoberöverraskningen denna gång handlar om vad som händer i Ukraina och/eller i Israel och hur de två kandidaterna lyckas spinna detta till sin fördel. Det går förstås inte heller att utesluta ytterligare mordförsök på Trump och vilken betydelse något sådant kunde tänkas få. Det har den senaste tiden visat sig att det är främst vänsterliberaler som ägnar sig åt sådant, varför Harris torde gå en aning säkrare. Men ett mordförsök på henne kan givetvis inte heller uteslutas så eldfängd som situationen i USA ändå är just nu. Förhoppningsvis sker ändå inga fler mordförsök i denna valrörelse.

En sak som inte kan uteslutas är att Biden pressas att att åberopa det 25. tillägget och avgår som president till förmån för Harris en tid före valet. Detta skulle innebära att hon skulle gå till val som sittande president, något som helt klart skulle förbättra hennes chanser. Framför allt skulle hela ståhejet kring maktöverlåtandet ge henne enormt mycket mediaexponering, något hon helt klart skulle behöva. Det kan som sagt inte uteslutas att demokraterna blir så desperata att de anser sig tvingas ta till detta extrema drag. Det skulle i så fall vara en verklig Oktober surprise! 

Om detta sker ska du komma ihåg var du läste om det först!

 

Nu gick det för långt!

Sofie Stara går från klarhet till klarhet där hon sitter och skriver ledartexter på ÖT. Hennes senaste text där hon kallar folkvalda politiker som tänker annorlunda än hon gör för "djävlar" passerar alla gränser. Att det dessutom uttryckligen handlar om politiker som, i motsats till det krigshetsande som tycks ha blivit mer eller mindre norm för europeiska vänsterliberaler, har talat för fredssträvanden i det grymma och blodiga kriget i Ukraina gör det hela än mer anmärkningsvärt. Stara skriver, angående valresultatet i Österrike: "Oberoende av hur regeringen kommer att se ut, får Österrike liksom Sverige en djävul i baksätet, som har starka åsikter och påverkar riktningen. I Sverige är det Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson."

Man får givetvis tycka illa om FPÖ i Österrike och SD i Sverige om man vill. Det hör till de demokratiska spelreglerna. En ledarskribent har också all rätt att lyfta fram orsakerna till varför han eller hon tycker illa om vissa partier och politiska ledare. Det finns också saker hos dessa partier och politiker som jag tar avstånd ifrån, vilket också jag har rätt till. Men att på detta sätt demonisera folkvalda politiker, sprida hat och späda på den redan nu avsevärda splittringen är knappast passande. I synnerhet inte när vi lever i en redan nu spänd situation där högerpolitiker i västvärlden har utsatts för åtminstone tre allvarliga attentatsförsök bara under de senaste månaderna.

Ledarskapet på ÖT bör allvarligt fråga sig om en dylik demonisering av politiker och spridande av hat verkligen är vad en lokaltidning ska syssla med.