De sista kristna

Jag har läst en bedrövlig bok. Det är emellertid inte boken i sig som är bedrövlig, även om språket i den svenska översättningen är snudd på bedrövligt på flera ställen. Nej, det är bokens ämne jag talar om. Den danske (ateistiske!) journalisten Claus Wivel har skrivit en bok om de kristna i Mellanöstern och om den förföljelse dessa utsätts för. Förföljelse är nästan ett alltför milt ord här. Det handlar om ständiga trakasserier, kidnappningar, mord och fördrivning. Och det kanske allra värsta: Västvärldens tystnad inför allt detta. 

Det var en oerhört jobbig bok att läsa, främst för att man riktigt kan känna den desperation och den skräck som dessa kristna lever under. Wivel skräder sedan inte på orden när han, med all rätt, kritiserar oss här i väst som inte bryr oss i det som sker i kristendomens vagga. De danska politiker som han citerar (och som han försökt ställa mot väggen) ger ett oerhört patetiskt intryck i sina försök att undfly sitt ansvar för dessa förföljelser. 

Wivel spekulerar en del i varför vi inte bryr oss, men han kommer inte in på det som jag menar vara huvudorsaken. Vid sidan då av bekvämligheten och viljan att hålla sig utanför detta mycket komplexa problem. Jag talar givetvis om den marxistiska synen på makt som, likt ett gift, har kommit att genomsyra västvärldens tänkande. Det finns mobbare och mobbade. Förtryckta och förtryckare. Förövare och offer. 

Denna alltför svartvita bild av verkligheten ska tryckas på alla fenomen vi ser runtomkring oss. Också på religionerna. Och då är problemet att vi skapar oss vår bild av verkligheten av det vi ser HÄR. I väst. Och då är givetvis kristendomen och de kristna de som är förövare. Mobbare. De som förtrycker. Muslimerna är de som blir förtryckta. De som mobbas. Offren. Nu är detta givetvis inte en riktigt bild av verkligheten även om vi bara ser det hela utifrån vad som har hänt i västvärlden, men i ett tankesystem där allt måste vara svart och vitt och färdigtuggat blir det förstås så. Och så går vi med denna schablon för våra ögon in i vårt betraktande av vad som händer i Mellanöstern. Och då blir det givetvis fullständigt galet. Och vi blir helt utestängda från en riktig förståelse av vad vi ser hända. Om vi ens bryr oss i att försöka se. 

Och så blir de kristna i Mellanöstern helt utelämnade åt sig själva. Med fruktansvärda följder.