Om den befogade oron och rädslan

Jonas Jungar skriver en kolumn på Svenska Yle som på många sätt är helt rätt. (Förutom då eventuellt talet som klimatkrisen där man kan vara av olika åsikt.) Han lyfter fram den oro som framför allt de unga känner över den situation vi just nu lever i. Först pandemin, sedan detta Putinska anfallskrig mot Ukraina (och så klimatkrisen - där media, om inget annat - har skapat mycket ångest speciellt hos de unga).

Jungar skriver om situationen som "omskakande" och som om att "man tappat fästet en aning". Samt om oro och rädsla, och så konstaterar han: "Det är så befängt och djupt orättvist att det trotsar all beskrivning."  

Det är svårt att inte hålla med. Men samtidigt finns det en annan sida av saken också, en sida som Jungar givetvis inte vill lyfta fram: Det faktum att denna oro och rädsla ÄR befogad. Och detta faktiskt oberoende av om det pågår någon pandemi eller något europeiskt krig alls. Saken är bara den att vi, som samhälle och kultur (i en historisk mening) lever på en lögn. Den lögnen är att fred, välgång och liv är en självklarhet och allt annat är ett undantag. Så är det inte.

Jag skulle aldrig, ALDRIG, komma på att försöka bestiga ett berg. Men ändå är jag fascinerad av berättelser (och filmer) om sådana våghalsar som gör det. Bland de som bestiger de högsta bergen talas det om en "dödszon" högst upp där det inte går att befinna sig för länge. Helt enkelt för att förhållandena där är sådana att en människa dör när hon befinner sig där. Långsamt, men dock. Därför måste man snabbt komma bort från denna dödszon när man gjort det man ska göra där.

Vi människor är bra på att lura oss själva. En av de populäraste lögnerna är detta att livet är, och ska vara, fredligt och bestå av hälsa och välgång. Och att detta ska fortgå i all tid. Men om vi är ärliga så VET vi att det inte är på det sättet. Vi människor lever i själva verket i dödszonen. Vi försöker med all makt förneka det, men vi är alla på väg mot graven i en fart av 24 timmar i dygnet.

En pandemi, ett krig i vår närhet eller varför inte en (verklig eller frammanad klimatkris/ångest) kan i själva verket få oss att nyktra till och inse realiteterna. Få oss att vakna upp ur lögnens djupa sömn.

De andliga fäderna brukar tala om "falska salighetsstöd". Dagens fokus ligger tyvärr inte på evigheten, så därför är det inte direkt fråga om "salighetsstöd", men nog om falska tryggheter och falska trygghetsstöd. Det en dylik kris eventuellt kunde få oss att inse är det som hebreerbrevets författare förmedlar med orden i 13:14: "Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma."

Oro och rädsla är otrevliga känslor. Speciellt när de baserar sig på sådant som sker på riktigt och inte bara på en mardröm eller en hemsk film eller något liknande vi sett. Men om vi, som nu, lever i en lögn kan denna oro och denna rädsla väcka oss att se verkligheten sådan den är. Och kanske hjälpa oss att hitta fram till honom som sade: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum." (Joh. 14:1-2)

Och så kunna tro och stämma in i den jublande lovsång som Paulus skriver i slutet av Romarbrevets åttonde kapitel: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."