"Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup. Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer." (Matt. 18:3-7)
Dessa ord är hämtade från dagens evangelietext där Jesus talar om omvändelse och om vår inställning. Barn har ofta lättare att tro än vad vi vuxna har. De har ofta inte stängt sitt sinne för det övernaturliga och inte begränsat sin världsbild till det strikt inomvärldsliga. Vi som vuxna har ´däremot en tendens att göra det och därmed stänga oss ute från Herren och allt det han vill ge oss. I klartext: Vi har ofta mött så mycket av de lögner som är i rörelse i denna av själafienden dominerade värld att vårt sinne har tagit skada. Att det har blivit begränsat. Inskränkt.
Det är därför Jesus ställer fram ett barn som modell för hur en människa bör närma sig livet. Ett barn ser inte räddhågat, misstänksamt och cyniskt på det som möter. Ett barn har ett öppet och mottagligt sinne. Ett barn klarar av att SE.
Vi vuxna har ofta gjort oss själva blinda för Herren och för hans stora gåva, liksom för skapelsen och allt det härliga Gud vill ge oss redan här i jordelivet. Vi har blivit lurade. Bedragna. Förförda. Det är därför vi behöver ödmjuka oss och omvända oss. Omvända oss från de bedrägliga lögner som regerar i denna syndens värld. Inte så att vi överger vårt intellekt, men snarare så att vi använder vårt förstånd på rätt sätt. Inte för att tänka ut ursäkter och undanflykter, utan för att SE, på riktigt SE, allt det Gud har att ge. För ännu i denna sena tid står Jesus där med öppna armar och en välkomnande famn, på samma sätt som han en gång välkomnade det lilla barnet han ställde fram som ett exempel för lärjungarna. Han välkomnar dig. Han visar inte bort dig. Det är bara du som kan välja att gå bort. Gör inte det!
Sedan blir tonen mycket hårdare i Jesu ord när han börjar tala om förförelserna och lögnerna. När han talar om de som förför och ljuger och som därmed drar bort människorna från Gud och från Guds gemenskap. För en sådan människa hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup, säger Jesus. Underförstått: Deras eviga öde kommer att bli så fruktansvärt att det skulle ha varit bättre för dem att dö genast utan att hinna utföra sitt förförelseverk.
Detta är ord som alla vi som använder våra ord för att försöka påverka människor har all orsak att ta på största allvar. För vi ska vara ärliga: Det är det vi gör. Försöker påverka människor. Oberoende av om vi är predikanter, opinionsbildare, lärare, bloggare eller sitter på "gubbdagis" och pratar. Vi påverkar varandra med våra ord. Den stora frågan blir då: För jag människor närmare Herren Jesus med mina ord, eller lurar och bedrar jag människorna och får dem att gå bort från Herren med mina ord?
Jag har ibland talat om det jag brukar kalla "kvarnstensteologi" när jag har skrivit om dagens präster och biskopar som öppet går emot Guds ord. Det är givetvis dessa ord från Jesus jag har haft i tankarna när jag har myntat detta uttryck. Jesu bror Jakob varnar i sitt brev de som vill bli lärare i Guds ord att de ska veta att de kommer att nagelfaras strängare än alla andra. (3:1) Det är en av de finaste uppdrag man kan få att undervisa i Guds ord, att predika. Men samtidigt är det ett stort ansvar man tar på sig när man stiger upp i en predikstol och framför allt när man går in i predikoämbetet. Den som gör detta, och som medvetet leder människorna fel, honom väntar ett gruvligt öde. "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup. Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer."
Inbillningar...
SvaraRaderaSå sant Christian. J.Flink
SvaraRaderaTack för det! :)
RaderaÄr det här inte ett problematiskt sätt att jämföra barn och vuxna?
SvaraRaderaDet hör barnen till att vara naiva. Barnen är öppna i kognitiv mening. De saknar de vuxnas kunskaper, insikter och färdigheter och är därför med naturnödvändighet hänvisade till att okritiskt ta emot den kunskap omgivningen, dvs föräldrarna, skolan och senare kamraterna tillhandahåller.
Med tiden utvecklas barnets förmåga till kritiskt tänkande, vilket på sikt är nödvändigt för ett liv som medveten och ansvarstagande reflekterande vuxen. På den vägen distanseras individen från barndomens berättelser och förment självklara sanningar medan världsbilden utvecklas till en självständig tolkning av livet och verkligheten sådan den själv ter sig, i bästa fall utan filter som omgivningen tillhandahåller.
Förr var även vuxna människor barn i den meningen att i avsaknaden av boklig bildning var man hänvisad till myndigheternas officiella världsbild, något som man än idag kan se i vissa utvecklingsländer med stark myndighetskontroll, liksom lokalt i sekter med starka auktoritära ledargestalter.
Mot den här bakgrunden kan man ställa sig frågan vad det innebär för en vuxen att bli som ett barn igen. Sluta tänka själv, överlåta verklighetstolkningen åt någon annan? Okritiskt ta emot vad förment tongivande gestalter vill propagera som sanning? Gäller det här alla livets frågor eller bara sånt som kan klassificeras som livsåskådning? Är det ens rimligt?
"Inte så att vi överger vårt intellekt, men snarare så att vi använder vårt förstånd på rätt sätt. Inte för att tänka ut ursäkter och undanflykter, utan för att SE, på riktigt SE, allt det Gud har att ge." Det finns folk som på goda grunder, genom personliga överväganden, övergett en viss livshållning för en annan. De djupa livsavgörande frågeställningarna, då en vuxen medvetet övergår till ett annat livsmönster utan att regrediera fördenskull, kommer om och när de vill, men de kan inte kommenderas eller hotas fram.
Anonym 15:11. Det stora problemet, vilket du själv också antyder, är att det inte är möjligt att leva i den här världen utan att påverkas av de "filter som omgivningen tillhandahåller". Vi lever i en värld där lögnen regerar, och så var det redan på Jesu tid, om än lögnerna kanske inte hade lika lätt att spridas då som nu. Man behöver t.ex. inte läsa länge i kommentarfältet här på bloggen för att se hur oerhört låsta människor kan vara i felaktiga tankebyggnader. I denna mening kan man mycket bra ställa upp ett barn som exempel på hur vi borde närma oss Herren Jesus.
RaderaDet var lite putinistisk retorik, men inget svar på min kommentar.
RaderaAnonym 08:08. Givetvis var det ett svar på din kommentar. Men kanske du inte gillade svaret? Eller kanske du inte förstod vad jag försökte säga? Ibland är det svårt att förmedla vad man försöker säga på bara några få rader.
RaderaFör all del. Du gav ett svar, utan att diskutera någonting av det jag tog upp i mitt inlägg. Det är som att svara på en fråga om rävfarmer med en kommentar om smaken på glass.
RaderaSå blir det lätt när man själv låser sig vid ett visst tankemönster. Då blir alternativa tankar lögner och felaktiga tankebyggnader, ett upplägg som nästan aldrig skulle komma på fråga inom livssfärer där intellekt och omdöme tillmäts betydelse, såsom inom vetenskapen och politiken.
Det kunde vara värt att reflektera över hur olika livsåskådningar uppkommer, utvecklas och stundom ersätts med någonting annat. Det klarar inte ett barn av, men nog en vuxen.
Anonym 16:33. Jag kommenterade det som jag ansåg vara relevant av det du skrev. Ditt ifrågasättande av Jesu infallsvinkel på saken anser jag inte vara värt att diskutera. Sorry
RaderaIngen plats för intellektet i frågor som gäller tro, med andra ord? Bibeln ska inte förstås, bara tros? Ordet förklarar sig självt, intuitivt? Var då i konsekvensens namn väldigt försiktig med att klandra folk som läser samma saker som du och kommer till en annan uppfattning än du om innebörden.
RaderaAnonym 22:16. Läste du alls vad jag skrev? Ok, jag tar det på nytt: Det är därför vi behöver ödmjuka oss och omvända oss. Omvända oss från de bedrägliga lögner som regerar i denna syndens värld. Inte så att vi överger vårt intellekt, men snarare så att vi använder vårt förstånd på rätt sätt. Inte för att tänka ut ursäkter och undanflykter, utan för att SE, på riktigt SE, allt det Gud har att ge.
RaderaIntellektet har givetvis sin givna plats. Det är oss givet av Gud för att användas. Men idag är det tyvärr så att det är kristendomskritikerna och -hånarna som kopplar bort sitt förnuft/intellekt när de a priori avfärdar den kristna trons anspråk utan att ens undersöka dessa. Det är beklämmande att se.
Först: "Läste du alls vad jag skrev?" Den här typens frågor är säkert din vanligaste försvarsmetod. Det kan ju hända att någon blir osäker och läser på nytt, bara för att finna att den klarhet du hävdar endast finns i dina egna icke-verbaliserade tankegångar. Då kan de vara svårtillgängliga för den som läser vad du verkligen skrivit.
RaderaSedan: Den religiösa föreställningsvärlden tenderar att bli alltmer individuell. Det finns de som verkligen ansträngt sig att tränga in i olika religioners tankemönster men upplevt ett intellektuellt eller emotionellt utanförskap och därför insett att de måste söka sina förklaringsmodeller på annat håll. Så finns förstås de som från början fått en religionskritisk inställning och vant sig vid den. Vi gör olika sorters resor, även i tankevärlden och det är väl inte mycket att göra åt det.
Till slut: Säkert finns det kristendomskritiker som använder sig av ett fränt språk, men hänsynslöshetens stenar flyger ofta nog även i motsatt riktning. Det är frestande lätt att svara med samma mynt. Och den som sätter sig på den högsta hästen urskiljer sig lätt som en måltavla för all sorters attacker.
Anonym 23:17. Tyvärr är det alltför vanligt att de som kommenterar här inte läser det som skrivs. I ditt fall är det t.o.m. flagrant. Så vad ska jag just annat skriva än att "läste du alls vad jag skrev?". Om du, och andra, skulle bemöda er om att läsa vad jag skriver skulle jag inte behöva skriva som jag gör.
Radera"Det kan ju hända att någon blir osäker och läser på nytt, bara för att finna att den klarhet du hävdar endast finns i dina egna icke-verbaliserade tankegångar."
Jag: " Inte så att vi överger vårt intellekt, men snarare så att vi använder vårt förstånd på rätt sätt. Inte för att tänka ut ursäkter och undanflykter, utan för att SE, på riktigt SE, allt det Gud har att ge."
Anonym: "Ingen plats för intellektet i frågor som gäller tro, med andra ord? Bibeln ska inte förstås, bara tros?"
Tydligare än så blir det inte.
Sedan: Du får förnekelse för förvillelse att låta som något positivt. Det är det inte. Inte alls sällan, ja kanske alltid?, handlar avståndstagande från den kristna tron om att man inte har satt sig in i vad det handlar om och att man i stället, för att man VILL att den kristna tron ska vara falsk, har lyssnat på förvillare som ljuger och bedrar. Det finns många sådana idag som inte skyr några lögner.
Du skriver mer än du kan förklara, för att uttrycka det försiktigt. Å ena sidan ska man bli som ett barn (vad det nu innebär), å den andra ska man använda sitt intellekt, men "på ett rätt sätt" (vad det sen ska föreställa), och dessutom ska man SE den verklighet som du vill, men som man själv trots alla goda ansatser inte kan...
RaderaDu representerar en riktning med omfattande och låsta positioner rörande livet i allmänhet - och låter läsare förstå att detta tankekomplex är det enda rätta och att undergång väntar för dem som tänker annorlunda. Den här attityden är faktiskt oerhört krävande. Tror du att ett barn klarar av den bördan?
Det är inte förnekelse eller förvillelse som är det positiva, utan individens vilja och förmåga att tänka själv, vara ärlig mot sig själv och att självständigt, utifrån sina personliga erfarenheter avgöra vad som verkligen är rätt, riktigt och gott i livet. Dagens människor har på grund av sin bildningsnivå rätt goda förutsättningar att ta sig an detta livsprojekt och om det finns något absolut gott någonstans hittar de det också.
Anonym 22:17. "Tror du att ett barn klarar av den bördan?"
RaderaVarför ska ett barn utsättas för den bördan? Ett barn behöver inte gräva ner sig i dylika funderingar. För ett barn räcker det med att veta att Jesus älskar och att han vill ha gemenskap. Kanske det är en del av det Jesus säger om att bli som ett barn?
Det du skriver i sista stycket förutsätter att den värld vi lever i, och vi som lever i den, inte är bedragna av lögnen och i oss själva blinda för det goda. Men det är vi, så med det faller hela ditt resonemang.
Varför ha olika standarder för barn och vuxna? Varför räcker det inte för vuxna som du skriver "att veta att Jesus älskar och att han vill ha gemenskap"?
RaderaEtt barn får tydligen vara sig själv, men i vuxenvärlden ska man rätta sig efter en ändlös massa regler och åsikter och förhållningssätt. Innebär inte det här en infantilisering av de vuxna, lite som i armén (tänk på begreppet infanteri!): tänk inte själv, lyd bara order?
Jag är inte säker på att vi som människor vare sig är bedragna eller blinda. Vi tänker och gör mycket gott, och utan tvekan mycket ont också - men det förhåller sig utan tvekan lika även i den förment goda religiösa sfären. Och vare sig vi är religiösa eller inte söker vi febrilt efter en mening med livet, med ett aber: ju mer horisonten vidgas, dess svårare verkar det bli.
Anonym 08:05. För ett barn räcker det oftast, kanske alltid, med att förlita sig på en trygg vuxen. Det räcker, helt enkelt. Den vuxne vill veta mer. Ett barn frågar inte "varför?", men en vuxen som inte gör det är, ursäkta att jag säger det så plumpt, lite märklig. Här handlar det inte om att inte tänka själv och att bara lyda order, utan det handlar om Guds uppenbarelse i frågor där vårt mänskliga förnuft ofta, kanske alltid, leder fel. Speciellt när vi, som jag flera gånger har konstaterat, lever i en av lögnen bedragen värld.
RaderaFortfarande är det för mig en gåta hur en vuxen kan, eller ens borde kunna bli som ett barn. Ett barn som inte är nyfiket och ställer frågor är nog ett mycket underligt, kanske undertryckt barn. En vuxen som beter sig så är loj, trög, indolent, deprimerad eller undertryckt.
RaderaOch en vetenskapsman som forskar i livets virrvarr både i mikrokosmos och makrokosmos men slutar ställa frågor bara för att svaret finns i nån sorts religiös uppenbarelse är nog för barnslig för sitt jobb. Men sådana finns nog inte i sinnevärlden.
Anonym 22:11. Jag behöver förtydliga det jag skrev. Barn frågar förstås alltid "varför". Men inte när det kommer till frågor om tillit och kärlek. Och när det gäller andra saker så frågar inte ett barn "varför" för frågandets skull utan för att det uppriktigt vill veta sanningen. En vuxen, som sitter fast i denna världs väv av lögner, beter sig inte på samma sätt.
RaderaBarn frågar inte om kärlek. De lever i den, förutsatt att barnet upplever närvaro, omtanke och omsorg, fenomen som inte på något sätt är självklara. Samma gäller de vuxna: antingen finns tecknen på kärlek i vardagslivet eller också inte. Om behovet inte tillfredsställs tror varken barn eller vuxna på kärleken med följd att livet spårar ur med frustration och destruktivitet som följd.
RaderaI det avseendet har jag svårt att se ditt resonemang om "väv av lögner". De flesta människor oavsett ålder svarar mot den verklighet de upplever i vardagslivet, det som verkligen är sant.
Jag hade en släkting som var djupt religiös och hade ofta ett gott humör.
SvaraRaderaHon var också i mitt tycke väldigt naiv.
Själv var jag rätt kritiskt tänkande och ibland irriterad på henne för hennes naivitet.
Kanske är det så att
att naiva människor överlag är mer lyckliga än de som tänker mycket som i gengäld tenderar att vara olyckliga.
För den troende kan ju Gud vara en levande realitet med en specifik betydelse men för icke-
troende är ju Gud endast ett ord.
För den tänkande gäller det att inse tänkandets begränsningar men det betyder ju inte
att man ska bara tro
och inte tänka.
Anonym1