Fortsättning

Jag lovade i min insändare i ÖT att jag skulle återkomma till frågan om kyrkan och kvinnan i ett annat sammanhang. Med det avsåg jag givetvis här på bloggen. Vad gäller Mynttis iakttagelser i sin ledartext gällande kvinnornas roll och betydelse i den kristna historien och för den kristna kyrkan kan jag konstatera att dessa långt är korrekta och en sak som förtjänar att lyftas fram. Det är nämligen precis som Dick Harrison påpekar: Det att kvinnorna har en så framträdande roll som vittnen för Jesu uppståndelse är något som kraftigt styrker trovärdigheten i redogörelserna. Dock är det att gå lite väl långt att hävda att detta på något sätt skulle, eller borde, ha betydelse för kvinnans uppgifter i kyrkan och kyrkans arbete. Det blir tydligt att Myntti här främst tänker på kyrkans ämbete. Det att kvinnorna var vittnen till uppståndelsen är en sak. En otvivelaktigt mycket viktig sak. Men kyrkans ämbete är en helt annan sak.

Detta ämbete regleras av kyrkans heliga skrifter (NT) och stöds helt och fullt av Jesu eget exempel. Jesus utsåg tolv apostlar, och alla dessa var män. Maria från Magdala var sannerligen inte någon oviktig bifigur i detta sammanhang, men hon utsågs inte till apostel. Om Jesus hade avsett herde- och lärarämbetet för kvinnan hade han helt säkert sett till att könsfördelningen bland apostlarna skulle ha varit annorlunda än den var.

Herde- och lärarämbetet i kyrkan är nämligen av sådana natur att dess innehavare ofta har varit tvungna att lida och klä skott för motstånd mot den kristna tron. Detta speciellt i tider av förföljelse. Här kan nämnas att av de tolv apostlarna kom, enligt den kristna traditionen, elva att lida martyrdöden. Det finns inget bevarat om hur Jesus tänkte kring dess saker, men på goda grunder kan vi anta att han ville bespara kvinnorna detta kors. Trots att många idag ogärna vill acceptera det är det ett rent fysiologiskt faktum att könen har olika uppgifter. Kvinnan föder barn och har, av rent naturliga orsaker, en större roll i barnens uppväxt. Detta kan tänkas ha en inte liten betydelse för varför herdens uppgift är tänkt för mannen. Inte så att detta förvägras kvinnan utan för att hon (och barnen) ska skyddas från de faror som är förknippade med detta ämbete.

I västvärlden har den kristna kyrkan under långa tider fått sitta i orubbat bo och har varit besparad svåra tider i form av förföljelser och martyrium. Detta har lett till att vi har invaggats i en falsk säkerhet och i en tro att det aldrig igen kommer att bli svåra tider igen. Dessutom har viljan att bevara freden med världen gjort att kyrkan, också som ett resultat av de goda tiderna, har förvärldsligats och kyrkans budskap har filats ner för att inte väcka anstöt. Detta i vissa fall t.o.m. så kraftigt att kyrkans budskap helt har "tappat sin sälta". Denna utveckling är också starkt sammankopplad med prästämbetets feminisering. Både så att utvecklingen har lett till att prästämbetet har öppnats för kvinnan och så att prästämbetets öppnande för kvinnan har forcerat denna utveckling. Som jag tidigare har konstaterat har kyrkans herde- och lärarämbete idag långt blivit ett vårdyrke. Så kan det förstås inte vara om kyrkan i det långa loppet vill vara en riktig kyrka, och här kommer vi nog att se en av två saker ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Antingen återgår ämbetet till att vara det det är avsett att vara och kyrkan blir igen ljus och salt i världen, eller så kommer kyrkan att ännu mera dribbla ut sig själv från spelplanen och göra sig själv helt onödig.

Mynttis ledare avslutas med ytterligare ett felgrepp. Han frågar sig om det, sett i ljuset av det Harrison sagt om kvinnornas roll som uppståndelsens vittnen, inte är kvinnoprästförespråkarna som borde kallas "fundamentalister" eftersom ordet i sin grundbetydelse handlar om ett "återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära".

Myntti blandar här friskt ihop olika saker. Läran gällande kyrkans ämbete är klar och tydlig. Den bygger på apostlarnas undervisning och Jesu eget exempel. Den praxis som fanns och som visar sig bl.a. i hur kvinnorna kunde fungera som vittnen för uppståndelsen ska inte misstas för någon "lära" gällande kyrkans ämbete. Men ja, det finns också en lära i anslutning till synen på manligt och kvinnligt överlag. Klarast uttrycks denna lära om mannens och kvinnans lika värde och betydelse i församlingen och inför Gud av aposteln Paulus i Galaterbrevet (3:26ff) där han konstaterar, gällande frälsningen, att "Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Men notera mycket noggrant att Paulus här inte talar om uppgifterna i kyrkan, varför detta bibelord inte kan och inte ska användas i en diskussion om kyrkans ämbete.

Den kristna tron var revolutionerande på många sätt. Inte minst när det gällde synen på kvinnan och hennes värde. Detta är något som vi ännu idag har all orsak att komma ihåg och värdesätta. Men kyrkans ämbete är en helt annan fråga, och även där skulle det vara bra om vi kommer ihåg att den lära och de bud som finns – och som kyrkan har att rätta sig efter om den vill vara en kyrka som går i Jesu fotspår – bygger på insikten att könen trots allt är olika och har olika uppgifter. Inte för att på något sätt nedvärdera eller nedtona kvinnans roll och betydelse, utan för att skydda henne från det kors som kyrkans ämbete oundvikligen innebär.

Dagens ÖT-insändare

Jag väljer att publicera den insändare jag har på ÖT i dag också här på bloggen. Kommentera gärna, men kom ihåg att hålla dig till ämnet!

 

Kenneth Myntti skriver en intressant ledare (ÖT 23/12) om julen och Jesus. Texten har flera goda sidor, men också ett par stora svagheter. Till de goda sidorna hör att Myntti lyfter fram argumentation för Jesu existens och dessutom gör detta i en positiv ton. Jag vill dock påpeka att Myntti är lite för försiktig när han talar om hur de akademiska historikerna ser på frågan om huruvida Jesus har funnits. Han menar att många akademiska historiker inte hyser några tvivel gällande Jesu existens. Detta stämmer i och för sig, men ett mer korrekt påstående skulle ha varit att det inte överhuvudtaget finns någon seriös akademisk historiker idag som ifrågasätter Jesu existens.

Varför inte det då, kan man fråga sig. Nå, det har med en annan svaghet i Mynttis text att göra. Han skriver: "Bland annat har den samlade vetenskapen inte lyckats uppbåda några som helst fysiska eller arkeologiska bevis för Jesus existens."

Detta är ett intressant sätt att närma sig saken. Den fråga vi emellertid behöver ställa oss här är: Vilka arkeologiska eller fysiska bevis för Jesu existens kan tänkas komma i fråga? Vi kan ju inte gärna förvänta oss att hitta hans kropp, som i fallet med den överstepräst som dömde Jesus till döden – om det skedde som han själv sade skulle ske att han uppstod från de döda. En människa lämnar trots allt inte så mycket annat efter sig än sin kropp för arkeologin att finna, och faktum är att arkeologerna inte har hittat många lämningar efter namngivna personer från den här tiden. Översteprästen Kajafas är här faktiskt ett lysande undantag. Stora kungar och kejsare har inte sällan lämnat efter sig byggnadsverk, men Jesus var ingen sådan makthavare varför vi inte kan förvänta oss några sådana spår efter honom heller.

Men hur är det då med andra fysiska bevis? Faktum är att en människa, speciellt när vi talar om en människa som levde för 2000 år sedan, lämnar väldigt lite sådana efter sig också. Med ett beaktansvärt undantag. Jesus levde i en tid när människorna kunde läsa och skriva, och det fanns på den tiden historiker som tecknade ner viktiga händelser. Så de fysiska bevis för Jesu existens som kan tänkas finnas förekommer i form av texter.

Så då kommer vi till frågan: Finns det sådana texter? Svaret är att ja, det finns det. Det finns i själva verket en hel del sådana texter. Vi har Tacitus och Suetonius (romerska historieskrivare), vi har en intressant brevväxling bevarad hos Plinius d.y., vi har Josefus (judisk historieskrivare), vi har de judiska heliga skrifterna (Talmud /Mishna), vi har en mycket intressant detalj hos Phlegon. För att inte tala om de kristna texterna i Nya Testamentet som ligger mycket nära i tid till de händelser de beskriver och som, när det gäller evangelierna, idag i allt högre grad betraktas som en del i den antika biografiska historieskrivningen.

Allt detta sammantaget gör att det idag alltså inte finns några seriösa historiker som hävdar att Jesus inte har existerat. Det finns helt enkelt för mycket bevis för att han har funnits. Lägg därtill det allra största beviset för Jesu existens – det allra viktigaste och mest markanta spåret han lämnat efter sig – och då talar vi förstås om den kristna kyrkan. Kyrkans snabba framväxt är det kanske bästa beviset för Jesus existens, och inte bara för hans existens utan för sanningshalten i vittnesbördet om hans uppståndelse från de döda. Människorna för 2000 år sedan var nämligen inga lättlurade stackare, utan de var minst lika skeptiska som dagens människor är när vi får höra om att en man som varit död i tre dagar plötsligt började leva igen. Men stora massor lät sig övertygas med hjälp av de bevis för uppståndelsen som apostlarna och deras efterföljare lade fram, och budskapet om "Jesus och uppståndelsen" (Apg. 17:18) spred sig därför snabbt över hela den då kända världen.

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka Kenneth Myntti för att han lyfte fram denna fundamentala aspekt på vår jul och vårt julfirande och önska honom och de som läser dessa rader en god fortsättning på julen. Frågan om kyrkan och kvinnan väljer jag att, trots att det också där skulle finnas en del att påpeka, lämna till ett annat sammanhang.

 

Stort är hatet...

Varje jul de senaste åren har vi kristna inför julen fruktat för att våra bröder och systrar i Nigeria ska attackeras under juldagens gudstjänst. Det har flera gånger nämligen hänt sig att en gudstjänstfirande församling har låsts in i kyrkan och kyrkan har bränts ner med många dödsoffer som följd. Alternativt har muslimska terrorister gått in i kyrkan under gudstjänsten och skjutit ihjäl de församlade. 

Situationen i Nigeria är överlag mycket svår för de kristna eftersom de muslimska sharialagarna som stipulerar dödsstraff för "hädande av profeten" är i kraft. Dessa lagar missbrukas dessutom så att det i vissa fall räcker med att kritisera mord och våldsdåd mot andra kristna för att dra på sig en dödsdom. 

Jag kan inte begripa hur västvärlden inte sätter Nigeria i total blockad så länge de har dylika lagar i kraft. Detta skulle inte vara någon omöjlig sak att göra, men tyvärr saknas alla vilja i det värdeliberala (och vänsterorienterade) väst att ens försöka förstå vad som pågår. För att inte tala om att reagera på det. Orsaken är förstås självklar. Igen ligger den marxistiska maktläran bakom och gör det omöjligt för makthavarna i väst att se vad som sker. Nå, detta är kanske en annan diskussion. 

I förrgår fastnade garanterat kaffet (eller julglöggen) i vrångstrupen på många finländare när vi på nyheterna fick höra om kyrkbranden i Rautjärvi som bröt ut mitt under juldagens gudstjänst. Det vi hittills vet om branden är att någon uppenbarligen antände kyrkan vid huvudingången samtidigt som sidodörrarna hade bundits fast för att förhindra att gudstjänstbesökarna skulle kunna ta sig ut ur den brinnande kyrkan. Lyckligtvis hade galningen som utförde attentatet mot den gudstjänstfirande församlingen i Rautjärvi inte lyckats fästa banden så väl att de höll, varför alla till sist kom ut oskadda. Åtminstone fysiskt sett. 

Det mesta tyder på att detta var ett attentat utfört av en ensam galning, eller det behöver vi utgå ifrån tills annat är fastslaget. Men ändå. Ingen hade väl trott att det som sker i Nigeria kunde ske här hos oss? 

Vi kan bara konstatera att hatet är stort, även i juletid. Ingen ska nämligen tillåtas missa att det är precis samma hat som driver muslimska terrorister i Nigeria och inhemska galningar i Rautjärvi. Och hatet är inte deras eget, utan det går tillbaka på själafienden själv. Jesus säger detta klart och tydligt i Joh. 15:18ff: Världen hatar oss kristna för att vi inte tillhör världen. Och vi vet också vem som är denna världens furste och som därmed ligger bakom detta hat.

Det är skrämmande att se att detta samma blinda och fullständigt irrationella hat mot oss kristna förekommer också i kommentarfältet här på denna blogg. Den som inte tror mig kan läsa, även om jag absolut inte rekommenderar det, en del kommentarer under min senaste text om julfriden. 

Hatet och illamåendet är stort, och Djävulen försöker givetvis kanalisera detta hat mot oss kristna. Ibland tar det sig mer oskyldiga uttryck, som här i kommentarfältet, ibland går det mycket, mycket längre. 

Det är synd om människorna som är fast i Djävulens garn. Låt oss fortsätta be för dem! 

Julfrid!

I en textversion av den klassiska julpsalmen "Stilla natt" sjunger vi i den sista versen: 

Stilla natt, heliga natt!

Hör vad bud ifrån Gud! 

Själ, må du ock instämma med fröjd

uti änglarnas jubel i höjd:

Frid på den fridlösa jord,

frid på den fridlösa jord.

Ordet "frid" är intressant såtillvida att det grekiska ordet ("eiréne") som finns i den nytestamentliga grundtexten i änglarnas hälsning till herdarna kan översättas till både "frid" och som "fred" på svenska. Änglarnas budskap var dock inte i första hand fred utan det de förmedlade var ett budskap om frid. Och uttryckligen om frid med Gud. 

När vi idag stillar oss för att fira jul tänker vi också på alla de människor som tvingas leva och fira jul i otrygga omständigheter. Speciellt de som lever i en krigssituation där freden syns vara långt borta. För dem, och också för oss, gäller ändå änglarnas hälsning och framför allt står den Guds gärning fast som hans eget människoblivande innebar och innebär för oss alla. Universums skapare lät sig födas som ett litet barn in i vår värld. Han steg ner i vår historia och gick här på jorden, på den samma jord vi går på och i samma historia som vi lever våra liv i. Han "slog upp sitt tält bland oss" i vår värld, om vi översätter ordagrant det som sägs i den grekiska texten.    

Julens händelser är inte i sig någon frälsningsgärning från Guds sida, men de är en del - och en viktig sådan - i Guds stora verk för oss människor som kulminerade i Golgatahändelserna i april år 33 e.Kr.

Guds gåva till mänskligheten är evigt liv i Jesus Kristus - en gåva vi får ta emot och tro. Med denna gåva följer en frid som, i ordets rätta bemärkelse, inte är av denna världen och därför inte heller kan störas eller omintetgöras av sådant som händer i denna världen. Oroligheter, sjukdomar, farsoter, ekonomiska svårigheter, förföljelse, krig och annat elände - allt detta är svåra saker vi människor råkar ut för. Men inget av detta kan rubba den frid Gud vill ge oss. Helt enkelt för att allt elände vi kan tänkas råka ut för inte kan rubba eller göra om intet grunden för den frid Gud ger oss. Guds verk står fast, oberoende av vad vi möter. 

Jorden är ofta fridlös. Och ibland också fredlös. Men den frid Gud ger oss håller och står fast. I tiden, hela tiden, och ända in i evigheten. 

Med dessa ord vill jag önska alla läsare en fridfull jul och ett välsignat år 2023! 

 

 

Mera utgifter för klimatarbetet

Idag kom så de väntade uppgifterna från Naturresursinstitutet. Den finländska markanvändningssektorn har gått från att binda koldioxid till att vara en utsläppskälla. Jag har tidigare varit inne på orsakerna till detta, och det är glädjande att detta samma budskap tycks ha nått fram till ansvariga politiker. Skogsbruket är idag, precis som Maria Ohisalo konstaterar, inte på hållbar grund. Att de nya avverkningsmetoderna ("kontinuerlig beståndsvård" som infördes 2014, alltså samtidigt som skogens CO2-bindningsförmåga började gå ner) vanligen prisas av grönvänstern är något hon givetvis inte säger i artikeln i Iltalehti.  

Nå, nu är vi hur som helst i denna situation och uppenbarligen kommer detta att komma med en stor prislapp. Professorn Jyri Seppälä på Finlands miljöcentral talar om en summa på 2-7 miljarder euro som Finland kan komma att tvingas betala som straffavgift för att vi inte når upp till klimatmålen. Då talar vi alltså om en summa som kan uppgå till 10% av den finländska statsbudgeten. 

Det här är fullständigt huvudlöst. Klimatarbete är säkert en bra sak, och vi ska givetvis göra vad vi kan för att minska på koldioxidutsläppen. Men så som klimatarbetet nu fungerar kommer det att helt kväva samhällsekonomin. Under denna regeringsperiod har statsskulden, av olika och kända orsaker, vuxit enormt, och redan nästa år beräknas den totala statsskulden nå över 150 miljarder euro. Med stigande räntor kommer även de totala räntekostnaderna att stiga snabbt - de beräknas nästa år uppgå till hisnande tre miljarder. Denna straffavgift kan givetvis läggas till denna lånesumma. Någon annan lösning finns nämligen inte här än ytterligare ökad upplåning. 

Ja, eller i själva verket finns det faktiskt en annan lösning. Mitt förslag är att vi helt enkelt låter bli att betala någon straffavgift. Hela detta system med utsläppsrätter och straffavgifter är så huvudlöst att det omgående bör skrotas. Någon måste bara gå först och våga ropa ut sanningen att kejsaren är naken. Kanske Finland skulle våga vara ett föregångsland även här och inte bara när det gäller att späka oss själva i klimatarbetets namn? 

Prästbrist

Igår gick ÖT ut med nyheten att Jani Koivusalo valts till ny kaplan i Karleby svenska församling. Det var ingen större överraskning eftersom han, igen en gång, var den ende som hade sökt tjänsten. Det som däremot kvalar in som en nyhet, och en stor sådan dessutom, är det som sägs i slutet av artikeln: Det råder allvarlig prästbrist i Borgå stift. Givetvis är detta inte heller någon riktig nyhet - i ordets rätta bemärkelse - eftersom alla som är ens lite insatta i det kyrkliga har vetat om detta en tid redan. T.ex. har den nya, stora, Pedersöre församling med fyra prästtjänster haft bara en (1) ordinarie präst i tjänst under hösten. Och lika illa är det på flera andra håll i stiftet.

Men en nyhet är det, det oaktat. Och en mycket allvarlig sådan dessutom. Skulle det inte vara för de svårigheter domkapitlet och biskopen genom denna prästbrist delegerar till de församlingsanställda och församlingarna skulle jag skratta högt åt eländet. För här ska ingen missta sig: Detta elände är biskopens och domkapitlets fel. Uteslutande, skulle jag vilja tillägga. 

Det finns nämligen unga män som skulle vara, eller åtminstone skulle ha varit, beredda att gå in i prästämbetet. Ja, det finns t.o.m. unga män som GÅTT in i prästämbetet och som biskopen och domkapitlet har avlägsnat från aktiv tjänst. Orsak: De vill hålla sig till Guds ord. I dag är det viktigare för biskopen och domkapitlet att hålla sig väl med världen och förvägra av Gud kallade män som vill vara trogna Kyrkans Herre tillträde till prästämbetet än att se till att det finns arbetare i församlingarna.  Och då blir det så här. 

I själva verket är situationen dessutom mycket sämre än den ser ut. Allt sedan Borgå stift skapades i början av 1920-talet har de österbottniska prosterierna - och de väckelserörelser som är aktiva främst här -  varit drivbänk för de präster som tjänat i stiftets församlingar. Under 100 års tid, alltså. Om jag är rätt underrättad uppgår antalet österbottniska studerande på första året vid TF i Åbo idag till noll (0). 

Detta är inte överraskande. Jag var bland de första (kanske den första) som visades på dörren för drygt 20 år sedan eftersom jag gjorde klart för biskopen att jag inte kommer att kompromissa med Guds ord i ämbetsfrågan. Då fanns det alternativ, så det att jag inte blev präst var ingen större förlust för stiftet. Men fler har följt. Många fler. Och när det blev klart att vägen till prästämbetet var stängd för sådana som vi försvann förstås intresset att studera teologi. Varför sätta fem-sex år på att studera något som man sedan inte kan arbeta med? 

Det är, med bakgrund i detta, därför troligt att vi redan har passerat "the point of no return" när det gäller prästsituationen. Och då har jag inte alls berört det faktum att många av de som sedan blir prästvigda inte borde släppas nära en predikstol eftersom de inte har något som helst intresse av att hålla sig till Guds ord. 

Detta är förstås sorgligt med tanke på de som kämpar vidare ute i församlingarna, och framför allt för församlingarna som inte kan få präster. Och i all synnerhet inte kan få bra präster. Men som sagt ska alla pekande finger riktas mot biskopen och domkapitlet. Det är de, och ingen annan, som bär all skuld för den uppkomna situationen. 

Jag hoppas att de förstår att våndas och svettas ordentligt. Det är de värda. 

Om klimatångesten och dess följder

Är det en terrorhandling när unga människor punkterar däck på 25 bilar i skydd av nattens mörker? Detta hände i natt i Malmö i Sverige, och tre klimataktivister - som hävdar att det var fråga om en del i en "klimataktion" - har gripits misstänkta för brottet i fråga. 

Nå, det är kanske att dra för stora växlar på detta att kalla det en "terrorhandling", men avsikten med gärningen är utan vidare att sprida osäkerhet och rädsla - alltså samma sak som riktiga terrorister är ute efter. Frågan är bara när klimativrare går över från (relativt) harmlösa gärningar till verkliga terrorhandlingar i klimatskyddets namn. Som t.ex. att spränga gasledningar och attackera annan (fossil) energiinfrastruktur. Som jag tidigare har påmint om finns ideologin redan på plats för detta.

Det är skrämmande att se hur, framför allt, media har lyckats skrämma upp speciellt unga med sitt konstanta klimathetsande. Enligt en undersökning som nu börjar ha lite över ett år på nacken har 80% av världens ungdom idag klimatångest. Och långt är denna som sagt frammanad av mediernas konstanta klimathetsande. Enligt en artikel i svenska "Forskning och framsteg" säger nästan hälften av ungdomarna (45%) att klimatångesten påverkar deras dagliga vardag och sättet de äter och sover. Nästan lika många är tveksamma till att skaffa egna barn på grund av klimatförändringarna och över hälften anser att mänskligheten är dömd till undergång. Tre fjärdedelar uppger sig vara rädda för framtiden och över hälften menar att de har blivit svikna av sina regeringar.

När ska någon börja hålla medierna ansvariga för detta? Det är fullständigt fruktansvärt hur det är möjligt att vi på detta sätt berövar ungdomen tron på framtiden och, ännu värre, skapar potentiella klimatterrorister. Och allt detta på basen av en ideologi som strävar till att montera ner det moderna samhället. För att inte tala om vår välfärd. 

Det är ibland jobbigt att vara i stånd att anlägga ett historiskt perspektiv på tillvaron. Det skulle nämligen ibland vara lättare att inte se och förstå vad som pågår. Saken är den att det alltid har funnits krafter som haft som mål att rasera det ordnade samhället och ersätta det med något annat, mindre ordnat och mindre fredligt. På 60-och 70-talen talet handlade det om vänsterradikaler som både inom politiken (i Finland har dessa kallats "taistoiter" efter Taisto Sinisalo) och genom terror (t.ex. RAF i Tyskland och Röda brigaderna i Italien) ville omstörta samhällsordningen. På 80-talet kanaliserades revolutionsandan genom t.ex. djurrättsterrorismen som, enligt vissa källor inom polisen, var finansierade av 60-talets taistoiter som nu var för gamla och välmående för att själva göra revolution men som fortfarande ville skapa instabilitet i samhället. 

Idag har vänsterradikalerna långt tagit över hela mediefältet i västvärlden och kan där fortsätta sina försök att rubba samhällsfreden. Klimathetsen kommer där mer än väl till användning, och som jag ser det är det bara en tidsfråga innan ungdomar som på detta sätt berövats sin framtidstro kommer att övergå från mer harmlösa aktioner, som att spraymåla kända konstverk och skära sönder bilringar, till att begå regelrätta terrordåd. Kanske t.o.m. försöka göra maktkupper och instifta klimatdiktaturer. Även här finns redan den ideologiska grunden på plats t.ex. genom den svenske filosofen och vänsteraktivisten Torbjörn Tännsjö. 

Det är som sagt fruktansvärt när media (i synnerhet) på detta sätt berövar ungdomen dess framtidstro. Men det är bara ett litet preludium i det att vara fruktansvärt om och när dessa framtidstro-berövade människor förleds till att börja "göra något åt saken".