Fortsättning

Jag lovade i min insändare i ÖT att jag skulle återkomma till frågan om kyrkan och kvinnan i ett annat sammanhang. Med det avsåg jag givetvis här på bloggen. Vad gäller Mynttis iakttagelser i sin ledartext gällande kvinnornas roll och betydelse i den kristna historien och för den kristna kyrkan kan jag konstatera att dessa långt är korrekta och en sak som förtjänar att lyftas fram. Det är nämligen precis som Dick Harrison påpekar: Det att kvinnorna har en så framträdande roll som vittnen för Jesu uppståndelse är något som kraftigt styrker trovärdigheten i redogörelserna. Dock är det att gå lite väl långt att hävda att detta på något sätt skulle, eller borde, ha betydelse för kvinnans uppgifter i kyrkan och kyrkans arbete. Det blir tydligt att Myntti här främst tänker på kyrkans ämbete. Det att kvinnorna var vittnen till uppståndelsen är en sak. En otvivelaktigt mycket viktig sak. Men kyrkans ämbete är en helt annan sak.

Detta ämbete regleras av kyrkans heliga skrifter (NT) och stöds helt och fullt av Jesu eget exempel. Jesus utsåg tolv apostlar, och alla dessa var män. Maria från Magdala var sannerligen inte någon oviktig bifigur i detta sammanhang, men hon utsågs inte till apostel. Om Jesus hade avsett herde- och lärarämbetet för kvinnan hade han helt säkert sett till att könsfördelningen bland apostlarna skulle ha varit annorlunda än den var.

Herde- och lärarämbetet i kyrkan är nämligen av sådana natur att dess innehavare ofta har varit tvungna att lida och klä skott för motstånd mot den kristna tron. Detta speciellt i tider av förföljelse. Här kan nämnas att av de tolv apostlarna kom, enligt den kristna traditionen, elva att lida martyrdöden. Det finns inget bevarat om hur Jesus tänkte kring dess saker, men på goda grunder kan vi anta att han ville bespara kvinnorna detta kors. Trots att många idag ogärna vill acceptera det är det ett rent fysiologiskt faktum att könen har olika uppgifter. Kvinnan föder barn och har, av rent naturliga orsaker, en större roll i barnens uppväxt. Detta kan tänkas ha en inte liten betydelse för varför herdens uppgift är tänkt för mannen. Inte så att detta förvägras kvinnan utan för att hon (och barnen) ska skyddas från de faror som är förknippade med detta ämbete.

I västvärlden har den kristna kyrkan under långa tider fått sitta i orubbat bo och har varit besparad svåra tider i form av förföljelser och martyrium. Detta har lett till att vi har invaggats i en falsk säkerhet och i en tro att det aldrig igen kommer att bli svåra tider igen. Dessutom har viljan att bevara freden med världen gjort att kyrkan, också som ett resultat av de goda tiderna, har förvärldsligats och kyrkans budskap har filats ner för att inte väcka anstöt. Detta i vissa fall t.o.m. så kraftigt att kyrkans budskap helt har "tappat sin sälta". Denna utveckling är också starkt sammankopplad med prästämbetets feminisering. Både så att utvecklingen har lett till att prästämbetet har öppnats för kvinnan och så att prästämbetets öppnande för kvinnan har forcerat denna utveckling. Som jag tidigare har konstaterat har kyrkans herde- och lärarämbete idag långt blivit ett vårdyrke. Så kan det förstås inte vara om kyrkan i det långa loppet vill vara en riktig kyrka, och här kommer vi nog att se en av två saker ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Antingen återgår ämbetet till att vara det det är avsett att vara och kyrkan blir igen ljus och salt i världen, eller så kommer kyrkan att ännu mera dribbla ut sig själv från spelplanen och göra sig själv helt onödig.

Mynttis ledare avslutas med ytterligare ett felgrepp. Han frågar sig om det, sett i ljuset av det Harrison sagt om kvinnornas roll som uppståndelsens vittnen, inte är kvinnoprästförespråkarna som borde kallas "fundamentalister" eftersom ordet i sin grundbetydelse handlar om ett "återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära".

Myntti blandar här friskt ihop olika saker. Läran gällande kyrkans ämbete är klar och tydlig. Den bygger på apostlarnas undervisning och Jesu eget exempel. Den praxis som fanns och som visar sig bl.a. i hur kvinnorna kunde fungera som vittnen för uppståndelsen ska inte misstas för någon "lära" gällande kyrkans ämbete. Men ja, det finns också en lära i anslutning till synen på manligt och kvinnligt överlag. Klarast uttrycks denna lära om mannens och kvinnans lika värde och betydelse i församlingen och inför Gud av aposteln Paulus i Galaterbrevet (3:26ff) där han konstaterar, gällande frälsningen, att "Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Men notera mycket noggrant att Paulus här inte talar om uppgifterna i kyrkan, varför detta bibelord inte kan och inte ska användas i en diskussion om kyrkans ämbete.

Den kristna tron var revolutionerande på många sätt. Inte minst när det gällde synen på kvinnan och hennes värde. Detta är något som vi ännu idag har all orsak att komma ihåg och värdesätta. Men kyrkans ämbete är en helt annan fråga, och även där skulle det vara bra om vi kommer ihåg att den lära och de bud som finns – och som kyrkan har att rätta sig efter om den vill vara en kyrka som går i Jesu fotspår – bygger på insikten att könen trots allt är olika och har olika uppgifter. Inte för att på något sätt nedvärdera eller nedtona kvinnans roll och betydelse, utan för att skydda henne från det kors som kyrkans ämbete oundvikligen innebär.