Framåt i Jesu namn!

Det finns ett sångpar i Sionsharpan/Psalmboken som jag på ett speciellt sätt har kommit att förknippa med nyår. Det är dels SH 440, vars begynnelseord jag satte som rubrik på denna text, och så PsB 319, ”Närmare Gud till dig”. Orsaken till att jag förknippar dessa båda med varandra är förstås att de har samma melodi, och anknytningen till nyår finns säkert i SH-sångens begynnelseord.

När vi står på tröskeln till ett nytt och ännu helt okänt år och vi på samma gång får ”göra bokslut” över det år som håller på att ta slut finns det, menar jag, inget bättre, tryggare och trösterikare sätt att göra detta på än just så som det sägs i SH-sången: Framåt i Jesu namn! Detta innebär att vi får lämna det gångna året, med alla dess glädjeämnen och dess misslyckanden, och även det nya året med allt vad det kommer att föra med sig av det samma, i Jesu händer.

När vi ser framåt idag ser vi (åtminstone jag med min begränsade horisont) många svårigheter som tornar upp sig över vår väg. Biblisk kristen tro håller på att få det allt trängre, både i kyrka och samhälle, och frågan är i vilket skede den åsiktsförföljelse som vi idag ser kommer att ta sig ännu mera konkreta former. Samhället utvecklas i mångt och mycket i en riktning som vi som kristna inte stillatigande kan acceptera, och när vi opponerar oss mot utvecklingen finns det redan nu en risk att vi blir illa åtgångna.

Denna utveckling innebär ändå en stor möjlighet, ävensom en stor risk. Som kristna ställs vi idag inför valet att antingen anpassa oss eller att radikaliseras. (Den som står på samma plats när strömmen flyter allt snabbare i en given riktning kommer att uppfattas som allt radikalare, även om hans/hennes position i sig inte förändras.) Det förra är en risk, det senare är en utmaning och en möjlighet. Detta helt enkelt därför att även ett litet ljus syns allt bättre när mörkret tätnar omkring det. Och mörkret tätnar idag, med rasande hastighet! Det har t.ex. diskussionerna på denna blogg under de senaste två månaderna (hur obetydliga de än är i ett större sammanhang) visat, med all önskvärd tydlighet.  

I detta läge är det tryggt att som kristen få ta till sig de följande orden och få göra dem till sina egna. Med dessa ord vill jag också önska alla som läser detta ett välsignat nytt år. Framåt i Jesu namn!

Framåt i Jesu namn, tiden är kort!

Ljuvlig är vilans hamn, tiden är kort.

Härligt är resans mål, Jesus vet vad jag tål,

Han är min längtans mål, tiden är kort.

Hur än det växlar här, tiden är kort.

Hemmet mig väntar där, tiden är kort.

Kort, om än het , min strid. Jesus mig hälsar blid:

Jag är ju själv din frid, tiden är kort.

Därför: I tron håll ut, tiden är kort!

Allt blir ju väl till slut, tiden är kort.

Fast jag dig tuktar nu, jag, jag dig älskar ju.

Varför bedrövas du? Tiden är kort.

Verka i tron mitt verk, tiden är kort!

Blott på min vilja märk, tiden är kort.

Löp på mitt budords stig, gläds att få tjäna mig,

Gläds att få offra dig, tiden är kort!

(SH 440, Text av Lina Sandell)

Menlösa barns dag

Fjärdedag jul (28/12), som inte längre firas i våra kyrkor, har namnet ”Menlösa barns dag” (i Sverige ”Värnlösa barns dag”). Denna dag har texterna handlat om Herodes´ barnamord i Betlehem – när han, för att röja undan det hot mot hans tron som den nyfödde kungen enligt honom innebar, lät mörda alla pojkar i Betlehem som var under två år gamla.

Denna dag firas som sagt inte längre i våra kyrkor, och det är egentligen ganska betecknande. En dag som denna kunde kyrkan upphäva sin profetiska röst och predika mot de fruktansvärda barnamord som begås idag – sedan 1970, när aborterna blev lagliga i Finland, har nästan en halv miljon barn mördats. En halv miljon! Men det har gått på samma sätt med kyrkans profetiska röst som med denna helgdag. Ingen av dem finns längre.

I stället för att stå upp för de allra värnlösaste av de värnlösa predikar kyrkan idag långt det samma som världen gör, nämligen rätten till självförverkligande, sexualitet utan ansvar för följderna och människans frihet framför allt. Eller så säger den ingenting om någonting överhuvudtaget. Detta samtidigt som vi fortsätter att offra de små barnen på själviskhetens altare.

Nå, nu har denna fråga förstås, som det mesta där människor är inblandade, flera sidor. Problemet med dagens bestialiska barnamord löses inte genom att helt enkelt förbjuda alla aborter. Visst skulle aborttalen säkert minska – åtminstone de officiella talen - men det skulle i stället uppstå andra problem. Erfarenheten visar att aborter ändå skulle ske, och detta då på olagliga vägar och i mycket sämre sanitära förhållanden med oerhört större risk för komplikationer och i förlängningen med risk för moderns liv och hälsa.

Så lösningen är inte ett förbud mot aborter, det tror jag nog att vi alla inser. Men vad borde då göras? Det som jag ser som det största problemet i denna fråga idag är att man inte kan (och inte ens får) lyfta fram abortfrågan överhuvudtaget i samhällsdebatten. Den är för känslig, kan det heta, eller så att man skuldbelägger och river upp sår som borde få vara ifred. Är det någon som minns den inflammerade debatten som följde på att en riksdagsvalskandidat för några år sedan länkade från sin hemsida till sidor där det förekom bilder på aborterade foster? Eller när en konfirmandlärare visade dessa samma bilder i konfirmandundervisningen?

Jag menar att abortdiskussionen borde föras på alla plan i samhället idag. De som leker med sin sexualitet och som ser abort som en sista utväg/ett sista preventivmedel borde utan vidare få veta vad det är som händer i en abort. Gärna detta då med så många och tydliga grafiska detaljer som möjligt. Det är, menar jag, moderns rätt att veta att en abort innebär att barnet hon bär på slits sönder levande eller att barnets hjärta, vid sena aborter, kan slå ännu flera minuter efter att det har avlägsnats ur livmodern och att dess ansikte visar tydliga tecken på oerhörd smärta. Det är också moderns rätt att veta att det faktiskt, redan långt före abortgränsen, är fråga om ett till många delar fullt utvecklat, om än ytterst litet, barn och ingen cellklump.

De som är för "kvinnans rätt av välja" (som det så fint heter) och som vanligen anser att modern ska besparas från detaljerna brukar i detta läge börja ropa ”skuldbeläggning”. Men skulden är i detta fall äkta, så varför försöka försköna eller fördölja? Mord är mord, och den som begår en abort vet nog att det är så, innerst inne. Och dessutom: Dessa ytterst grafiska detaljer skulle inte meddelas modern EFTER en abort, utan före. Om så skulle ske har alla möjlighet att välja väg. Den rätta vägen, eller den väg som leder till skuld. Frihet att välja, alltså, som abortförespråkarna så generöst talar om. Och för att kunna välja rätt behöver man först och främst ha all, och riktig, information.

Lösningen är alltså inte att förbjuda alla aborter. Men vi måste diskutera abortfrågan och alla, också obekväma och obehagliga, fakta måste få komma fram. Vi kan absolut inte skuffa frågan ifrån oss med motiveringen, som en kommentator på ÖT framförde när sena aborter diskuterades, att dagens människor inte är mogna för att ta denna diskussion eftersom den är för känslig och för obehaglig. Idag görs det i Finland ca 10 000 aborter per år, och dessa är sannerligen obehagliga. Men de görs. Och om vi, som samhälle, är beredda att låta detta fortgå måste vi också kunna ta diskussionen. Oberoende av hur känslig eller obehaglig frågan är och hur uppslitande diskussionen än kan tänkas bli.

Menlösa barns dag skulle kunna vara en bra dag att börja på. Och kyrkan borde kunna gå före i denna fråga. Men det är väl att hoppas för mycket...            

När tiden var inne

Det finns ett intressant uttryck som återkommer med jämna mellanrum i Guds ord.  Detta uttryck är ”när tiden var inne”. Det används särskilt ofta när det berättas om Guds handlande i historien, både i stort och i smått.  

Michael Green har en ordlek som han ofta använde under sina predikningar/föredrag – han sade att ”History is His Story”. När vi läser detta att ”tiden var inne” i Bibeln vill det säga detta samma åt oss, nämligen att historien är Guds historia. Och att Gud är historiens Gud. Gud handlar med mänskligheten enligt sin plan, den plan som var utstakad och bestämd redan innan jordens skapelse – och detta gör han när hans tid är inne. I rätt tid.

I Gal. 4:4-5 läser vi att ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt.”

Den tid som var rätt tid för Gud att bli människa och utföra sitt frälsningsverk var en dramatisk tid för Guds folk, judarna. Landet var under romersk överhöghet, med allt vad detta innebar av umbäranden och uppoffringar, och spänningen mellan folkets lojalitet mot Gud och den krävda lojaliteten mot kejsaren och ockupationsmakten var allt annat än okomplicerad. Det var inte ovanligt med uppror, och folkets väntan på Guds Messias, kungen som skulle befria folket, fanns alltid med i bakgrunden.

I denna politiska högspänning valde så Gud att bryta den 400 år långa profetiska tystnaden. Johannes Döparen trädde fram med en sträng botpredikan och döpte människor med sitt omvändelsedop. Folkrörelsen blev mäktig, förväntningarna var stora, och spänningen ökade. Inte minst som Döparen förkunnade att han var den som gick före och beredde vägen för Messias.

Och så, när tiden var inne, föddes Guds Messias. Vi vet inte exakt när det skedde enligt vår tideräkning, men en gissning är augusti-oktober år 4 f.Kr. Att veta det exakta datumet är ändå inte så viktigt. Bibeln ger oss ändå tidsangivelser som placerar Jesu födelse i en historisk ram, och framför allt andra viktiga uppgifter kring hans födelse. Bibeln berättar t.ex. om var han föddes och att han föddes av en jungfru, allt enligt de profetior som finns i GT om hur Messias, Guds smorde, skulle komma till världen.

Messias föddes inte i något palats och inte i stor ära och med pompa och ståt, utan på samma sätt som det skedde i Guds tid skedde även Messias födelse på en plats och på ett sätt som Gud hade bestämt. Enligt vårt mänskliga sätt att se på saken i yttersta fattigdom, svaghet och utsatthet. ”Han var prövad i allt, men utan synd”, läser vi om Jesus i Hebreerbrevet. Detta innebär att han tvingades genomleva alla de prövningar, lidanden och den utsatthet, fattigdom och det elände som vi människor också lever mitt i. Detta allt från hans födelse i det anspråkslösa stallet, under hela hans liv och sedan framför allt i hans lidande och död. För Guds människoblivande ser fram emot och syftar fram mot korset och hans försoningsdöd för mänsklighetens synder. Julen ser fram emot, och får sin yttersta förklaring, i påskens händelser.  

När adventstiden nu så småningom byter sig i juletid och vi firar Jesu födelse, hans första ankomst till jorden under små och anspråkslösa förhållanden, kan vi också gärna tänka på den andra ”advent” – alltså Jesu andra ankomst. Den kommer inte att ske i svaghet, fattigdom och största anonymitet, utan när Jesus kommer igen kommer han att komma som den kung han är, med alla de attribut som tillkommer den himmelske konungen. Och precis som vid den första ankomsten kommer detta att ske i Guds tid. När tiden är inne.

Med dessa ord får jag önska alla en fridfull julhelg!

En liten berättelse i juletid

Den här berättelsen har jag hört vid ett flertal tillfällen, och med lite olika ordalydelse. Jag vet inte vem som ursprungligen har skrivit den, och den version du nu kommer att läsa är återgiven ur minnet och med mina egna ordval.

Det var en gång, i ett land långt borta, tre små träd som växte bredvid varandra. De var de bästa vänner, och de pratade ofta om vad de skulle bli när de blev stora. De hade många och stora drömmar om framtiden, men det som det första trädet mest av allt önskade sig var att få bli en säng där kungen skulle få sova. Det andra trädet ville bli en båt. En stor och fin båt som de mäktigaste människorna och de största kungarna skulle åka med. Det var inte illa det, men det tredje trädets drömmar slog ändå allt vad de två andra fantiserade om. Det trädet ville nämligen bli en stege som var så hög att människorna skulle kunna klättra ändå upp till himlen på den.

Så gick åren, och de tre små träden växte upp och blev stora och ståtliga träd. En dag kom så en skogshuggare och högg ner dem, och alla deras stora och stolta planer och drömmar om framtiden gick i kras. Av det första trädet tillverkades en matho åt en åsna, en enkel och grovt tillyxad krubba. Det andra trädet, det som ville bli gjord till en stor och fin båt, blev faktiskt en båt – men ingen lyxig och fin kungabåt, utan trädet gjordes till plankor som i sin tur blev en vanlig, enkel fiskebåt. Det tredje trädets öde, det som hade haft de stoltaste drömmarna, blev ändå det olyckligaste. I stället för att bli en stege så hög att människorna kunde klättra ända upp till himlen på den, blev av trädet tillverkat det grymmaste tortyr- och avrättningsredskap som människorna i sin ondska kunde komma på. Ett grovt, ohyvlat kors.

Åren gick, och träden - som nu alltså hade blivit en krubba, en liten fiskebåt och ett avrättningsredskap – glömde bort sina stolta drömmar. Men så en kväll kom ett ungt par in i det lilla stallet där åsnans matho stod placerad. Det var fullt i alla värdshus och på alla hotell i den lilla staden, och det unga paret, varav kvinnan såg ut att vara höggravid, hade ingen annanstans att ta vägen. Under natten kom kvinnan så att föda en liten pojke, och i brist på en riktig säng satte den unga mamman barnet i åsnans matho där han fick sova på en madrass av halm. Så, utan att trädet visste om det, kom det att få vara säng åt inte bara en kung, utan åt kungarnas kung, livets Herre och Gud själv som blev människa den där natten i det lilla stallet.

Många år efter detta, när det lilla barnet hade vuxit upp, hände det sig att han en dag ville åka över sjön vid vilken hans hemstad låg. En av hans bästa vänner var fiskare, och han fick åka med honom i hans båt. Under färden somnade mannen, och så blåste det plötsligt upp en väldig storm och vågorna slog över båten och hotade att välta omkull den. Mannen var av allt att döma väldigt trött, för han låg och sov i båten och vaknade inte ens av stormens tjut och av att vågorna slog in i båten. Hans gode vän blev rädd att båten skulle gå under och att de skulle drunkna där på sjön och väckte därför mannen. Då hände något mycket märkligt. Mannen steg upp i fören på båten och ropade ett enda ord, som det syntes åt vågorna och stormen, och med ens avtog vinden och det blev alldeles lugnt. Något sådant hade båten aldrig tidigare fått vara med om, och den insåg att denne man inte var vem som helst. Nå, nu har du säkert redan gissat att detta var just den fiskebåt som hade blivit tillverkad av det lilla trädet med de stora drömmarna. Nu blev det av det ingen fin och stor båt som de största kungarna reste med, men i stället fick det bli en båt i vilken kungarnas kung reste över sjön med den dagen han kom att stilla stormen.

En liten tid efter detta hade det lilla barnet, som hade vuxit upp och blivit både profet, lärare och undergörare, retat upp de religiösa ledarna i landet där han bodde så till den grad att dessa bestämde sig för att döda honom. Nu var det så att det lilla landet där de bodde var ockuperat av en stor och mäktig fiende, och eftersom de religiösa ledarna inte hade någon makt att själva döma och döda någon beslöt de sig för att få den grymma ockupationsmakten att göra det. Så därför hittade de på en historia om att han ville göra revolution i landet och kasta ut den grymma fienden. De visste att detta skulle fungera – fienden ville förstås inte att någon skulle ställa till med revolution. På så sätt fick de mannen, som var helt oskyldig till deras anklagelser, dömd och avrättad.

Fienden hade uppfunnit ett oerhört grymt sätt att döda de människor de vill ha livet av – de som skulle dödas spikades upp i händerna och fötterna på ett kors och fick dö genom blodförlust och utmattning. På ett sådant kors spikades så mannen upp, och du har säkert redan gissat att detta kors var gjort av trädet som ville bli en stege så hög att människorna kunde klättra upp till himlen på det.

Nå, nu var denne man alltså inte vilken brottsling som helst. Han var Gud själv som hade blivit människa när han föddes i det lilla stallet. När han dog där på korset, helt oskyldig till allt han hade anklagats och dömts för, dog han den död som alla vi människor genom våra synder hade förtjänat. Han, den ende syndfrie, bar hela mänsklighetens samlade syndaskuld upp till korset och sonade den en gång för alla när han dog där i alla syndares ställe. Därför är, efter detta hemska offer, inte längre vår synd något hinder för oss människor att få ha gemenskap med Gud. Genom hans död – och uppståndelse – får alla som vill det leva i evighet tillsammans med Gud i hans himmel.

Trädet blev ingen stege så hög att människorna kunde klättra ända upp till himlen på den, men det blev ändå det verktyg som Gud använde för att föra oss människor till sin himmel.

Ett (mycket) annorlunda svar på frågan

Jag hittade, som jag skrev i den föregående texten, ett fullständigt bedrövligt svar av en präst på nätfrågespalten ”Fråga prästen”. Frågan lydde, i sin helhet:

”Vi är två tjejer i gymnasiet som känner oss själsligt vilsna på det sexuella planet, vi älskar varandra och vill ta steget till vidare. Men vi är båda starkt troende och det är en synd, vi undrar hur vi kan få uttrycka vår kärlek till varandra utan att hamna i helvetet och får känna Guds vrede?”

Det svar som gavs på frågan är fruktansvärt – prästen uppmanar i princip de två flickorna att inleda ett homosexuellt förhållande. Ett bättre svar på flickornas fråga kunde lyda på följande sätt: Detta är en knepig sak, och det går inte att svara kort på er fråga. Så jag hoppas att ni orkar läsa ändå fastän svaret blir ganska långt. Först vill jag säga att livet inte alltid är lätt. Vi människor lever i en trasig värld, och denna trasighet finns inte bara runt omkring oss utan också inom oss, var och en. Bibeln säger att orsaken till denna trasighet är synden, och då inte som enskilda gärningar vi människor gör utan som något vi alla, redan från födelsen, bär med oss. Som ett arv. Därför brukar vi också tala om den som ”arvssynden”. Denna synd har långt, men inte helt och hållet, förstört Guds skapelse och den avbild av sig själv som Gud satte ner i oss människor. Denna synd har också långt förstört vår förmåga att av oss själva veta vad som är rätt, och vår vilja att göra det rätta också skadad. Som en följd av detta blir livet ofta svårt och tungt.

Ändå har Gud inte lämnat oss helt i sticket. Vi lever i en värld som på många sätt är snedvriden och där många saker inte är som Gud hade tänkt det. Detta just på grund av synden. Men Gud gav oss Bibeln, Guds ord, som är det enda raka, rätta och sanna i denna böjda värld. När det gäller våra möjligheter att veta vad som är rätt och fel har vi därför inga andra källor eller möjligheter än att gå till just Bibeln. Där, och endast där, förklarar Gud för oss vad han vill, hur han har tänkt sig våra liv och vad han har för ärende åt oss. Gud har i Bibeln gett oss sina bud och förmaningar – inte för att bråka med oss, utan för att skydda oss själva och andra från vår synd och vår ondska. Detta gäller också på det sexuella planet. Det absolut sista vi därför ska göra är att förkasta det Gud säger i sitt ord. För om vi gör det, ja då gör vi ett komplicerat företag (alltså vårt liv och våra möjligheter att leva på rätt sätt) fullständigt omöjligt. 

Av er fråga att döma förstår jag att ni har läst Bibeln och tagit reda på vad Gud där säger om bl.a. utlevd homosexualitet. Det är bra, och det ska ni absolut fortsätta med! För Bibeln inte bara beskriver Guds vilja för oss, utan i Bibeln, och genom att läsa Bibeln, leder Gud oss och ger oss också kraft och vilja att göra det som är rätt. För när vi läser Bibeln umgås vi faktiskt med Gud själv – hans Helige Ande får då styrka oss och arbeta med oss och forma vår vilja så att den blir mera sådan som Gud hade tänkt det från början. Genom att vi lever i denna gemenskap med Gud får vi, lite i taget, bli mera sådana som vi människor var tänkta att vara innan synden kom in i bilden och förstörde för oss. När vi läser Bibeln får vi också, och framför allt, höra om frälsningen, alltså om vad Jesus gjorde för att besegra synden och befria oss människor från dess makt – och för att ge oss möjlighet att komma in i denna gemenskap med Gud som han vill ha med oss. Redan här på jorden, och sedan i all evighet.

Jag skrev ovan att ”det sista vi därför ska göra är att förkasta det Gud säger i sitt ord”. Vad säger då Gud om vår sexualitet? Jo han gör mycket klart att sexualiteten är något som hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna och ingen annanstans. Inte före äktenskapet, inte utanför äktenskapet och inte heller annat än i äktenskapet mellan man och kvinna. Detta säger han, som sagt, inte för att bråka med oss, utan för att skydda oss. Sexualiteten är tänkt att användas på detta sätt, och om den används på något annat sätt så kommer vi människor att skada oss själva och andra. Detta oberoende av om det är vår avsikt eller inte.  

Jag skrev också att vi människor lever i en trasig värld, och att denna trasighet inte bara finns runt omkring oss utan också inom oss, var och en. Vår sexualitet är bland det känsligaste vi människor har, och därför är den speciellt utsatt. Detta både när det gäller den trasighet som vi s.a.s. fått i arv, och också när det gäller de risker vi löper att förstöra den – och genom detta oss själva - om vi använder den på fel sätt. Sexualitetens plats är alltså, enligt Guds ord, i äktenskapet mellan en man och en kvinna. I allt övrigt gäller avhållsamheten. Med detta sagt är det också oerhört viktigt att vi kommer ihåg förlåtelsen och möjligheten att börja på nytt – detta som är kärnan i den kristna tron. Om det har blivit fel för oss, också på detta område, så finns det alltid möjlighet att be Gud om förlåtelse och få börja på nytt.

Livet är som sagt inte lätt, och vi behöver alla hjälp på vägen. Den ena på ett område, den andre på ett annat. Den kristna församlingen finns till för att hjälpa oss att leva rätt och för att komma till rätta med våra svagheter och vår ”trasighet”, som vi alltså alla är drabbade av – i olika former. För det är helt enkelt bara så att vi inte orkar ensamma. Vi behöver hjälp av bröder och systrar som kan be för oss och med oss och uppmuntra och förmana oss så att vi hålls på den rätta vägen. Om ni inte har en sådan församlingsgemenskap så är mitt råd att ni ska leta rätt på en sådan. Vilken överskrift den har betyder i detta sammanhang mindre, det som är viktigt är att man där låter Guds ord vara Guds ord och inte tummar på eller förringar det Gud säger i sitt ord.

Så till sist ett råd till. Ni undrar om ”steget vidare” i er relation, och med detta förstår jag att ni funderar på att inleda en sexuell relation. Gör inte det. Be i stället Gud om kraft att stå emot frestelserna och om ett helande på det sexuella området. Gud är nämligen inte bara vår frälsnings Gud, utan han är också skapelsens Gud och han kan hela sådant som synden har förstört. Ni får också komma ihåg att det alltid har funnits kristna homosexuella som har kämpat mot sin böjelse och som har varit goda kristna trots att de har haft detta kors att bära och trots att Gud av någon anledning inte har lyft bort det från deras axlar, trots att de har bett om det. Och så ska ni, som sagt, leta reda på en församling där ni kan få hjälp och stöd i denna kamp.

För en kamp är precis vad det är. Bibeln talar om att vi har fått olika kors att bära, vi människor. Med detta menas olika svårigheter och prövningar som vi tvingas leva med. Jag kan inte föreställa mig hur tungt det kors är som ni har fått att bära. (Det kors jag har fått, föreställer jag mig, är bra mycket lättare.) Jag kan inte heller förstå varför vissa av oss får lättare kors att bära och andra tyngre, men i den kristna församlingen är det tänkt att vi ska hjälpa till med att bära varandras kors, och där den kristna församlingen fungerar som den ska är detta bland det mest centrala man håller på med.

Jag skrev att ni inte ska inleda någon sexuell relation. Detta helt enkelt för att det är mot Guds vilja, och när vi, mot bättre vetande, gör det som är mot Guds vilja får det följder för oss. Det finns många vittnesbörd om hur människor som har känt en dragning till personer av samma kön har blivit så fullständigt förhärdade när de inlett ett homosexuellt förhållande att de efter detta inte längre har brytt sig om vare sig Gud själv eller det som han säger i sitt ord. I vissa fall har detta, av de som själva upplevt det men sedan kommit ur det, beskrivits som någonting rent av demoniskt. Hur det ligger till med detta undandrar sig min bedömning, men redan att det finns dessa vittnesbörd borde stämma oss till allvarlig eftertanke.

Detta blev ett långt svar, och jag hoppas att ni har orkat läsa ända till slutet. Jag har försökt skriva rakt på sak och vara lika ärlig som ni var i er fråga, och jag hoppas att mitt svar, om än det innehåller mycket av mänsklig svaghet och otillräcklighet, kan vara er till åtminstone någon liten hjälp.