Stormen i vattenglaset

Den senaste veckan har varit en omtumlande upplevelse. Jag har varit i blåsväder tidigare, så det var i och för sig inget nytt. Ändå: De kraftiga reaktionerna mot det Gunborg skev - och som jag citerade - förvånar. Utvecklingen i samhället har av allt att döma varit snabbare än jag trodde att den skulle vara, även om vi är många som förväntat oss en någorlunda snabb utveckling. Klyftan mellan människor och åsikter verkar också ha fördjupats och vidgats, och ofta (men inte alltid) går denna klyfta mellan syd och nord i vårt svenska språkområde i Finland. Ändå tydligare syns/finns klyftan mellan väckelsekristendomen och annan livsfilosofi.

Vad gäller själva saken förvånas jag också över hur stor uppståndelse det blev emedan det trots allt är en så obskyr sak detta gäller. När man ser lite närmare på frågan inser man ganska snart att det egentligen inte alls finns så många stabila enkönade par som torde vara intresserade av att ställa sig i kö för extern adoption. Och om dessa par är få är de barn som kunde komma på fråga för en sådan adoption ännu färre. Redan det att någon adoption från utlandet inte kan komma på fråga borgar för detta. (I de länder varifrån finländska par vanligen hämtar barn för adoption är man av allt att döma visare än vad vi är och förstår att barn behöver en mor och en far.) Dessutom, och det är en annan diskussion som också borde föras i detta sammanhang, kommer rätten för enkönade par att adoptera externt troligtvis att försämra möjligheterna för vanliga par att få adoptera från utlandet.

Idag slutar nästan hälften av alla äktenskap i skilsmässa. Dessutom mår många familjer i Finland mycket dåligt. Alkoholmissbruk, stress, psykiska och ekonomiska problem. Och när vuxna inte sköter sig själva och sina relationer är det alltid barnen som får ta den största smällen. Vad detta kommer att innebära är svårt, ja rent av omöjligt, att veta, men jag vågar nog påstå att så som vi lever och beter oss idag håller vi långt på att förstöra den uppväxande generationen. Extern adoptionsrätt för enkönade par gör alltså ingen större skillnad. Det får vara en liten ”tröst” för oss den dag vi förlorar denna strid – för det kommer vi att göra. Tyvärr.

Hela uppståndelsen kring adoptionsrätten är en storm i ett vattenglas. Dels för att det aldrig kommer att bli något stort fenomen, dels för att vi redan denna rätt förutan håller på att fördärva oss och våra efterkommande med vår själviskhet och allt elände som följer i dess spår. Men jag vill påstå att hela denna sak handlar om större ting. Det handlar inte om några få enkönade pars rätt till extern adoption, utan det handlar om vilken väg samhället i stort ska gå och vilka värderingar som ska gälla. Då, och endast då, blir stormen i vattenglaset lite begripligare.