Menlösa barns dag

Fjärdedag jul (28/12), som inte längre firas i våra kyrkor, har namnet ”Menlösa barns dag” (i Sverige ”Värnlösa barns dag”). Denna dag har texterna handlat om Herodes´ barnamord i Betlehem – när han, för att röja undan det hot mot hans tron som den nyfödde kungen enligt honom innebar, lät mörda alla pojkar i Betlehem som var under två år gamla.

Denna dag firas som sagt inte längre i våra kyrkor, och det är egentligen ganska betecknande. En dag som denna kunde kyrkan upphäva sin profetiska röst och predika mot de fruktansvärda barnamord som begås idag – sedan 1970, när aborterna blev lagliga i Finland, har nästan en halv miljon barn mördats. En halv miljon! Men det har gått på samma sätt med kyrkans profetiska röst som med denna helgdag. Ingen av dem finns längre.

I stället för att stå upp för de allra värnlösaste av de värnlösa predikar kyrkan idag långt det samma som världen gör, nämligen rätten till självförverkligande, sexualitet utan ansvar för följderna och människans frihet framför allt. Eller så säger den ingenting om någonting överhuvudtaget. Detta samtidigt som vi fortsätter att offra de små barnen på själviskhetens altare.

Nå, nu har denna fråga förstås, som det mesta där människor är inblandade, flera sidor. Problemet med dagens bestialiska barnamord löses inte genom att helt enkelt förbjuda alla aborter. Visst skulle aborttalen säkert minska – åtminstone de officiella talen - men det skulle i stället uppstå andra problem. Erfarenheten visar att aborter ändå skulle ske, och detta då på olagliga vägar och i mycket sämre sanitära förhållanden med oerhört större risk för komplikationer och i förlängningen med risk för moderns liv och hälsa.

Så lösningen är inte ett förbud mot aborter, det tror jag nog att vi alla inser. Men vad borde då göras? Det som jag ser som det största problemet i denna fråga idag är att man inte kan (och inte ens får) lyfta fram abortfrågan överhuvudtaget i samhällsdebatten. Den är för känslig, kan det heta, eller så att man skuldbelägger och river upp sår som borde få vara ifred. Är det någon som minns den inflammerade debatten som följde på att en riksdagsvalskandidat för några år sedan länkade från sin hemsida till sidor där det förekom bilder på aborterade foster? Eller när en konfirmandlärare visade dessa samma bilder i konfirmandundervisningen?

Jag menar att abortdiskussionen borde föras på alla plan i samhället idag. De som leker med sin sexualitet och som ser abort som en sista utväg/ett sista preventivmedel borde utan vidare få veta vad det är som händer i en abort. Gärna detta då med så många och tydliga grafiska detaljer som möjligt. Det är, menar jag, moderns rätt att veta att en abort innebär att barnet hon bär på slits sönder levande eller att barnets hjärta, vid sena aborter, kan slå ännu flera minuter efter att det har avlägsnats ur livmodern och att dess ansikte visar tydliga tecken på oerhörd smärta. Det är också moderns rätt att veta att det faktiskt, redan långt före abortgränsen, är fråga om ett till många delar fullt utvecklat, om än ytterst litet, barn och ingen cellklump.

De som är för "kvinnans rätt av välja" (som det så fint heter) och som vanligen anser att modern ska besparas från detaljerna brukar i detta läge börja ropa ”skuldbeläggning”. Men skulden är i detta fall äkta, så varför försöka försköna eller fördölja? Mord är mord, och den som begår en abort vet nog att det är så, innerst inne. Och dessutom: Dessa ytterst grafiska detaljer skulle inte meddelas modern EFTER en abort, utan före. Om så skulle ske har alla möjlighet att välja väg. Den rätta vägen, eller den väg som leder till skuld. Frihet att välja, alltså, som abortförespråkarna så generöst talar om. Och för att kunna välja rätt behöver man först och främst ha all, och riktig, information.

Lösningen är alltså inte att förbjuda alla aborter. Men vi måste diskutera abortfrågan och alla, också obekväma och obehagliga, fakta måste få komma fram. Vi kan absolut inte skuffa frågan ifrån oss med motiveringen, som en kommentator på ÖT framförde när sena aborter diskuterades, att dagens människor inte är mogna för att ta denna diskussion eftersom den är för känslig och för obehaglig. Idag görs det i Finland ca 10 000 aborter per år, och dessa är sannerligen obehagliga. Men de görs. Och om vi, som samhälle, är beredda att låta detta fortgå måste vi också kunna ta diskussionen. Oberoende av hur känslig eller obehaglig frågan är och hur uppslitande diskussionen än kan tänkas bli.

Menlösa barns dag skulle kunna vara en bra dag att börja på. Och kyrkan borde kunna gå före i denna fråga. Men det är väl att hoppas för mycket...