Hosianna

När en konung kommer till sin stad ska det ske med stor yttre glans, gärna på den stoltaste och vackraste häst som finns och ackompanjerat av massornas jubel. När Jesus kom till sin stad skedde det på en åsna och i yttre ringhet. ”Saktmodig och ridande på en åsna”, som profeten Sakarja profeterade ca 500 år tidigare. Men folkmassorna fanns där, och de jublade! Hosianna-ropen skallade över staden, ja ända in på tempelgården hördes de.

I 400 år hade det rått profetisk tystnad i landet. Gud hade tigit, och folket väntade. Så bröts tystnaden i och med att GT:s siste, och störste!, profet trädde fram och predikade omvändelse och bättring. Döparen var en märklig figur på många sätt, och den rörelse han åstadkom bland folket var också den både märklig och mäktig. Jag tror inte att vi riktigt förstår hur stor denna rörelse var – en i 400 år uppdämd längtan och kärlek till Herren som släpps lös bland Guds egendomsfolk kan knappast överskattas. Och så nu detta. Jesus, mannen från Galiléen som gjort under och tecken och vars predikan inte var likt något annat man tidigare hört – han kom upp till Jerusalem inför påsken. Nu skulle något stort hända! Kanske han t.o.m. är Messias? Det måste han ju bara vara! Gud har sett till sitt folk! Och så skallade Hosianna-ropen.

Men Jesus kom ridande på en åsna. Han visade klart och tydligt att han INTE kom för att bli den jordiske kung som folket ville ha och väntade på. ”Mitt rike är inte av denna världen”, som Jesus sedan också konstaterade. Och så händer det oerhörda, det som är så svårt att förstå. Bara på några få dagar vänds Hosianna-ropen i Korsfäst-rop.

Jag har ofta undrat över hur detta var möjligt. Hur kunde folket bara på några dagar svänga så helt i sin syn på Jesus? Jag tror att det finns flera förklaringar. Dels handlar det om felaktiga förhoppningar och förväntningar – och den besvikelse som följer av att dessa felaktiga förväntningar möter verkligheten. Jesus ville inte bli kung. Han gjorde detta väldigt tydligt. Och så blev massorna besvikna. Men så handlar det också om övertalning. Där, på Pilatus gårdsplan, där korsfäst-ropen skallade, fanns det en större folkskara. Säkert fanns där också av Jesu vänner, sådana som alltjämt ville ropa Hosianna, men som inte vågade utan då hellre teg. Av rädsla, av bekvämlighet, av osäkerhet – vem vet? Och så får översteprästerna sina anhängare att ropa ”Korsfäst!”, och även om de kanske inte är så många till en början är de desto högljuddare, och så sprider sig ropen. I en av Jesus-filmerna låter regissören Djävulen springa runt i folkhopen och viska i folks öron. Och så börjar de ropa. ”Korsfäst!”

När vi idag sjunger Hosianna-sången kan det vara bra att minnas detta. Vi får be om att våra hjärtan inte är lika svekfulla som deras som fanns där i Jerusalem under den första kristna påsken – och att vi inte heller tiger när det orätta och falska sprider sitt budskap och uppviglar massorna att ropa ”korsfäst!”

Så får jag önska alla som läser detta en välsignad Adventstid i väntan på Herrens ankomst!