Den här berättelsen har jag hört vid ett flertal tillfällen, och med lite olika ordalydelse. Jag vet inte vem som ursprungligen har skrivit den, och den version du nu kommer att läsa är återgiven ur minnet och med mina egna ordval.
Det var en gång, i ett land långt borta, tre små träd som
växte bredvid varandra. De var de bästa vänner, och de pratade ofta om vad de
skulle bli när de blev stora. De hade många och stora drömmar om framtiden, men
det som det första trädet mest av allt önskade sig var att få bli en säng där kungen
skulle få sova. Det andra trädet ville bli en båt. En stor och fin båt som de
mäktigaste människorna och de största kungarna skulle åka med. Det var inte
illa det, men det tredje trädets drömmar slog ändå allt vad de två andra
fantiserade om. Det trädet ville nämligen bli en stege som var så hög att
människorna skulle kunna klättra ändå upp till himlen på den.
Så gick åren, och de tre små träden växte upp och blev stora
och ståtliga träd. En dag kom så en skogshuggare och högg ner dem, och alla
deras stora och stolta planer och drömmar om framtiden gick i kras. Av det
första trädet tillverkades en matho åt en åsna, en enkel och grovt tillyxad krubba.
Det andra trädet, det som ville bli gjord till en stor och fin båt, blev
faktiskt en båt – men ingen lyxig och fin kungabåt, utan trädet gjordes till
plankor som i sin tur blev en vanlig, enkel fiskebåt. Det tredje trädets öde, det
som hade haft de stoltaste drömmarna, blev ändå det olyckligaste. I stället för
att bli en stege så hög att människorna kunde klättra ända upp till himlen på
den, blev av trädet tillverkat det grymmaste tortyr- och avrättningsredskap som
människorna i sin ondska kunde komma på. Ett grovt, ohyvlat kors.
Åren gick, och träden - som nu alltså hade blivit en krubba,
en liten fiskebåt och ett avrättningsredskap – glömde bort sina stolta drömmar.
Men så en kväll kom ett ungt par in i det lilla stallet där åsnans matho stod
placerad. Det var fullt i alla värdshus och på alla hotell i den lilla staden,
och det unga paret, varav kvinnan såg ut att vara höggravid, hade ingen
annanstans att ta vägen. Under natten kom kvinnan så att föda en liten pojke,
och i brist på en riktig säng satte den unga mamman barnet i åsnans matho där
han fick sova på en madrass av halm. Så, utan att trädet visste om det, kom det
att få vara säng åt inte bara en kung, utan åt kungarnas kung, livets Herre och
Gud själv som blev människa den där natten i det lilla stallet.
Många år efter detta, när det lilla barnet hade vuxit upp,
hände det sig att han en dag ville åka över sjön vid vilken hans hemstad låg.
En av hans bästa vänner var fiskare, och han fick åka med honom i hans båt.
Under färden somnade mannen, och så blåste det plötsligt upp en väldig storm
och vågorna slog över båten och hotade att välta omkull den. Mannen var av allt
att döma väldigt trött, för han låg och sov i båten och vaknade inte ens av
stormens tjut och av att vågorna slog in i båten. Hans gode vän blev rädd att båten
skulle gå under och att de skulle drunkna där på sjön och väckte därför mannen.
Då hände något mycket märkligt. Mannen steg upp i fören på båten och ropade ett
enda ord, som det syntes åt vågorna och stormen, och med ens avtog vinden och
det blev alldeles lugnt. Något sådant hade båten aldrig tidigare fått vara med
om, och den insåg att denne man inte var vem som helst. Nå, nu har du säkert
redan gissat att detta var just den fiskebåt som hade blivit tillverkad av det
lilla trädet med de stora drömmarna. Nu blev det av det ingen fin och stor båt
som de största kungarna reste med, men i stället fick det bli en båt i vilken
kungarnas kung reste över sjön med den dagen han kom att stilla stormen.
En liten tid efter detta hade det lilla barnet, som hade
vuxit upp och blivit både profet, lärare och undergörare, retat upp de
religiösa ledarna i landet där han bodde så till den grad att dessa bestämde
sig för att döda honom. Nu var det så att det lilla landet där de bodde var
ockuperat av en stor och mäktig fiende, och eftersom de religiösa ledarna inte
hade någon makt att själva döma och döda någon beslöt de sig för att få den
grymma ockupationsmakten att göra det. Så därför hittade de på en historia om
att han ville göra revolution i landet och kasta ut den grymma fienden. De
visste att detta skulle fungera – fienden ville förstås inte att någon skulle
ställa till med revolution. På så sätt fick de mannen, som var helt oskyldig
till deras anklagelser, dömd och avrättad.
Fienden hade uppfunnit ett oerhört grymt sätt att döda de
människor de vill ha livet av – de som skulle dödas spikades upp i händerna och
fötterna på ett kors och fick dö genom blodförlust och utmattning. På ett
sådant kors spikades så mannen upp, och du har säkert redan gissat att detta
kors var gjort av trädet som ville bli en stege så hög att människorna kunde
klättra upp till himlen på det.
Nå, nu var denne man alltså inte vilken brottsling som
helst. Han var Gud själv som hade blivit människa när han föddes i det lilla
stallet. När han dog där på korset, helt oskyldig till allt han hade anklagats
och dömts för, dog han den död som alla vi människor genom våra synder hade
förtjänat. Han, den ende syndfrie, bar hela mänsklighetens samlade syndaskuld upp till korset och sonade den en gång för alla när han dog där i alla syndares ställe. Därför är, efter
detta hemska offer, inte längre vår synd något hinder för oss människor att få
ha gemenskap med Gud. Genom hans död – och uppståndelse – får alla som vill det leva i evighet tillsammans med Gud i hans himmel.
Trädet blev ingen stege så hög att människorna kunde klättra
ända upp till himlen på den, men det blev ändå det verktyg som Gud använde för
att föra oss människor till sin himmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar