söndag 23 december 2012

En liten berättelse i juletid


Den här berättelsen har jag hört vid ett flertal tillfällen, och med lite olika ordalydelse. Jag vet inte vem som ursprungligen har skrivit den, och den version du nu kommer att läsa är återgiven ur minnet och med mina egna ordval.

Det var en gång, i ett land långt borta, tre små träd som växte bredvid varandra. De var de bästa vänner, och de pratade ofta om vad de skulle bli när de blev stora. De hade många och stora drömmar om framtiden, men det som det första trädet mest av allt önskade sig var att få bli en säng där kungen skulle få sova. Det andra trädet ville bli en båt. En stor och fin båt som de mäktigaste människorna och de största kungarna skulle åka med. Det var inte illa det, men det tredje trädets drömmar slog ändå allt vad de två andra fantiserade om. Det trädet ville nämligen bli en stege som var så hög att människorna skulle kunna klättra ändå upp till himlen på den.

Så gick åren, och de tre små träden växte upp och blev stora och ståtliga träd. En dag kom så en skogshuggare och högg ner dem, och alla deras stora och stolta planer och drömmar om framtiden gick i kras. Av det första trädet tillverkades en matho åt en åsna, en enkel och grovt tillyxad krubba. Det andra trädet, det som ville bli gjord till en stor och fin båt, blev faktiskt en båt – men ingen lyxig och fin kungabåt, utan trädet gjordes till plankor som i sin tur blev en vanlig, enkel fiskebåt. Det tredje trädets öde, det som hade haft de stoltaste drömmarna, blev ändå det olyckligaste. I stället för att bli en stege så hög att människorna kunde klättra ända upp till himlen på den, blev av trädet tillverkat det grymmaste tortyr- och avrättningsredskap som människorna i sin ondska kunde komma på. Ett grovt, ohyvlat kors.

Åren gick, och träden - som nu alltså hade blivit en krubba, en liten fiskebåt och ett avrättningsredskap – glömde bort sina stolta drömmar. Men så en kväll kom ett ungt par in i det lilla stallet där åsnans matho stod placerad. Det var fullt i alla värdshus och på alla hotell i den lilla staden, och det unga paret, varav kvinnan såg ut att vara höggravid, hade ingen annanstans att ta vägen. Under natten kom kvinnan så att föda en liten pojke, och i brist på en riktig säng satte den unga mamman barnet i åsnans matho där han fick sova på en madrass av halm. Så, utan att trädet visste om det, kom det att få vara säng åt inte bara en kung, utan åt kungarnas kung, livets Herre och Gud själv som blev människa den där natten i det lilla stallet.

Många år efter detta, när det lilla barnet hade vuxit upp, hände det sig att han en dag ville åka över sjön vid vilken hans hemstad låg. En av hans bästa vänner var fiskare, och han fick åka med honom i hans båt. Under färden somnade mannen, och så blåste det plötsligt upp en väldig storm och vågorna slog över båten och hotade att välta omkull den. Mannen var av allt att döma väldigt trött, för han låg och sov i båten och vaknade inte ens av stormens tjut och av att vågorna slog in i båten. Hans gode vän blev rädd att båten skulle gå under och att de skulle drunkna där på sjön och väckte därför mannen. Då hände något mycket märkligt. Mannen steg upp i fören på båten och ropade ett enda ord, som det syntes åt vågorna och stormen, och med ens avtog vinden och det blev alldeles lugnt. Något sådant hade båten aldrig tidigare fått vara med om, och den insåg att denne man inte var vem som helst. Nå, nu har du säkert redan gissat att detta var just den fiskebåt som hade blivit tillverkad av det lilla trädet med de stora drömmarna. Nu blev det av det ingen fin och stor båt som de största kungarna reste med, men i stället fick det bli en båt i vilken kungarnas kung reste över sjön med den dagen han kom att stilla stormen.

En liten tid efter detta hade det lilla barnet, som hade vuxit upp och blivit både profet, lärare och undergörare, retat upp de religiösa ledarna i landet där han bodde så till den grad att dessa bestämde sig för att döda honom. Nu var det så att det lilla landet där de bodde var ockuperat av en stor och mäktig fiende, och eftersom de religiösa ledarna inte hade någon makt att själva döma och döda någon beslöt de sig för att få den grymma ockupationsmakten att göra det. Så därför hittade de på en historia om att han ville göra revolution i landet och kasta ut den grymma fienden. De visste att detta skulle fungera – fienden ville förstås inte att någon skulle ställa till med revolution. På så sätt fick de mannen, som var helt oskyldig till deras anklagelser, dömd och avrättad.

Fienden hade uppfunnit ett oerhört grymt sätt att döda de människor de vill ha livet av – de som skulle dödas spikades upp i händerna och fötterna på ett kors och fick dö genom blodförlust och utmattning. På ett sådant kors spikades så mannen upp, och du har säkert redan gissat att detta kors var gjort av trädet som ville bli en stege så hög att människorna kunde klättra upp till himlen på det.

Nå, nu var denne man alltså inte vilken brottsling som helst. Han var Gud själv som hade blivit människa när han föddes i det lilla stallet. När han dog där på korset, helt oskyldig till allt han hade anklagats och dömts för, dog han den död som alla vi människor genom våra synder hade förtjänat. Han, den ende syndfrie, bar hela mänsklighetens samlade syndaskuld upp till korset och sonade den en gång för alla när han dog där i alla syndares ställe. Därför är, efter detta hemska offer, inte längre vår synd något hinder för oss människor att få ha gemenskap med Gud. Genom hans död – och uppståndelse – får alla som vill det leva i evighet tillsammans med Gud i hans himmel.

Trädet blev ingen stege så hög att människorna kunde klättra ända upp till himlen på den, men det blev ändå det verktyg som Gud använde för att föra oss människor till sin himmel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar