ÖT-insändare 9/12

”Varför måste ni kristna/värdekonservativa hela tiden ta fram homofrågan? Kan ni inte låta dem vara i fred?” Denna fråga har jag fått inte bara en gång de senaste dagarna. Ofta då ackompanjerad av frågan om vi inte förstår vilket obehag och lidande vi orsakar med att hela tiden lyfta fram denna sak. Vissa frågeställare gör också klart att de anser att vi, ”som lyfter fram denna fråga”, också måste vara beredda att stå för de följder den många gånger hårda debatten kan tänkas leda till.

Jag har många gånger fått konstatera, och jag ska nu göra det ännu en gång här på denna plats, att jag personligen skulle inget hellre än en gång för alla lämna denna fråga och aldrig mera beröra den. Inte i något sammanhang. Men nu är det bara så att det inte är vi kristna/värdekonservativa som lyfter fram denna fråga. Nej, det är homolobbyn, med Seta och andra liknande organisationer i spetsen, som lyfter fram frågan. Man vill förändra samhälle, kyrka och äktenskapet i en riktning som många av oss uppfattar som negativ – och då behöver vi reagera. Jag skulle gärna se att hela detta frågekomplex skulle lämnas i fred, men det går förstås inte. Är det månne så att frågan ska diskuteras och beslut ska fattas – men detta helst utan att de negativa sanningarna ska få komma fram?

Nu förväntar jag mig inte att alla ska acceptera det jag säger, ja inte ens att alla ska förstå. Men jag vill ändå säga det. Jag är medveten om att debatten i olika media skapar obehag hos de som berörs. Jag är också medveten om att överslag i debatten kan få mycket otrevliga följder. Därför är det så oerhört viktigt att debatten förs i en saklig och hövlig anda och att alla inblandade kommer ihåg att detta i grund och botten handlar om människor – människor som ofta har gått igenom en mycket plågsam process både med och i sig själva och med andra. Detta behöver jag förstås påminna mig själv lika mycket som någon annan.

Men, med detta sagt, skulle jag helt vilja svänga på ansvarsfrågan. Ansvaret för det obehag och det illamående som den nuvarande – och den kommande – diskussionen medför och kommer att medföra ligger INTE i första hand hos oss som försvarar rådande praxis, utan hos dem som gång på gång lyfter fram denna fråga i olika instanser och på olika håll i media. Den som vill förändring och som lyfter fram frågor av denna karaktär kan inte undfly ansvaret för vad den diskussion man startar får för följder. Det stör mig att man försöker göra detta genom att skylla på motparten som vill bevara det rådande och som är beredda att gå i svaromål för att försvara det som de, och gångna generationer, har uppfattat som rätt och riktigt när det gäller manligt och kvinnligt, äktenskapet och nu även detta med vem som kan och får adoptera.