Provokation

Att provocera på rätt sätt är en konst. En bra provokation skapar intresse, blottlägger existerande olikheter i tankesätt, kan avslöja vad som sker bakom det som synes ske och får människorna att tänka till så där i allmänhet, men den skapar inte onödiga motsättningar och framför allt så leder den inte till hårda ord och i värsta fall handgemäng. Att undvika att låta sig provoceras är en annan svår konstform, men något som vi alla behöver träna oss i - jag också.

Jeppis pride – som enligt planerna kommer att hållas någon gång nästa sommar är redan nu en klar provokation. Som sådan är detta evenemang ett ypperligt tillfälle att öva på detta att inte låta sig provoceras. Jag kommer, som jag tidigare har konstaterat, att protestera högljutt och tydligt genom att stanna hemma. Det är, menar jag, en bra reaktion på denna provokation. Och som sådan också en aning provokativ.

En bra sak med en rätt utförd provokation är att den kan locka fram mycket avslöjande reaktioner hos de som låter sig provoceras. Så skedde igår när en grupp ”heteroaktivister” ordnade en (smått onödig?) demonstration för de heterosexuellas rättigheter på riksdagshustrappan i Helsingfors. (Bilder på spektaklet kan ses här!) Arrangörerna menade att denna demonstration var synnerligen nödvändig eftersom ingen idag talar om de heterosexuellas rättigheter. De hävdade också att denna demonstration inte var riktad mot homosexualitet och de homosexuellas kamp för rätten att gifta sig, men så kom den kanske nog ändå att uppfattas. Samt som ett politiskt ställningstagande. (Hur kan man annars uppfatta det som en av arrangörerna konstaterade att ”När jag var ung fanns det en skatt vid regnbågens ände. Nu hittar man Arhinmäki och Tynkkynen där”.)

Men nu skulle detta alltså handla om de avslöjande reaktioner som de knappt hundra motdemonstranterna bjöd på. Dessa bar bl.a. på ett plakat som hävdade att ”Homosaatiota ei voi pysäyttää” (Alltså att ”Homosexualiseringen kan inte stoppas” – med detta avses tydligen det massiva flöde av homopropaganda som media idag formligen dränks av och som ”homosexualiserar” hela samhället.) Vidare sjöngs en kampsång som kallade demonstranterna att komma och ”homoilemaan” (=uppmaning till homosexuell skörlevnad). Demonstranterna kallades dessutom ”Nazister” av motdemonstranterna.  

En provokation kan alltså, i bästa fall, locka fram avslöjande reaktioner. Så skedde denna gång. Efter detta torde det vara omöjligt för homolobbyns förespråkare att hävda att man ingalunda med sin propaganda vill ”värva” flera människor till homosexualitet. När man sjunger sånger som kallar människor att komma och ”homoilemaan” är detta nog så avslöjande. Vidare blev det klart att man genom spridande av sin propaganda vill ”homosexualisera” samhället. Men detta var ingen nyhet – detta har vi som läser tidningar och följer med media i allmänhet redan sett ske. Men det ska tydligen bli ännu värre. Åtminstone om dessa motdemonstranter får som de vill. Framtiden får utvisa hur det blir med det, men det är åtminstone bra att veta vad planerna/målet är. En bra provokation kan som sagt vara väldigt avslöjande!