Intoleransen och den fullkomliga blindheten

Elisabeth Svantesson är namnet för veckan i Sverige. Den nya arbetsmarknadsministern har fått löpa gatlopp i media. Inte för att hon har märkliga funderingar om arbetslösa eller för att hon har lagt fram ett konstigt förslag för hur regeringen kan skapa nya jobb. Nej, utan för att hon har varit med i antiabortorganisationen ”Ja till Livet” och i församlingen Livets Ord. En människa som vill (läs: velat) försvara de ofödda barnens rätt att få födas (och som varit/är församlingsaktiv) har tydligen inget i politiken att göra. Åtminstone inte i Sverige.

Jag visste inte att toleransens högborg Sverige var så här fruktansvärt intolerant. Men så är det tydligen. Alla ska ”gilla olika”, men bara till en viss gräns, och bara om dessa ”olika” är olika på ett sätt som vi kan gilla. Längre än så går alltså inte toleransen. Eller rättare sagt: Toleransen fungerar bara i en riktning. Om någon är kristen och på något sätt håller, eller har hållit, fram bibliska sanningar så behöver den människan inte tolereras.

Jag har läst på lite vad som har sagts kring detta i olika artiklar på nätet, och man kan, speciellt i kommentarfälten, hitta helt förbluffande åsikter. T.ex. på Ulf Bjerelds blogg skriver signaturen ”Enoxon” att ”För mig är det uteslutet att man är en företrädare för ett demokratiskt parti och samtidigt anförtror sig till en kyrka som föraktar jämlikhet... Du har förmodligen lik i din garderob med eftersom som du tar fundamentalister i försvar. Mår genuint illa över detta, och jag tycker det är avskyvärt att fundamentalister och dess försvarare finns både inom partiet (S) som i det demokratiska rummet överhuvudtaget.”

Detta är en kommentar jag i vanliga fall skulle småle åt och bara hoppa över, men den sista meningen är så skrämmande att jag menar att den behöver lyftas fram. Skribenten menar alltså att vissa åsikter – och vissa människor – inte alls ska få finnas med i ett demokratiskt samspel. Att vissa åsikter direkt diskvalificerar en människa från politiskt engagemang. Visst kan man avvisa detta som en galenpannas förvirrade och förmodligen förhastade skriverier, men jag misstänker att det som här ges uttryck för inte är så alldeles ovanliga åsikter i vissa kretsar. Tyvärr.

Jag förbluffas av att någon överhuvudtaget kan uttrycka sig på detta sätt, men när det gäller blindheten bland dagens människor borde jag vid det här laget börja vara van vid att man kan få se och höra det mesta. Men ändå: Hur kan någon som förfäktar den demokratiska tanken ens komma på att börja åsidosätta det mest demokratiska av allt, nämligen människornas rätt att fritt välja sina egna politiska representanter? Om det inte finns någon som röstar på en medlem i ”Ja till Livet” som dessutom är medlem i en kristen församling, ja då ska den personen givetvis inte vara med där politiska beslut fattas. Men rätten att ställa sig till förfogande bör alltid få finnas i en demokrati. Och sedan också rätten att engagera sig om och när man blir invald. Om detta förvägras en människa p.g.a. hans/hennes åsikter, ja då är har vi helt enkelt inte längre demokrati.