Välfärdsproblem!

”Vår konservatism innebär att vi litar på Guds ord – för det var det enda som höll oss vid liv när vi förföljdes och blev deporterade.”

Dessa ord av Ingermanlands kyrkas biskop Aarre Kuukauppi på det seminarium han höll på Kyrkhelgen i Karleby gav upphov till kraftiga applåder. Sägas kan att det inte är så alldeles vanligt att det applåderas på kristna sammankomster här i våra trakter! Biskopen berättade om hans kyrkas väg från förföljelse till frihet, och den mycket levande bild han tecknade av sin kyrka och av historien grep nog, vågar jag påstå, alla oss som lyssnade. Bl.a. berättade han om hur den siste av kyrkans präster blev fängslad 1938 och om hur församlingslivet under de ”prästlösa” åren bars upp av kvinnorna – inte som präster men snarare som profeter. Dessa kvinnor förkunnade Guds ord för folket som under denna tid bestod närmast av kvinnor, barn och ungdomar. Samtidigt kämpade man hårt för att få bilda församling och få samlas till gudstjänst annat än i hemmen, en kamp som slutligen gav resultat när man 1969 fick köpa ett litet hus i Petroskoj och inreda det som kyrka. Att bara 1/10 av församlingen rymdes in på en gång var sedan ett mindre problem, enligt biskopen.

”Det går inte att förstå Ingermanlands kyrka om man inte förstår dess historia” sade biskop Kuukauppi också. Att adressen för detta påstående var de församlingar i Finland som dragit in sitt understöd till Ingermanlands kyrka p.g.a. kyrkans bibliska ståndpunkter i vissa frågor var ganska tydligt. Dessutom har biskopen fått ta emot en hel del kritik från privatpersoner i Finland just av denna samma orsak. Men som han konstaterade: Det har aldrig förts någon diskussion om ämbetet i Ingermanlands kyrka. Alla har fått vara med och tjäna i arbetet för Guds rike på sin plats – både kvinnor och män – och allas insats har behövts. Men i Ingermanlands kyrka är alla överens om att Guds ord gäller. Också när det gäller ämbetet.

Med bakgrund i det som biskop Kuukauppi sade om Ingermanlands kyrka, om förföljelsen och om troheten mot Gud och hans ord kan man tämligen lätt konstatera att det avfall från Guds ord och det uppror mot Gud och hans ord vi i kyrkorna i väst idag lever i helt enkelt är ett välfärdsproblem. Den människa, och den kyrka, som tvingas vara helt beroende av Gud och hans ord för sin överlevnad avfaller inte från honom på det sätt som vi idag gör och har gjort. Det är bara de kristna, och de teologer, som kan verka utan risk att bli arresterade - eller ännu värre - för sin tros skull som kan ta sig ”lyxen” att gå bort från Guds ord och börja ifrågasätta Guds vilja och bud.

Vi har helt enkelt haft det för bra här i våra länder och i våra kyrkor. Medgång, frihet och ekonomiskt oberoende är ofta en större fara för den kristne och för den kristna kyrkan än motgång, förföljelse och fattigdom. För det ju faktiskt evigheten det handlar om, inte hur bra vi klarar oss, rent mänskligt, här i tiden. Välfärden och välstånd – hur mycket Guds goda gåva dessa än är – blir fort en snara som drar ner oss och förför oss så att vi glömmer bort Honom som gav oss dessa goda gåvor. Och när så sker har vi förlorat allt. Hur fria och rika vi än är rent mänskligt sett.

Vi har mycket att lära oss av Ingermanlands kyrka – och av andra kyrkor och kristna som inte har samma frihet som vi har att verka och som inte har det lika bra ställt ekonomiskt som vi har det.