”Vår konservatism innebär att vi litar på Guds ord – för det
var det enda som höll oss vid liv när vi förföljdes och blev deporterade.”
Dessa ord av Ingermanlands kyrkas biskop Aarre Kuukauppi på
det seminarium han höll på Kyrkhelgen i Karleby gav upphov till kraftiga
applåder. Sägas kan att det inte är så alldeles vanligt att det applåderas på
kristna sammankomster här i våra trakter! Biskopen berättade om hans kyrkas väg
från förföljelse till frihet, och den mycket levande bild han tecknade av sin
kyrka och av historien grep nog, vågar jag påstå, alla oss som lyssnade. Bl.a.
berättade han om hur den siste av kyrkans präster blev fängslad 1938 och om hur
församlingslivet under de ”prästlösa” åren bars upp av kvinnorna – inte som
präster men snarare som profeter. Dessa kvinnor förkunnade Guds ord för folket
som under denna tid bestod närmast av kvinnor, barn och ungdomar. Samtidigt
kämpade man hårt för att få bilda församling och få samlas till gudstjänst
annat än i hemmen, en kamp som slutligen gav resultat när man 1969 fick köpa
ett litet hus i Petroskoj och inreda det som kyrka. Att bara 1/10 av
församlingen rymdes in på en gång var sedan ett mindre problem, enligt
biskopen.
”Det går inte att förstå Ingermanlands kyrka om man inte
förstår dess historia” sade biskop Kuukauppi också. Att adressen för detta
påstående var de församlingar i Finland som dragit in sitt understöd till
Ingermanlands kyrka p.g.a. kyrkans bibliska ståndpunkter i vissa frågor var
ganska tydligt. Dessutom har biskopen fått ta emot en hel del kritik från
privatpersoner i Finland just av denna samma orsak. Men som han konstaterade:
Det har aldrig förts någon diskussion om ämbetet i Ingermanlands kyrka. Alla
har fått vara med och tjäna i arbetet för Guds rike på sin plats – både kvinnor
och män – och allas insats har behövts. Men i Ingermanlands kyrka är alla överens
om att Guds ord gäller. Också när det gäller ämbetet.
Med bakgrund i det som biskop Kuukauppi sade om
Ingermanlands kyrka, om förföljelsen och om troheten mot Gud och hans ord kan man
tämligen lätt konstatera att det avfall från Guds ord och det uppror mot Gud
och hans ord vi i kyrkorna i väst idag lever i helt enkelt är ett
välfärdsproblem. Den människa, och den kyrka, som tvingas vara helt beroende av
Gud och hans ord för sin överlevnad avfaller inte från honom på det sätt som vi
idag gör och har gjort. Det är bara de kristna, och de teologer, som kan verka
utan risk att bli arresterade - eller ännu värre - för sin tros skull som kan
ta sig ”lyxen” att gå bort från Guds ord och börja ifrågasätta Guds vilja och
bud.
Vi har helt enkelt haft det för bra här i våra länder och i
våra kyrkor. Medgång, frihet och ekonomiskt oberoende är ofta en större fara
för den kristne och för den kristna kyrkan än motgång, förföljelse och
fattigdom. För det ju faktiskt evigheten det handlar om, inte hur bra vi
klarar oss, rent mänskligt, här i tiden. Välfärden och välstånd – hur mycket
Guds goda gåva dessa än är – blir fort en snara som drar ner oss och förför oss
så att vi glömmer bort Honom som gav oss dessa goda gåvor. Och när så sker har
vi förlorat allt. Hur fria och rika vi än är rent mänskligt sett.
Vi har mycket att lära oss av Ingermanlands kyrka – och av
andra kyrkor och kristna som inte har samma frihet som vi har att verka och som inte har det lika bra ställt ekonomiskt som vi har det.
Kristian skrev:
SvaraRadera"Vi har helt enkelt haft det för bra här i våra länder och i våra kyrkor."
Tänkvärt: det mesta bör läggas i proportion. Dock önskar jag här lägga in ett argument till förmån för de fattiga i Finland som fortsättningsvis tvingas leva på t.ex. samhällsbidrag och diakoni. Att kyrkan som organisation må ha det väl ställt (eller åtminstone bättre i jämförelse med t.ex. kristna kyrkor i Mellanöstern och Tredje Världen) betyder inte att Finlands folk har det väl ställt, särskilt inte efter alla depressioner och den arbetslöshet som är i tiden.
Det finns all orsak att be till Gud. Vare sig man är rik eller fattig. Även i Psaltaren finns många uppmaningar att inte "glömma Herren, din Gud", i tider av välgång. Även om jag skulle hoppas på bättre och gladare tider för vårt folk i allmänhet.
Torbjörn. Jag instämmer i det du skriver. Men ekonomin är endast en del av detta - välfärdsproblemets kärna är kanske nog ändå det att vår situation som fullt accepterade och samhällsdugliga kristna har lett till att vi har ansett oss kunna börja tumma på Guds ord och vilja. Detta är givetvis en stor välsignelse, ingen kan hävda något annat, men samtidigt innebär det en stor frestelse. En frestelse som vi tydligen inte klarar av att hantera.
Radera