Så talar en riktig biskop!

Årets Kyrkhelg inleddes igår kväll i en ganska välfylld stadskyrka i Karleby. Jag missade hela evenemanget senast det begav sig, så därför var det så mycket roligare att få vara med denna gång. Jag har sagt det tidigare, men det kan gärna sägas igen: Det är välsignat att få komma tillsammans med så här många Jesustroende från så många olika håll och sammanhang! God gemenskap, bra undervisning och taklyftande psalmsång. Härligt!

På öppningsmötet predikade biskopen för Ingermanlands kyrka, Aarre Kuukauppi, och jag fick igen konstatera att ”Så talar en riktig biskop!”. Det är nog så, speciellt när man på detta sätt får se vad en riktig biskop skulle kunna vara och ge, att jag drabbas av en stor sorg i hjärtat när jag tänker på våra biskopar. Jag får konstatera med Bo Brander att vi har förlorat episkopatet i våra kyrkor idag. (Sverige och Finland då, alltså.) Tyvärr.

Men nog med klagan för denna gång, denna helg ska jag bara njuta av gemenskapen, undervisningen och den härliga sången!

Biskopen inledde sin predikan genom att berätta om sin mor vilken redan som ung kom till tro genom en finländsk präst och den skriftskola denne höll i Inkerin kirkko, nämligen Selim Jalmari Laurikkala (1882-1957), eller bara ”Laurikkala” som biskopen kallade honom. Som 20-åring blev biskopens mor sedan, med ett litet barn på sin arm, deporterad till Sibirien under Stalins terrorvåg. Men hon hade fått med sig, genom de frön denne Laurikkala hade sått ut, en sund gudsfruktan och en respekt och längtan efter att umgås med Guds ord, och detta Guds ord bevarade hennes tro också i de svåra förhållanden hon utsattes för under deportationen.

Detta föranledde biskopen att hålla fram vikten av att läsa och hålla sig till Guds ord. Guds Ande verkar i och genom ordet, och det är han som bevarar och låter oss växa i tron på Herren Jesus. Det utsäde denne ”Inkerin Mooses”, som Gud sände till Ingermanlands kyrka under 1900-talets första decennier (Laurikkala blev slutligt utvisad till Finland 1937 efter mera än 30 år i Ryssland), sådde har sedan kommit att bära mycket frukt. Biskopen konstaterade att det goda utsäde som sås i bön och undervisning syns ännu efter flera generationer. Han sade rakt ut att vi som är troende idag är detta för att gångna generationer troget har bett och arbetat med att så ut Guds ord. Detta syns idag speciellt tydligt i just Inkerin kirkko.

Detta är ett oerhört uppmuntrande och motiverande budskap! Det var inga glamorösa förhållanden denne Laurikkala arbetade i och under, och klimatet var synnerligen hårt i det ateistiska samhälle där han verkade. Men han jobbade på, troget och med stor frimodighet, och hans arbete bar frukt – och gör det ännu idag, mera än 50 år efter hans död. Säkert misströstade han (också) många gånger, och han mötte mycket elände i sitt arbete. Men han gav ändå inte upp utan fortsatte troget och träget sitt arbete för att föra Evangelium till det ingermanländska folket – t.o.m. efter att han blev utvisad från Sovjet.

Om denne Laurikkala orkade kämpa, be och arbeta – varför skulle inte vi också orka göra det samma? Vi har det idag på många sätt så oerhört mycket lättare än vad han, och hans samtida, hade det. Även om vi givetvis också har våra svårigheter och problem. Men vi får ändå verka ganska fritt idag, och det ska vi göra ”medan dagen varar”.