Herren håller sina löften!

"Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HERREN lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Så skall de få bo i sitt land." (Jer. 23:7-8)

Detta att Gud förde Israels folk upp ur Egypten var en oerhört stor sak för det judiska folket. Det var då, och under den därpåföljande ökenvandringen, de blev sammansvetsade som ett folk. Uttåget, och ökenvandringen, definierade det judiska folket som folk. Sedan, när de kom in i landet efter den förlängda exilen i öknen och fick landet som sitt av Herren, kom Israel att bli Israel på riktigt. Detta var så avgörande för folket, att allt som gjordes och allt vad folket företog sig efter detta på sätt eller annat relaterades till detta. Herrens handlande med folket sågs också alltid med detta som bakgrund.

Men nu vill Jeremia här visa på att det en dag kommer att ske något som kommer att betraktas som ett ännu större under – till och med så att detta nya under kommer att överskugga uttåget ur Egypten när någon vill hänvisa till något som Herren har gjort. Herren ska nämligen samla tillhopa avkomlingar av folket från alla länderna och framför allt från det stora landet i norr. Märk nu väl att detta sägs innan folket har fördrivits från landet. Folket måste nog ha tyckt att Jeremia var ganska tossig: Påstå att det ska bli en ihopsamling av folkets avkomma när folket bor i trygghet i sitt eget land! Men här ser vi att det Herren säger, det kommer också att ske. När Jeremia burit fram denna profetia dröjde det inte länge innan folket fördrevs från Jerusalem och Israel en första gång genom Nebukadnessar. Sedan kom de tillbaka efter 70 år (som också var förutsagt), för att igen några hundra år senare bli slutgiltigt fördrivna av romarna. När detta skedde var Jeremias profetia inget som någon längre skrattade åt. I stället lästes den, och de kringspridda hoppades, och längtade. "Nästa år i Jerusalem!"

Men uppfyllelsen dröjde. Det gick hundra år, sedan hundra år till. Sedan hade mitt i allt tusen år gått, och ännu hade inte profetian uppfyllts. Det gick 1500 år, 1800 år... Och så, nästan 1900 år efter att folket spridits bland folken – nästan 2600 år efter att profetian uttalades – uppfyller Herren den profetia han gav Jeremia att frambära. 1948 bildades staten Israel, och då sker detta som det judiska folket i förskingringen hade väntat och längtat efter så länge: Herren för avkomlingar av Israels folk från landet i norr och alla andra länder dit han hade fördrivit dem.

 

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att Herren uppfyller det han har lovat. Alltid. Det kan dröja, till och med väldigt länge. Men om Herren har sagt något, då gör han det. Om han har lovat någonting, då kommer det att ske. Förr eller senare. I detta fallet senare, men det skedde. För att Herren hade sagt det.