Predikan på säsongavslutning på Klippan 30/8 2014

Text: Joh. 17: 9-19.

Vår text är hämtad ur Jesu översteprästerliga förbön som finns i slutet av hans avskedstal till lärjungarna i Joh. 15-17. Deras tre år tillsammans närmade sig sitt slut, och nu skulle Jesus tas till fånga, dödas och så småningom, efter sin uppståndelse, fara tillbaka till Fadern. Lärjungarna skulle bli kvar här i världen och kämpa med och mot alla de förförelser och allt motstånd som denna världen har att erbjuda.

Jag vet inte om jag läser in något i texten som inte finns där, men jag tycker mig ana en viss oro i Jesu ord. Han skulle lämna sina lärjungar i en fientlig värld, en värld som hatar dem liksom den hatade honom. ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem för det onda.” Som sagt, jag vet inte om jag läser in något här som inte finns där, men jag får nog intrycket här att Jesus helst skulle ha tagit sina lärjungar med sig. Lite på samma sätt som när han en liten tid senare ber i Getsemane att ”Fader, om du vill så tag denna kalk ifrån mig, men ske inte min vilja utan din!”

Jesus visste vilket lidande som låg framför honom. Han skulle tömma denna kalk och i sin kropp bära hela världens samlade syndamängd upp till korset och i sitt lidande och sin död ta det straff som vi alla hade förtjänat. Man kan tänka sig att hela hans syndfria väsen revolterade mot detta. Men likväl var han beredd att göra det, för han visste att det var detta som krävdes. Och här har vi, tänker jag mig, lite av samma sak. Jesus är orolig över hur lärjungarna ska klara sig när han går bort ifrån dem. Hur de ska klara sig när han inte längre är där och undervisar och leder dem? När han inte längre är där och beskyddar dem från denna världens ondska och hat?

Helst skulle han ta dem med sig, men han vet att det inte är så det ska vara. Han vet att deras uppgift är att bli kvar här och gå ut med det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Med evangeliet. För det var så det var tänkt. Detta är Faderns vilja. Det skulle komma att innebära lidande. Det skulle bli svårt många gånger, men det var så här det var tänkt och så här det skulle vara. Men som sagt tänker jag mig att Jesus helst skulle ha tagit dem med sig till Fadern och besparat dem allt detta. Men igen: Faderns vilja var det som gällde, och även här var Jesus beredd att foga sig.

Nå, men nu lämnade ju Jesus dem inte ensamma. I Joh. 16, alltså i sitt avskedstal strax innan denna översteprästerliga förbön, säger Jesus att det faktiskt är bäst för lärjungarna att han går bort ifrån dem. För när han går bort ska han sända Hjälparen till dem. Sanningens Ande. Ja, och om vi går ännu lite bakåt, till Joh. 14:16, säger Jesus om Anden att han (Jesus) ska sända till dem ”en annan Hjälpare”. Jag har fått lära mig att det i grekiskan finns två ord ”för annan” – dels en ”annan av annan sort”, och så ”en annan av samma sort”.

Här använder Jesus ordet som betyder en annan av samma sort. Jesus skulle alltså gå bort från lärjungarna, men när han gör det – och för att han gör det – skulle han sända dem en annan hjälpare av samma sort som han själv. Ja, detta t.o.m. så att han kan säga (i Joh. 14:18) att ”Jag ska inte lämna er Faderlösa, jag ska komma till er”. Jesus kommer att komma till sina lärjungar i Den helige Ande. Jesus konstaterar också (i Joh. 15:12 ff) att ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, Sanningens Ande, då ska han föra er in i hela sanningen.”

Lärjungarna fick här, i Jesu avskedstal, ett enormt stort löfte. Även om Jesus går bort från dem och far tillbaka till Fadern, ska de inte bli lämnade ensamma. Den helige Ande, Sanningens Ande, Hjälparen, ska komma till dem. Han, som är av samma sort som Jesus, ska leda dem in i hela sanningen. Han ska dessutom överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Den helige Ande är evangelisationens och missionens helige Ande. Och inte bara det, han är också det liv som pulserar i Kristi kyrka på jorden.

Denne Hjälpare skulle Jesus alltså sända sina lärjungar – och detta löfte höll han sedan när Anden kom på den första pingstdagen. Den dag då den kristna kyrkan föddes och Evangeliet började sitt segertåg över världen.

Men inte bara det. Här i vår text talar Jesus också om att han har gett dem ”ditt ord”, alltså Guds ord. Jesus ber så att Fadern ska helga lärjungarna i sanningen – och konstaterar så att ”ditt ord är sanning”.

Detta ord var en gåva till lärjungarna, och det skulle bevara dem från det onda och bevara dem i en rätt tro på Fadern. Detta ord har sedan lärjungarna gett vidare, enligt det som Jesus säger i första versen efter vår text: ”Inte bara för dem (alltså lärjungarna) ber jag, utan för alla dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” Jesus gav sina lärjungar sanningens Ande och sanningens Ord.

Anden och Ordet skulle bevara dem från det onda, och Anden och Ordet skulle, genom lärjungarnas förmedlan, nå ut och göra nya lärjungar. Vilket alltså också har skett – detta så att även vi som är församlade här idag på ett hörn får vara med i Jesu översteprästerliga förbön. ”...utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” Vet ni, där är vi också med!

Jesus gav sina lärjungar Sanningens Ande och Sanningens ord, och dessa två, Anden och Ordet, är den kristna kyrkans två stora tillgångar. Med dessa två, Anden och Ordet, lever kyrkan vidare i världen där den är satt att finnas, verka och vinna nya lärjungar. Det är anmärkningsvärt det som Jesus ber i sin förbön när han ber att Fadern inte ska ta dem (lärjungarna) ut ur världen, utan att han ska bevara dem för det onda.

Just där, i världen, var lärjungarnas plats sedan Jesus farit upp till Fadern, och där är ännu idag kyrkans – och därigenom vår – plats. I världen. Det är den kristna kyrkans kall. Att vara i världen. I en värld som många gånger hatar oss för att vi äger Sanningens Ande och Sanningens Ord. Detta är den kristna kyrkans, och de kristnas kall. Att vara i världen och där, i världen, med hjälp av Sanningens Ande och Sanningens Ord, vinna nya lärjungar.

Jag sade inledningsvis att jag tycker mig här i denna text notera en viss oro hos Jesus när han ska lämna sina älskade lärjungar och själv fara till Fadern. Hur ska de kunna bevaras? Han konstaterar att så länge han var här gick ingen av dem förlorade (utom Judas), och så ber han att Fadern ska bevara dem sedan när han själv inte längre är kvar här. Detta är, vid sidan av missionen, av allt att döma det som var i Jesu tankar när han stod i beråd att lämna världen. Att lärjungarna skulle bevaras. Från det onda, och att de skulle bevaras i tron. Och här kommer så som sagt Anden och Ordet in i bilden.

Vi sade också att Sanningens Ande och Sanningens Ord är den kristna kyrkans två stora tillgångar. Ja, egentligen den kristna kyrkans två tillgångar. Vi kan lämna bort ordet ”stora”. Anden och Ordet är det som vi har. Om vi som kristna och som kristen kyrka tappar bort Anden och Ordet blir den kristna kyrkan inget annat än en mänsklig organisation bland andra mänskliga organisationer i världen och som inte har något annat att komma med än vad andra mänskliga organisationer har att komma med.

Nej, Anden och Ordet är det vi har och som gör kyrkan till kyrka. Utan dessa två kommer den kristna kyrkan helt enkelt att mista sitt existensberättigande. Här kan vi erinra oss Jesu ord om vad saltet duger till sedan det mist sin sälta. Då duger det, säger han, till inget annat än att kastas bort och trampas ner av människorna. Detta sista är precis vad vi ser hända där var den kristna kyrkan tappar bort Guds ord. Kyrkan blir nertrampad av människorna. Den blir en spegelbild av denna världen och till ingen nytta.

Nej, Anden och Ordet är vad vi har som kristna och det är de som gör kyrkan till kyrka. Anden och Ordet är våra tillgångar i missionsarbetet, och också när det gäller för oss själva att kunna bli bevarade från det onda i en ond och många gånger hatisk värld. En värld som hatar oss, säger Jesus, för att vi har fått detta Sanningens ord. Världen ser och känner inte Hjälparen, säger Jesus i Joh. 14:17, och därför kan världen förstås inte heller angripa honom när den vill beröva oss våra tillgångar, men detta Sanningens ord ser världen och detta Sanningens ord har därför fått klä skott för världens hat och världens försök att beröva oss kristna det vi har fått. De tillgångar vi har. Har du märkt detta? Det gör egentligen inte vilken strid vi som kristna än kan tänkas hamna i idag – alltid kommer denna strid att förr eller senare komma fram till och haka upp sig på Bibelordet.

Detta helt enkelt för att världen, och denna världens furste, ser detta Sanningens ord och vet att detta är vår tillgång. Det vi lever av, med och för. Fienden vet att om han berövar oss Guds ord – eller rättare sagt tilltron till och respekten för Guds ord – ja, då är vi försvarslösa. Då har vi inte längre något alls att komma med. Då är vi medellösa. Utan tillgångar. Oskadliggjorda. Ofarliga. Utelämnade åt världens ondska och hat. Inte längre bevarade från det onda. Om, och när, vi inte längre har Ordet – då är vi ofarliga för denna världens furste.

Det är därför världen – och denna världens furste – så väldigt gärna attackerar Guds ord och Guds ords auktoritet. Har du märkt detta? Denna attack kan komma i många olika former och på många olika sätt. Det kan heta att vi egentligen inte kan veta vad Bibeln säger. Att den är för svår att förstå sig på. Eller att vi, om vi sätter tro till och säger oss följa Bibeln också borde följa alla GT:s lagar – och om vi inte gör det är vi inkonsekventa och hycklare. Eller så kan vi få höra att det Bibeln säger inte stämmer. Att det inte håller, helt enkelt. Eller så går kritiken ut på att Bibeln är 2000 år gammal och att ingen nu levande människa kan tro på det som sägs i en så gammal bok. Här stämplas vi kristna då också samtidigt gärna som bakåtsträvare och mera eller mindre dumma i huvudet.

Eller så är bibelkritiken mera inlindad och går ut på att vi behöver ”tolka bibelordet så att det talar om den verklighet vi lever i”. Underförstått ska vi alltså läsa Bibeln så att den bekräftar och stöder de strömningar som just nu är på modet i världen. Men vet ni: Jesu uppståndelse är inte på modet i välden idag – och har aldrig varit det. Redan när Paulus diskuterade med filosoferna på Areopagen var det uppståndelsen det hela hakade upp sig på. Den var helt enkelt inte ”inne”. Inte då, och inte nu. Liksom inte heller talet om jungfrufödelsen. Eller läran om de två utgångarna – om himmel och helvete. Ja, och inte heller är det på modet att förkunna att Gud har skapat världen och allt som finns.

Nej, om vi börjar läsa Bibeln så att denna världens åsikter och modenycker ska vara tolkningsnyckel så får vi börja klippa i Guds ord så till den grad att vi till sist står där med en Bibel som inte innehåller mycket mera än att Jesus säger att vi ska älska varandra och betala skatt till kejsaren. Eller så kan kritiken mot Bibeln och Bibelns budskap komma i formen av att vi uppmanas dela in Bibelns budskap i olika ”korgar”, å ena sidan den oföränderliga tron och å andra sidan den föränderliga kärleken/etiken. Dessa två sista attacker kommer vanligen inifrån kyrkan, från sådana teologer som vill komma runt obekväma utsagor.

Problemet här är bara det att om vi redan i en fråga tar bort fötterna från den fasta grund som Ordet ger oss kommer så småningom allt att börja flyta och så står vi ändå där utan Ordet.

Hur ska vi då reagera när vi ser hur världen på dessa sätt attackerar Guds ord? Och när vi ser att många drabbas av dessa attacker och börjar tvivla på Guds ord och, ännu värre, kommer bort från tron att Gud en gång för alla har talat till oss människor genom Bibelordet – och i förlängningen bort från den frälsande tron på Herren Jesus Kristus? Ja, först och främst ska vi läsa vår Bibel. Du har säkert hört detta många gånger, men detta är så oerhört viktigt så det kan faktiskt inte sägas för ofta: Läs din Bibel! Se till att du på något sätt, någon gång under dagen, regelbundet, helst varje dag, läser i Guds ord. Det behöver inte vara något långt stycke. Det behöver inte ske på något högtidligt eller högtravande sätt. Det viktiga är ATT vi läser.

Vi har alla, om vi har varit med på vägen redan en tid, upplevt vad vi brukar kalla för ”torrperioder” i vårt kristna liv. De kommer för alla. Det intressanta – om man kan använda det ordet här – är att när jag ser tillbaka på mitt kristenliv och ser på dessa torrperioder så har dessa torrperioder, så gott som alltid, sammanfallit med de perioder i mitt liv när jag har fuskat med bibelläsningen. Det fungerar helt enkelt bara på det viset. ”Damm på Bibeln, rost på själen”, som det brukar heta.

Det är alltså viktigt att vi läser Bibeln. Nu är ju Bibeln skriven med mänskliga ord och bokstäver – helt enkelt så att vi människor ska kunna förstå den. Men även om det är så är Bibeln ingen vanlig bok. Bibeln är annorlunda på så sätt att den är ett levande ord. Ett ord som är verksamt, som arbetar med den som läser det. När vi läser Bibeln kommer Gud att liva upp vår tro. När vi läser Bibeln är det för vår tro som en daggfrisk, sval vindpust en kokhet och vindstilla sommardag. Utan Guds ord kommer vår tro att vissna och tvina bort, men när vi läser Guds ord får vår tro den näring den behöver för att kunna växa och bära frukt. Detta helt enkelt för att Ordet och Anden samverkar. När vi läser Guds ord talar Anden till oss. Han bygger upp vår tro, förnyar den och vitaliserar den.

Så Bibeln är ingen vanlig bok, och Bibelns ord är – trots att de är skrivna med vanliga ord och med svart trycksvärta på vanligt vitt papper – Guds eget ord. Skaparen talar genom Bibeln till sina skapade verk. I Bibeln uppenbarar Gud för oss sina hemligheter, och genom Bibeln talar Anden till oss och möter oss.

Så vi ska alltså läsa Bibeln. Så får, och ska, vi också be Gud om trons gåva när vi läser Bibeln. Vi får, och ska, be Gud om tilltro till det vi läser. Vi får be att Guds ords auktoritet skulle bevaras i våra egna liv – och förstås också i de sammanhang där vi finns och får verka.

Så vi ska alltså läsa Guds ord. Vi får och ska be till Gud om tro till det som Ordet säger. Men finns det mera vi kan göra när vi ser hur världen attackerar Guds ord? Ja, det finns det. Det finns mycket god undervisning som försvarar den kristna tron och Guds ord och Guds ords auktoritet. Detta trons försvar kallas ”apologetik” med ett fint ord.

När du nästa gång får tillfälle att se på SLEF:s bokbord – kanske på Kyrkhelgen i Karleby i mitten av september eller på Norra distriktets höstfest i Esse första helgen i Oktober – ska du se på de många goda apologetikböcker som finns där och kanske plocka med dig en eller ett par av dem. Fråga den som sitter bakom disken eller någon annan som råkar stå där som du vet känner till dessa böcker vilken eller vilka böcker de kan rekommendera. Många av dessa är skrivna på ett sådant sätt att man verkligen inte behöver någon högre examen i teologi eller filosofi för att kunna hänga med i resonemanget. Och jag menar att vi absolut behöver den hjälp vi kan få av dessa lärda män (och kvinnor) när vi är satta att leva i denna världen och med det tryck på Guds ord som vi just nu upplever. I min bokhylla finns apologetiska böcker av bl.a. CS Lewis, Timothy Keller, William Lane Craig, Lee Strobel och Stefan Gustavsson. Alla av dessa goda apologeter och synnerligen läsvärda.

När vi läser dessa böcker får vi svar på de frågor och de utmaningar – och motgift mot det hat - som världen och denna världens furste öser ur sig mot Guds ord. Låt mig ge dig några exempel – utifrån de attacker mot Guds ord som jag listade för en liten stund sedan.

Jag sade att det kan heta att vi egentligen inte kan veta vad Bibeln säger. Att den är för svår att förstå sig på. Svar: Nej, det är den inte. Bibeln är skriven för oss människor, med mänskliga ord, med vanlig trycksvärta på vanligt papper. Vi har fått Bibeln för att vi människor ska kunna förstå vad Gud vill säga oss. Det att vi säger att den är för svår att förstå sig på handlar bara om vårt motstånd mot Gud och hans i Bibeln uttryckta vilja. Vi använder detta som en ursäkt att inte läsa. En ursäkt att få fortsätta på vår egen väg.

Så sade vi att världen idag låter oss veta att vi, om vi sätter tro till och säger oss följa Bibeln, också borde följa alla GT:s lagar – och om vi inte gör det är vi inkonsekventa och hycklare. Helst ska vi också vara för slaveri och kanske själva gärna också hålla oss med slavar. Svar: Bibeln har en inre klarhet som denna världen och denna världens furste inte vill att vi ska se. Därför förvirrar de oss gärna med dylika påståenden. Bibeln säger själv vad som gäller och vad som inte gäller för oss idag av de lagar som finns i GT. Jesus kom för att uppfylla lagen till den del den handlar om olika offer, vad gäller GT:s olika renhetslagar så gällde dessa tiden fram till en bättre ordning, och Israels civila lagar gällde för landet och nationen där och då. Visst finns det här också saker som är knepiga, men Skriften har som sagt en inre klarhet och den säger vad som gäller och vad som inte gäller. De knepiga fallen är inte alls så många – och inte heller så knepiga – som världen gärna vill få oss att tro.  

Så sade jag att vi få höra att det Bibeln säger inte stämmer. Att det inte håller, helt enkelt. Svar: I de saker Bibeln uttalar sig har det faktiskt visat sig att Bibeln har rätt. Visst finns det ännu saker som Bibeln påstår som inte har kunnat verifieras och bekräftas av vetenskapen (arkeologin då främst), men det betyder givetvis inte att Bibeln har fel, utan endast att vi ännu inte har hittat dessa bevis. Arkeologerna har helt enkelt grävt på fel ställe. Ett exempel som kan nämnas på detta är Hettiterna.

Bibeln talar om ett stort folk kallat Hettiterna som bebodde ett vidsträckt rike kring år 1400 f.Kr. Eftersom man inte hade hittat några som helst bevis för detta folks och detta rikes existens utanför Bibeln menade man allmänt att Bibeln hade fel. Detta anfördes t.o.m. som bevis för att Bibeln inte är tillförlitlig. Men så, mitt i allt, grävde man på rätt ställe och så hittade man Hettiternas huvudstad Hattusa, och så fick historieböckerna skrivas om.

Om man idag slår in ”Hettiter” på Google får man läsa långa texter om det rike och det folk som en gång bara omnämndes i Bibeln. Och som sågs som ett bevis på att Bibeln inte är tillförlitlig.

Dessutom finns det även skriftliga källor utanför Bibeln som bekräftar det som Bibeln talar om.

Ja, eller så går kritiken ut på att Bibeln är 2000 år gammal och att ingen nu levande människa kan tro på det som sägs i en så gammal bok. Svar: Sanningen har inget bäst före-datum. Bibeln är Guds uppenbarelse, och som sådan är dess sanningshalt inte beroende av när, eller ens av vem, den har skrivits ner. Detta påstående visar också på en helt ohållbar syn att människan av idag är så mycket visare och smartare än gångna tiders människor var. Detta håller inte streck.

Visserligen vet vi idag mycket om hur Guds skapelse fungerar som gångna tiders människor inte visste, men samtidigt visar vår tid prov på mycken dumhet och okunskap som andra före oss inte har lidit av. Vetenskapen visar dessutom att Bibelns texter har gått fram genom historien i så gott som helt oförändrad form, så den Bibel vi idag har är den samma som den var när texterna skrevs ner. Så Bibeltexternas ålder kan inte heller som sådan anföras som bevis för att Bibeln inte är tillförlitlig.

Detta nu alltså bara som några få exempel på vad vi kan få läsa i dessa apologetiska böcker och hur dessa böcker kan stöda vår tro och även Guds ords auktoritet.

Sammanfattning: När Jesus lämnade sina lärjungar lovade han sända Den helige Ande till dem. Sanningens Ande kom och har genom århundradena lett den kristna kyrkan in i hela sanningen. Lärjungarna, och den kristna kyrkan, har också fått sanningens Ord. Dessa två, Anden och Ordet, är de tillgångar vi som kristna har. Dels för den uppgift vi fick – och som vi alltjämt har – att sprida Evangeliet över hela jorden och bland alla folk. Dels för att vi ska bli bevarade från det onda när vi lever där Gud vill att vi ska leva, alltså mitt i denna världen.

Denna världen och denna världens furste vill förstås beröva oss våra tillgångar och så göra oss oförmögna att göra det som är vår uppgift och även på samma gång verka att vi blir oskyddade mot allt det onda han mera än gärna ser att vi råkar ut för. Men vi har Guds ord, och vi får läsa, tro, lyda och leva ut detta Guds ord i våra liv och i den värld där vi är satta att verka och finnas. Ordet och Anden bevarar oss från det onda och från att falla av från tron på Herren Jesus, och ett sådant liv är det enda livet som kan bära frukt. En sådan frukt som håller in i evigheten. Så låt oss hålla fast vid Guds ord! Amen!