Hopplöst?

En av nyheterna i nattens nyhetsflöde är att en belgisk 50-årig mördare och våldtäktsman har beviljats rätten att dö. Belgien har inte dödsstraff, men eutanasi har varit tillåtet i över 10 år och även andra än dödssjuka människor har begått eutanasi. Under fjolåret registrerades rekordmånga fall när 1800 människor avslutade sina liv på detta sätt. Motiveringen till mannens önskan att få dö är att han "inte har några förhoppningar att bli frigiven eftersom han inte kan göra något åt sin våldsamma och sexualfixerade natur och livet i fängelset är outhärdligt".

Jag måste säga att jag känner en stor uppgivenhet när jag läser denna nyhet. Inte i första hand över denna människa och det elände han av allt att döma upplever, men över hela det sekulariserade västerlandet. Vårt största problem, i alla kategorier, är att vi, som folk, har tappat bort Evangeliet - och med det hoppet. Hoppet om evigheten, men också hoppet om förändring. Den här mannen har förstås helt rätt i det att han själv inte kan göra något åt sin natur. En människa som sitter fast i gyttjan långt över knäna kan helt enkelt inte ta sig själv i håret och lyfta upp sig själv. Det förstår nog alla. Men det finns en som kan, men honom har vi alltså tappat bort.

Jag var i går kväll till Terjärv församlingshem och lyssnade på Daniel Shayesteh. Han var en av de tre grundarna av den Iranska Hizbollah-organisationen (som sedan i sin tur grundade den libanesiska grenen av samma organisation). Han var ansvarig för utbildandet av självmordsbombare och drog kurser i hur man lär sig att hata. Detta för att det blinda hatet är en förutsättning för att en människa ska kunna göra ett självmordsuppdrag. Rent mänskligt sett borde denne man har varit ett fullständigt hopplöst fall. Mycket hopplösare än denne belgiske mördare. Men nu är det bara så att det inte finns några hopplösa fall för Jesus. Det som däremot gör situationen hopplös för denne belgare är att han lever i ett samhälle där den kristna tron - och Herren Jesus Kristus - inte längre finns med. Vi har, i vår inbillade vishet och självtillräcklighet, valt att stänga ute den ende som kan ge oss det hopp som inte förstod att vi behövde och som vi nu, som hela nationer, håller på att dö förutan. Vissa av oss långsammare, andra - som denne belgiske man - snabbare. Men slutresultatet är det samma, liksom orsaken.

"Utan Gud och utan hopp i världen." Det ska tydligen till en före detta radikal muslim och terroristledare för att sätta ljuskäglan på detta idag.