"Nu blev julen förstörd"

Jag hittade en intressant nyhet på ÖT idag. Nyhetsartikeln berättar om att ett predikobiträde under en skolgudstjänst i Maxmo i fredags (indirekt) berättade för barnen att jultomten inte finns. Detta sensationella avslöjande har uppenbarligen lett till en hel del reaktioner - enligt vissa föräldrar har avslöjandet t.o.m. helt förstört julen för barnen.

Det finns mycket som man kunde säga om detta. Jag kunde t.ex. konstatera att ifall ett dylikt avslöjande leder till att julen blir förstörd så har nog julfirandet vilat på ganska lös grund. Men det ska jag inte göra. Jag kunde också konstatera att det tydligen, ännu idag, finns många familjer där man lurar barnen att tro att tomten finns på riktigt. Men det ska jag inte heller göra. Sedan kunde jag konstatera att tf kyrkoherden Tomas Klemets talar visa ord när han säger att fokus kanske var på fel ställe i denna andakt och att en julandakt "ska fokusera på det som är kyrkans budskap den här tiden på året". Men det ska jag kanske inte heller göra. Jag kunde också konstatera att en förälder påstår att det här "är ett intressant dilemma. Predikobiträdet ljög inte, men sa en sanning som skadar barnen" - och undra på vilket sätt denna sanning skadade barnen. Men det ska jag inte heller göra.

Däremot ska jag konstatera att det som hände (skadades om vi så vill) var föräldrarätten. En annan förälder (Charlotta Franz) säger helt riktigt, när det gäller denna fråga, att "man får tycka vad man vill om tomten, men det är inte kyrkans sak att avslöja hur det ligger till". Så sant. Visserligen är det kyrkans uppgift att stå upp för sanningen och avslöja lögnen, men i just detta fall gick detta ut över föräldrarätten, och då blev det fel. Anser åtminstone jag. Om och när vi sänder våra barn till en skolgudstjänst gör vi det för att de ska få höra om varför vi firar jul. Om Jesus, med andra ord. Inte om tomten och huruvida han finns eller inte. Med detta sagt så behöver jag kanske inflika att för, låt oss säga, fem år sedan skulle jag gott ha kunnat göra precis samma sak som detta predikobiträde gjorde. Men alltså inte längre. Med egna barn i skolåldern, och med ett idag hårt tryck i många viktiga frågor, har jag kommit att inse att föräldrarätten är för viktig för att fuska bort på detta sätt.    

O folk, från Herren viket...

Det är pälsningstider, och det har synts också här på bloggen. Med arbetsveckor på uppemot 70 timmar skriver man helt enketl inte så mycket blogg. Idag har det dock varit en lite annorlunda dag. Förutom djuren har jag hunnit med en Hosianna-gudstjänst tillsammans med familjen och en överraskningsfest för en pigg 70-åring. (Min farbror.) Så mycket vila har det kanske inte blivit, men det hinns väl med det också så småningom...

Gudstjänsten var välbesökt, och sången stark - något jag alltid uppskattar. En annan sak jag uppskattade var att den allt för ofta överhoppade versen i psalmen "Bereden väg för Herran" denna gång faktiskt fick vara med. Budskapet är synnerligen aktuellt, idag om möjligt ännu mera än när den skrevs.


"O folk, från Herren viket i syndig lust och flärd,
Giv akt, det helga riket ej är av denna värld,
Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn."

Pastorn

Idag kom provtrycket från tryckeriet. Spännande! Nu vet jag hur boken ser ut "på riktigt" - och att allt har fungerat som vi tänkte oss det. Så nu vågar jag börja ta emot beställningar. Boken kommer att kosta 18 euro + p&p (vid direktköp av mig), och den går att beställa via e-post. (kristiannyman72@gmail.com) Meddela också adress när du beställer så jag vet vart jag ska sända boken! För den som vill komma undan postningskostnaderna kan jag meddela att jag planerat in ett "boksläpp" någon gång i December där det kommer att gå att köpa boken direkt "över disk". När det klarnar var och när meddelar jag på denna plats.

Som "aptitretare" klistrar jag in texten från bokens baksida - och en bild på boken så som den ser ut IRL. 426 sidor kriminalroman med en apologetisk och evangeliserande touch. Kanske ett julklappstips?



"Ett tio år gammalt ouppklarat mord. Ett till synes oförklarligt hat som till och med kan gå så långt att det driver en människa i döden. En hemvändande journalist mitt i en livskris och med en inre längtan som han inte själv vet om och som drabbar honom i efterdyningarna av en annan, mera akut, kris. Styrkan i den kristna gemenskapen. Detta är några av ingredienserna i denna historia som också handlar om medias makt och de risker för missbruk som följder med denna makt."

 

Bordsdiskussion

Hört vid köksbordet. Fyraåringen och femåringen har en djuplodande diskussion.

Fyraåringen:

- "L., vet du vem som har skapat Gud?" Efter en stunds tystnad svarar han själv: "Gud!", varpå femåringen replikerar:

- "Nej, det har han inte. Gud har alltid funnits!"

Sanningen ur barnamun!

Ännu angående Sinai och Paris

Jag har fått en hel del reaktioner på det senaste inlägget, och också på annat håll på nätet har samma diskussion förts - alltså varför terrordådet i Paris blir en allt annat överskuggande nyhet i flera dagar medan andra samtida terrordåd förbigås med mer eller mindre en knyck på axlarna. I en kommentar på svenska Yle frågade en kommentator varför bombdådet i Beirut i torsdags som dödade nästan 50 personer knappast alls har omtalats i media. I en annan kommentar gavs svaret att det handlar om avstånd till det skedda och till offren. Må det, men det förklarar inte varför bombdådet mot det ryska planet fått så oerhört mycket mindre uppmärksamhet. Ryssland är ju ändå vårt grannland, vilket Frankrike inte är. I en e-post jag fick påpekades att detta dåd först sågs som en olycka och att det därför blev mindre uppmärksammat. Detta stämmer säkert, men sedan det blev klart att det de facto var fråga om ett IS-orkestrerat terrordåd borde detta i rimlighetens namn ha ändrat. Men icke.

En annan kommentator på svenska Yle talar om likhet i värderingar och att detta kan anföras som orsak till varför Parisdådet får så kraftig mediabevakning medan dådet mot det ryska planet inte fick samma hårdbevakning. Detta stämmer säkert, men det sätter i sin tur fokus på en oerhört intressant sak. Igen handlar det om vad media bestämmer att vi ska bry oss om. Denna gång då på basen av en förment släktskap på värderingarnas område. Men observera nu mycket noggrant att det är någon, någonstans, som har bestämt att det är på detta sätt. Som har slagit fast att vi finländare och våra värderingar är mycket mera "franska" än "ryska". Och att detta terrordåd i Paris således bör tillåtas tränga undan allt annat ur nyhetsflödet. Men stopp nu! Vi är faktiskt många finländare som, likt mig, har mycket mera gemensamt med Ryssland och ryssarna än med Frankrike och fransmännen. Frankrike är idag ett av världens mest sekulariserade länder. Ryssland är det inte. Frankrike är ett av de mest värdeliberala länderna i världen idag. Ryssland är det inte. Så när det kommer till värderingar är vi många - jag inkluderad - som upplever mycket större släktskap med Ryssland än vi gör med Frankrike. (Eller som skulle göra det om vi skulle tänka efter ordentligt.) Men nu har alltså media bestämt att Finland och vi finländare känner mycket större släktskap med Frankrike än med Ryssland. Således ska terrordådet i Paris lyftas fram och tillåtas dominera nyhetsfältet. Nå, tillåt mig anmäla avvikande åsikt!

Jag är inte på facebook, men om jag skulle vara det skulle jag gärna visa sympati med offren för de terrordåd som vår värld har utsatts för. Det är, menar jag, rätt och värdigt att göra så. Men ursäkta mig om jag mycket hellre skulle sätta de ryska färgerna på min profilbild än jag skulle sätta de franska. Som en sympatiyttring, ja, men kanske också (lite) som en protest mot den fullständiga snedvridning som medias fokusval har lett till och som detta har orsakat för vårt sätt att tänka.   

Sinai och Paris

För två veckor sedan kraschade ett ryskt passagerarplan i Sinaiöknen med 224 personer ombord. Ingen överlevde kraschen. Senare har det visat sig att det inte var fråga om någon olycka utan om ett terrordåd utfört av IS. Media i väst har rapporterat en hel del om detta, men så sent som igår berättade en journalist i radio Vega att han reagerat på att detta terrordåd ändå har fått så lite uppmärksamhet i finländsk media och bland finländare. Journalisten berättade att han, utanför ryska ambassaden i Estland, såg ett hav av blommor och ljus som folk fört dit för att hedra offren. Han berättade att han först måste fråga vad detta var för något - han trodde först att det var fråga om en fest av något slag.

Sent igår kväll utförde IS ännu ett terrordåd, denna gång i Paris. Dödsiffran i detta fruktansvärda dåd rapporteras just nu till 124 personer. Media i Finland har idag knappt talat och skrivit om annat än detta, och Radio Vega ändrade t.o.m. sin programtablå på grund av detta terrordåd. (De har satt in en hel massa extra nyhetssändningar under hela dagen, och vissa lättsamma program har ersatts med "allvarsamma" program.)

Det finns många reflektioner som kunde, och borde, göras utifrån detta. Varför är franska liv mera värda än ryska? (Den konklusionen kan man faktiskt komma till utgående från hur dessa två terrordåd har behandlats i media.) Ryssland är ju dessutom vårt grannland, vilket Frankrike inte är. Varför är det mera intressant att skriva om ett terrordåd utfört med skjutvapen än med en bomb? Och så vidare. Jag, som medieintresserad, funderar givetvis (ännu en gång) på medias makt över vårt tänkande och medias roll i vilka frågor som tillåts dominera vår tillvaro och vilka som inte tillåts göra det.

Det var yle-journalistens reaktion på blomster- och ljushavet i Tallin och hans egen reflektion över hur mycket större sak bombningen av det ryska planet var i Estland än vad den var här - och de orsaker som han själv anger, alltså medias bevakning av händelsen - som fick mig att tänka i de här banorna. Media lyfte inte fram detta terrordåd så kraftigt här i Finland - alltså blev det ingen stor sak för oss finländare. Media lyfter fram terrordådet i Paris så till den grad att det tillåts att dominera nyhetsdagen så gott som fullständigt - och så är detta det enda vi pratar om idag. (Och säkert under de närmaste dagarna.)

Ser du hur oerhört stor makt media faktiskt har över vårt tänkande? Jag tycker detta är oerhört skrämmande! Tänk om media - genom att använda denna oerhörda makt - skulle få för sig att t.ex. förändra vårt sätt att se på olika saker? Till exempel på äktenskapet. Eller på homosexualiteten. En sådan förändring skulle kunna åstadkommas på bara några få år. Kanske ännu snabbare. Skrämmande var ordet.

Könsnihilismens följder

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om och varnat för den förvirring dagens könsnihilism kommer att leda till och det lidande detta kommer att föra med sig. Pojkar ska inte uppfostras som pojkar och flickor inte som flickor, utan alla ska själva få  ta reda på och utforska vilket kön "hen" är - och allt är möjligt. Män ska få gifta sig med män och kvinnor med kvinnor. Den värdeliberala vänstermedian skjuter på denna utveckling och missar inte en chans att på sätt eller annat berätta hur viktigt och bra detta nya är. Vi ska alla, börjandes från när vi är små, hjärntvättas så att vi börjar bejaka denna könsnihilism.

För några dagar sedan uppmärksamgjordes jag på ett nytt ord. (Nytt åtminstone för mig.) Ordet är "könsdysfori". När man googlar ordet på nätet kan man hitta en förklaring som lyder: "Psykisk störning som yttrar sig i psykiskt lidande till följd av starkt intresse för att vara en person av motsatt kön än det kroppsligt sett egna." (En liten undran: Hur länge till tror du att detta får kallas en "störning"?) Alltså! Denna förvirring har ett namn! Detta var något helt nytt för mig. Nå, nu har det visat sig att denna så kallade könsdysfori ökar kraftigt bland barn och unga i Sverige - och i andra länder där denna förvirring bereds rum i människornas/barnens sinnen.

Jag har ofta också fått frågor om hur jag menar att den förvirring jag talar om kommer till synes och hur jag kan påstå att det nya genustänkandet (och det nya äktenskapet) kan ses som att det att "något till för någon är något bort från någon annan". Nå, här har vi ett bra exempel på just detta. Förvirringen (könsdysforin) ökar. Frågan är kanske bara om vi klarar av att se orsakssambandet. Eller rättare sagt: Om vi vill se det. För det är nog det som det handlar om. 

ÖT, Censurnisse och den röda pennan

Givetvis inser jag att tidningar med öppet kommentarfält inte är tvungna att publicera alla kommentarer som deras läsare skriver på nätet. Likväl kunde man anta att eftersom denna möjlighet (alltså att kommentera) finns så vill dessa tidningar att läsarna ska kommentera. Förstås ska kommentarregler respekteras och upprätthållas, men med detta sagt: Hur motiverar man att vissa kommentarer (som inte bryter mot dessa regler) konsekvent raderas, medan andra kommentarer släpps igenom?

Jag har under de senaste veckorna försökt skriva ett par kommentarer (under eget namn, dessutom) på ÖT:s/Vbl:s webbplats under Kenneth Mynttis krönikor, men dessa kommentarer publiceras inte. Märk väl: Trots att mina kommentarer inte bröt mot kommentarreglerna. Sedan jag råkade ut för samma sak på svenska yle.fi slutade jag kommentera där, och nu får jag tydligen göra samma sak på ÖT/Vbl. Eller åtminstone kommer jag att ta en paus i kommenterandet. Det är helt enkelt ingen idé att sätta tid på att skriva kommentarer om/när dessa ändå inte publiceras. Om och när jag anser att det som skrivs behöver kommenteras kommer jag i stället att göra det här där ingen censurnisse helt godtyckligt far fram med röda pennan.

Men det är klart. ÖT/Vbl miste nog i och med detta den sista resten av aktning de hade kvar i mina ögon.

Vad handlade det då, helt konkret, om denna gång då? Jo, Myntti skrev om asylinvandringen och försökte visa hur viktig denna kan vara för oss - och använde Sverige som referens. Det jag reagerade på var att Myntti påstår att Sverige har en "fungerande samhällsdebatt om invandringen". Den som ens lite följder med vad som händer och vad som sägs i vårt västra grannland inser att detta är en ren och skär lögn. I Sverige tillåts i princip ingen debatt om invandringen. Den som vågar vara av annan åsikt stigmatiseras, marginaliseras och tystas ner. Eller rättare sagt: Fördrivs till mer eller mindre ljusskygga platser på nätet. Detta är något som till och med norska medieforskare har insett och reagerat på, men svensk mainstreammedia tar inte åt sig av kritiken - och Myntti har tydligen också drabbats av samma (självvalda) blindhet. Eller så anser han, likt många mediehus i Sverige tycks anse, att en "fungerande samhällsdebatt" är en debatt där bara de "rätta" åsikterna tillåts komma fram. Den möjligheten finns givetvis också, men det är i så fall ännu värre än denna blindhet.