Mera om fascismen

Den läsare som antog att gårdagens text (Fascism som fascism) skulle få en fortsättning hade förstås helt rätt. Det här är ett så viktigt och samtidigt allvarligt ämne att det inte kan lämnas med bara en text.

Fascismen finns alltså både på den politiska höger- och vänsterkanten. Vårt problem idag är att endast ena av dessa två sidor hårdbevakas i media. Högerextremismen får, med rätta, många spaltmetrar. Men vänsterextremismen växer sig stark och bred under radarn, och detta är oerhört farligt.

Donald Trump, som eventuellt uppfyller vissa kriterier för högerextremism, är givetvis farlig eftersom han har nått den position han har idag. Om han fortsätter så som han inlett sitt presidentskap kan han orsaka mycket elände. Men. Trump är under luppen. Media hårdbevakar honom, och han tillåts inte göra något galet utan att det blir ett enormt ramaskri. Och opinionen lyder och följer efter media. Vad som händer ifall Trump fortsätter som han börjat, och vem som avgår med segern i kampen mellan honom och media – och hur många offer som blir liggande utefter vägen – återstår att se ifall det går så långt. Min gissning är att media avgår med den segern, och att Trump själv blir ett av offren. Men det lär ska visa sig.

Men med vänsterextremismen är det som sagt en helt annan sak. Den seglar idag, med medias benägna bistånd, under det politiskt korrektas flagg. Ja inte bara det, utan till och med under godhetens flagg. Det alla inte förstår här är att det mesta handlar om hur saker framställs, och media – som väldigt långt är vänsterorienterad idag – har ett nästan totalt (läs: totalitärt) tolkningsföreträde. Det media kallar gott, rätt och riktigt blir gott rätt och riktigt. Jag tänkte skriva gott, sant och riktigt, och frågan är om inte sanningen också borde inkluderas i detta. (Det är nämligen inte bara Trump som har sin egen version av sanning, i hans fall blir det bara så uppenbart att han töjer på den.)

Det här skulle kanske inte vara ett så stort problem i sig om man samtidigt skulle hedra yttrande- och åsiktsfriheterna, men i takt med att glidningen vänsterut (mot fascism) eskalerar inskränks dessa rättigheter. Först genom kommentarregler på medias egna sidor som a priori utesluter vissa åsikter. (T.ex. på svenska yle påpekas titt som tätt att de åsikter som framförs bör vara sakliga, men det man menar är att de bör falla innanför vissa ramar.) Sedan utvidgas denna censur till att gälla också på sociala medier. T.ex. facebook har gått in för att gallra ut så kallade "fake news", men också här gäller långt samma sak som ovan: En nyhet får lätt stämpeln falsk om/när den inte håller sig inom vissa på förhand godkända ramar. Och hur vet vi det? Jo, det räcker med att se vem som utför gallringen. Vem facebook samarbetar med. Det är nämligen samma krafter som fått detta uppdrag som utför samma uppgifter inom etablerad media.

Nästa steg är sedan att börja kontrollera och censurera också så kallad alternativ media. Bloggar, som denna, inkluderade. Den som inte tror mig kan läsa t.ex. denna intervju med Barbro Teir, chef på KSF-Media. Teir är en relativt liten aktör i detta spel, men hon säger det klart ut som många bara viskar och mumlar i det fördolda, och det länder henne till heders.

Till fascismens redskap har alltid hört olika former av censur och tvångsmedel för att styra opinionen i den riktning som makten önskar. Fri åsiktsförmedling är och har alltid varit ett hot mot fascismen, och detta gäller för både höger- och vänsterfascism. Så alltid när någon i någon form av maktposition börjar tala om att på något sätt begränsa, för att inte tala om att förbjuda, vissa kanaler för informationsspridning bör varningsklockorna ringa. Oberoende av om – och speciellt när – detta görs i det godas namn. För det mesta handlar som sagt om hur saker och ting framställs. Det som kallas godhet behöver inte nödvändigtvis alltid vara gott, och även om det från början är gott kan det, om och när det börjar begränsa alternativen och tvinga alla in i samma form av denna "godhet", bli ont. Bli en "godhetens diktatur". För detta är något som förenar all form av fascism: Viljan att begränsa friheten att tänka annorlunda. Samt att uttrycka detta annorlunda tänkesätt.

Vi ser redan en långt gången början på detta, speciellt i vårt västra grannland. Sverige, som så gärna vill framstå som världens främsta demokrati, har i det godas namn stängt ute 20% av väljarna genom att a priori utesluta ett parti från makten. Man har, igen i det godas namn, åstadkommit en åsiktskorridor som begränsar vilka åsikter som får torgföras. Den som har från det accepterade och det för tillfället politiskt korrekta avvikande åsikter stämplas och tvingas ut i marginalen. Den nyss avlidne Siewert Öholm är ett mycket gott exempel på detta. Katerina Janouch ett annat. Rykande aktuellt dessutom. Sverige är idag på väg att bli en godhetens och det politiskt korrektas diktatur. En vänsterextrem, medialedd, sådan. Vad det handlar om här är ingen mindre än rumsren fascism. Rumsren eftersom media är den instans som bestämmer vad som är accepterat och vad som inte är det. Det är media som ställer in radarn, och det vänsterexterma har alltså tillåtits växa sig starkt och brett under radarn. Så till den grad att det idag långt är normerande.

Den största faran är alltid den som ingen ser komma.