500

Idag firar vi märkesdagen av reformationens 500-årsjubileum. (Det finska ordet "uskonpuhdistus" säger bättre vad det egentligen handlar om.) Betydelsen av reformationen går knappast att överdriva. Jag nöjer mig i  detta skede med att säga att detta torde vara det viktigaste jubileet jag får uppleva under min livstid. Med undantag, givetvis, för den 3. och 6. april år 2033 - om jag får leva så länge. Men de datumen är inte på samma sätt historiskt säkerställda. Vi vet att det var exakt den 31/10 1517 som munken Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser mot avlatshandeln som kom att helt revolutionera det kyrkliga landskapet i Europa och återföra den världsvida kristna tron till sina rötter och som ledde till en återupptäckt av det rena Evangeliet. Bland mycket annat.

Idag är det en festdag. På riktigt. Och behöver det sägas: En fest som i betydelse och tyngd VIDA övergår det vi i Finland kommer att fira om en dryg månad. 

Prästbrist

Svenska Yle uppmärksammade idag ett av vår kyrkas problem. Inom några år kommer det att behövas ett femtiotal nya präster i Borgå stift. Situationen är allvarligast i Pedersöre prosteri där många präster kommer att gå i pension inom några få år. Varför allvarligast, det går ju nog präster i pension på andra håll också? Jo därför att det speciellt här finns en beställning på nya präster som vill hålla sig till Guds ord. Sådana prästkandidater prästvigs inte idag. Därav ordet allvarligast.

Jag hade förmånen att få vara med på en predikantskolning i Vörå för några helger sedan, och där satt en rad unga män som har en kallelse från Gud att predika Evangeliet. En del av dem var dessutom teologiestuderanden. Ingen av dessa kommer, med nuvarande praxis, att prästvigas till tjänst i vår kyrka. Trots att de så förtvivlat skulle behövas. Trots att de uppfyller de krav som Guds ord ställer på sådana som eftersträvar tjänst som församlingsledare. För ja, det finns en lista på sådana krav. På två ställen i vårt Nya Testamente, till och med. (1Tim. 3 och Tit.) Tyvärr läser våra biskopar inte dessa listor längre. I stället tycks det mig, när jag ser som mörkast på situationen i vår kyrka, som om de förväxlat listorna i NT och använder sig av listan i 1Kor. 6:9-10 när det gäller prästerna i vår kyrka idag.

Jag säger bara Kyrie Eleison! Herre, förbarma dig!

Kyrkpressens osanningar

Tycker du att rubriken låter hård? Då har du rätt, för det är den. Men saken är så allvarlig att jag menar att vi behöver kalla sakerna vid deras rätta namn.

Jag läste just denna veckas Kp. Artikeln om St:Martins församling var belysande på flera sätt, och Björn Vikströms kommentarer likaså. May Vikströms ledare, som behandlade samma ämne, var modigt skriven, men inte desto mindre innehåller den den första av de osanningar som jag tänkte på när jag skrev rubriken ovan. Vikström skriver att Halvar Sandell ifrågasätter vår kyrkas lära. Något sådant framkommer inte i artikeln om hans församling, och jag har mycket svårt att tro att han skulle ha uttryckt en sådan sak i intervjun som ligger till grund för artikeln. Det är nämligen inte den lutherska kyrkans lära som är problemet, utan problemet är att kyrkan inte håller sig till sin lära. Ja, att hon många gånger till och med går tvärt emot denna sin lära.

Vilken är då denna vår kyrkas lära? Exempelvis kunde man utgå från Kyrkoordningens första paragraf som jag har citerat redan ett par gånger här på denna blogg. (Och säkert kommer att citera igen!)

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Om vår kyrka skulle hålla sig till det som sägs här skulle inte jag ha något problem med den. Och knappast heller Halvar Sandell. Men problemet är, som sagt, att vår kyrka INTE håller sig till sin lära. Det May Vikström skriver grumlar detta faktum på ett sätt som gör att man lätt får helt fel uppfattning om sakernas tillstånd.

Den andra osanningen står Björn Vikström för. Han låter förstå att tanken på rena nattvardsbord som är stängda för andra än de "rättroende" är något som de lutherska kyrkorna har avvisat och att denna syn snarast har förekommit i vissa pietistiska väckelserörelser och i vissa frikyrkor. Märk väl vad han försöker säga: Detta är en närmast obskyr tanke som inte har fått något större genomslag. Men detta stämmer förstås inte. Den som inte tror mig kan läsa vad Halvar Sandell säger i artikeln om St:Martins församling, alternativt bläddra tre uppslag bakåt i samma nummer av KP och läsa om hur vår kyrkas biskopar först nu (2017) öppnat vår kyrkas nattvardsbord för kristna tillhörande andra kyrkor. I klartext: Också vår kyrka har, till alldeles nyligen, tillämpat ett slutet nattvardsbord. Ett nattvardsbord som (åtminstone i teorin) har varit öppet endast för sådana som delar den lutherska bekännelsen och bekräftar detta genom att vara medlemmar i en kyrka som har denna bekännelse. Behöver jag säga att Björn Vikström, med sin kommentar, gör en mycket slät figur?

Saken är nämligen den, precis som Halvar Sandell säger, att det slutna nattvardsbordet är ett historiskt faktum. Allt från första början. Om du har 42 minuter tid att avvara och behärskar engelskan kan du med fördel ta del av denna mycket informativa podcast!

Jag ryste faktiskt när jag läste denna veckas nummer av Kp. Det är så oerhört skrämmande att se hur det postmodernistiska tankesättet har fått insteg också i vår kyrka och i dess ledning. Sanningen reduceras till åsikter, och den som har lila skjorta eller en hög "predikstol" och ropar högst har rätt. Fast de har fel och far med osanning. 

Det är allvarligt att lura människorna. Men det är precis vad Kp ägnar sig åt här. 

Om sexuella trakasserier

Det har knappast undgått någon att det den senaste tiden har pratats oerhört mycket om sexuella trakasserier. Och gott så. Dylikt elände behöver lyftas fram och, om möjligt, begränsas genom att det på detta sätt skuldbeläggs. För detta är något mycket skamligt.

Men det som jag tycker är väldigt intressant i detta sammanhang är att åtminstone jag ännu inte har sett en enda artikel som ställer de rätta frågorna och som tar sig för att gå till rötterna när det gäller detta skamliga beteende. Visst. Det talas om brist på respekt, och det är en del i detta. Om man respekterar sin medmänniska gör man inte något sånt här. Det finns inte ens på kartan. Eller finns det kanske ändå?

Det finns nämligen en annan, åtminstone lika viktig, faktor bakom detta som ingen talar om. Helt enkelt för att ingen vill tala om det eftersom det i så fall skulle utmana grunden för hur vi idag ser på sexualiteten. Sexualiteten ses idag mer eller mindre som en mänsklig rättighet, och det egentligen enda som begränsar sexualiteten är frånvaron av godkännande. (Eng. "Concent") Med andra ord: Om båda parter går med det så är det ok. Vad innebär detta så för ett sexuellt närmande? (Verbalt eller fysiskt.) Givetvis att det, om den som "blir närmad" accepterar det, är helt ok. Men om det inte är ok så är det fråga om sexuellt trakasseri. Är det då så konstigt att det sker en massa sexuella trakasserier?

Roten till de sexuella trakasserierna är, kort sagt, vår fullständigt snedvridna syn på sexualiteten idag. Om vi skulle se på sexualiteten som något som ENDAST förekommer i en livslång relation mellan en man och en kvinna skulle vi överhuvudtaget inte behöva diskutera sexuella trakasserier och inte behöva läsa om alla dessa tragiska #Metoo-historier. Men när sexualiteten har perverterats på det sätt som har skett idag (=ses som en mänsklig rättighet och något som kan existera utanför det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna) är detta något vi får lov att leva med. Det kommer på köpet, helt enkelt.

När människan tar sig friheter som Skaparen inte hade tänkt och inte tillåter får det alltid följder. I bästa fall följder som även den fallna människan upplever som negativa. Problemet är bara det att vi så väldigt sällan klarar av att se vad dessa följder egentligen beror på. Som till exempel när det gäller detta. Helt enkelt för att vi inte vill. När någon försöker påtala detta så gör vi dessutom allt vad vi kan för att tysta ner det. Jag skrev t.ex. en kommentar om detta på svenska Yle. Är någon överraskad över att den inte blev publicerad? Jonas Jungar må hävda att alla kommentarer på svenska Yle behandlas lika i modereringsskedet, men vi som skriver kommentarer baserat på en konservativ (och till och med kristen) livssyn vet att så givetvis inte är fallet. Åsikter som utmanar och avslöjar den värdeliberala människo- och samhällssynen och som dagens människor därför kan uppleva som utmanande och till och med stötande, blir mycket ofta censurerade. Stör för allt i världen inte människan i hennes syndasömn!

Teologisk thriller

Det är synnerligen länge sedan jag har läst en bok som jag inte har kunnat släppa taget om innan den är utläst. Igår fick jag läst färdigt en sådan bok. Jag har köpt en hop med böcker från USA skrivna av, de allra flesta av dem, historieprofessorn och bestseller-författaren Paul Maier. Igår läste jag ut den första boken i hans "Skeleton"-trilogi. ("A Skeleton in God´s Closet") Behöver jag säga att den var bra? Det är sällan man får tag på en teologisk thriller (finns det flera sådana?) som dessutom är välskriven och genuint spännande. Språket var ett litet hinder – en professor använder en professors språk också när han skriver skönlitteratur – men jag kunde konstatera att det är sant som ordstävet säger: Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Det var också intressant att se hur de gudsfientliga tankar som syns också här på denna blogg (i kommentarfältet) tycks vara universella. Det var som om "Humanisten" och "Eflop" fick muntur på bokens sidor. Givetvis är det så att det de återger här på bloggen är en allmänt förekommande kritik mot den kristna tron. Ihålig här på bloggen och även så i Maiers återgivning av den samma, men dock.

Jag ids inte avge någon desto längre recension av boken, men så mycket kan jag berätta att boken handlar om en arkeologisk utgrävning i Rama i Israel (Rama som i Arimatea) och ett häpnadsväckande fynd i en sarkofag som senare visar sig vara så mycket mera än häpnadsväckande när det visar sig att graven INTE innehåller kvarlevorna av ortens mest kände son. När arkeologerna gräver fram en kruka med dokument som visar att kvarlevorna har hört till en mycket mera prominent person riskerar hela världen att störtas i kaos... Med 100 sidor kvar undrade jag faktiskt hur i hela friden Maier skulle klara av att reda upp det han "ställt till med", men det lyckades faktiskt riktigt bra. Vid ett tillfälle fick jag ändå samma känsla som när jag läste "Sagan om ringen" och situationen där örnarna hämtade Frodo och Sam från Mordor. Varför flög man inte in ringen i stället för att GÅ den långa och svåra vägen? Nåväl, en liten skönhetsfläck förstörde verkligen inte den härliga läsupplevelsen. Jag började genast med uppföljaren, "More than a Skeleton". Den tredje boken i serien, som jag också införskaffat, heter "The Constantine Codex", och av vad jag har hört om den boken så borde den vara bäst av de tre.

Järtecken?

Idag har bland annat södra Finland sett en röd sol, och Sverige har ljuset varit mörkt - eller åtminstone mörkare än vanligt. Förr betraktades fenomen likt dessa som järtecken eller omen som talade om att något ovanligt skulle hända. Gott eller, med större sannolikhet, ont. Idag vet vi bättre, och när svenska Yle ville ta reda på vad dess saker beror på tog de kontakt med en meteorolog. För tvåhundra år sedan skulle man ha kontaktat en präst. Nåväl, idag skulle det väl gå på ett ut.

Ändå finns det faktiskt oro i luften, och då inte främst beroende på den röda solen eller den mörka dagern. "Den lille raketmannen" i Nordkorea kommer sannolikt att testa en ny raket inom något dygn, och med det allt högre tonläget mellan USA och Nordkorea vet man inte vad en sådan uppskjutning kan leda till. Kanske den röda solen ändå är ett järtecken?

Om ett förskingrat arv

När jag skriver detta är det endast 17 dagar kvar till årets stora jubileum. Det var den 31. oktober 1517 som Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser som så småningom kom att förändra hela Europa. Ja, kanske hela världen. Det reformatoriska arvet har varit oerhört värdefullt för både kyrka och samhälle, och knappast någon kan ens föreställa sig hur t.ex. Finland idag skulle se ut om det inte hade varit för detta som tog sin början för 500 år sedan.

Tyvärr har mycket av det goda som reformationen gav oss slarvats bort – både i kyrkan och i samhället. Till exempel har hela synen på arbete under speciellt de senaste åren förändrats snabbt. Arvet från Luther och reformationen var, och är, att alla ärliga arbeten ses som en kallelse från Gud och ett sätt att tjäna både Gud och människor. Detta oberoende av om arbetet handlar om att vara en herde för församlingen eller om att städa toaletter. För att ta ett smådrastiskt exempel. Alla behövs, och allas arbete har ett värde inte bara genom den lön detta arbete ger. Men tyvärr har denna syn på arbetet förändrats. Jag läste just en fullständigt bedrövlig artikel i Iltalehti om en Ossi Nyman, 39, som påstår sig ha undvikit arbete i hela sitt vuxna liv. Helt enkelt för att han inte vill arbeta. I stället lever han på samhället – och anser det vara helt acceptabelt. Hela artikeln andas ett stort förakt för såväl arbete som för samhälle och allt som är gott och riktigt. Det mest oroväckande är ändå att denna arbetsvägrare påstår att alla hans närmaste har varit förstående eftersom de alla också hatar att arbeta. (Indirekt översättning, på denna blogg accepteras inte svordomar och ofint språk.)

Denne Nyman talar varmt för ett system med medborgarlön, utan att kunna berätta hur detta system ska finansieras. Det är politikernas jobb. De har lön för att tänka ut sådana saker, säger han.

När jag läser artiklar likt denna undrar jag faktiskt vart vårt samhälle är på väg. Här har vi dessutom ett exempel på hur samhället skulle ha sett ut ifall reformationen, med bl.a. dess syn på arbete, på något sätt skulle ha uteblivit. Ja, och så kan jag väl säga att jag inte blev mera positivt inställd till tanken på medborgarlön när jag läste denna artikel.

Hemfridsbrott!?!

Det har säkert inte undgått någon som bor i norra svenska Österbotten att Flygvapnet ordnar sin Ruska17-övning i dessa dagar. De överljudssmällar som vi som bor här har utsatts för de senaste dagarna har skrämt både barn och djur (och kanske också vuxna). Men dessa har ändå varit på någotsånär acceptabel nivå – och framför allt på acceptabla tider. Men igår kväll bröts alla vallar (bokstavligt talat) när det hördes två extremt höga smällar någon minut över tio på kvällen. (Och som sedan följdes av två inte lika höga. Var det ekot?)

Jag har inget emot att Flygvapnet leker låtsaskrig den här tiden på året. Inte om det görs på ett sätt som inte äventyrar annat än Flygvapnets budget. Men dessa smällar var INTE ACCEPTABLA! Åtminstone inte denna tid på dygnet. När man på detta sätt äventyrar och leker med människornas hälsa (sådana som jag som är ljudöverkänsliga är ett kapitel för sig, men jag kan tänka mig att för allvarligt hjärtsjuka kan detta ha varit potentiellt livsfarligt) går man som sagt över en gräns som inte får överskridas.

Strafflagens 24 kapitel säger i första paragrafen att: "Den som obehörigen

1) tränger sig in eller i smyg eller genom att vilseleda någon inträder på en hemfridsskyddad plats eller gömmer sig eller stannar kvar på en sådan plats, eller

2) stör någons hemfrid genom att föra oväsen, kasta föremål, ringa telefonsamtal eller på något annat motsvarande sätt,

skall för hemfridsbrott dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag anser att detta som Flygvapnet utsatte oss för igår kväll bör klassas som hemfridsbrott (ordet "oväsen" är allt för milt för att beskriva det skedda), varför jag har gjort en polisanmälan mot dem. Om inte annat så behöver det klargöras vad en myndighet (i onödan) kan tillåtas utsätta landets medborgare för.

Om det största hotet

Konflikten inom EU mellan de länder (ledda av Tyskland och Sverige) som vill fördela flyktingbördan mellan alla EU-länder och de länder som motsätter sig detta (främst Polen och Ungern) ser inte ut att mildras. Snarare tvärtom. Polens president Andrzej Duda hävdade i ett tal för någradagar sedan att ett tvångsförfarande mot dessa länders befolknings vilja kommer att innebära slutet för EU. Han hävdade också att orsaken till att t.ex. Polen och Ungern inte vill ta emot muslimska flyktingar är att man vill bevara dessa länder som kristna länder. (Denna del av artikeln har sedermera tagits bort från artikeln i länken ovan.)

Jag är, som jag tidigare har konstaterat, mot alla former av tvång när det gäller detta. De länder som inte har någon muslimsk befolkning och som ännu inte har tagit emot några muslimska flyktingar, och därmed inte på samma sätt som de övriga EU-länderna är utsatta för risk för islamistisk terror, kan helt enkelt inte tvingas till detta. Om vi gör så är det, precis som Polens president konstaterar, slutet för det EU vi har idag. Likväl kan jag inte låta bli att påpeka det felaktiga i Dudas resonemang. Se, det största hotet mot våra länder idag är inte utifrånkommande utan inifrånkommande. Och hotet heter inte islam, trots att islam inte är att leka med, utan det största hotet mot våra länder och våra folk handlar om ett ideologiskt hot. Polen och Ungern kan eventuellt ännu idag anses vara kristna länder, men också deras kristendom är allvarligt hotad och det stora hotet där, liksom här hos oss, är humanismen.[i]

Humanismen framstår, och framställs, som en "ljusets ängel" men är i själva verket något helt annat. Humanismen med sin på naturalismen baserade utvecklingsfilosofi och sin betoning av tolerans (i motsats till kristendomens betoning av kärlek) är i själva verket ett oerhört mycket större hot mot våra kristna länder än vad islam någonsin har varit och någonsin kommer att vara. Det synnerligen expansiva Ummayadiska väldet före slaget vid Tours inberäknat. Varför? Jo just för att humanismen kommer förklädd som en "ljusets ängel" och för att den därför så väldigt lätt lurar oss att tro att den är något gott. Vilket den alltså inte är.

Humanismen – med sin naturalistiska världsbild – har, där den har smugit sig in i det kristna västerlandet, hjärntvättat den allra största delen av människorna. Tron på en god Skapare har genom utvecklingslärans monopolsituation mer eller mindre utraderats – med oerhörda följder för bland annat moralen och även för synen på människan. Den kristna kärleken har ersatts av toleransen, som sedan – helt enligt de riktlinjer som drags upp av Herbert Marcuse – omdefinierats från att handla om acceptans gentemot andra åsikter till att idag innebära intolerans mot konservativt (kristet) tänkande och ett starkt gynnande av olika progressiva idéer. Och det värsta med detta är alltså att detta har smugit sig på oss mer eller mindre obemärkt. Inifrån. Genom utbildningssystemet och genom medias påverkan på alla oss som tar del av det som skrivs, sägs och visas.

Det är säkert viktigt att bevaka våra yttre gränser. Speciellt idag när terrorismhotet är så väldigt akut. Men som sagt så kommer det största hotet inte utifrån. Det största hotet kommer i stället inifrån, och det har tyvärr fått fotfäste i huvudet på oss alla. Mer eller mindre. Och alltid helt obemärkt.

---

[i] Humanismen är inte så alldeles lättdefinierad, men här avses den så kallade sekulära humanismen, om än det som sägs också kan tänkas ha bäring för den religiösa humanismen.

Om vetenskap och filosofi

Jag har vid flera tillfällen här på bloggen skrivit om hur filosofin och ideologin infiltrerar och påverkar vetenskapen. Detta har förstås inte de av mina läsare som har en blind tro på en objektiv vetenskap gillat. Idag snubblade jag över ett mycket tydligt exempel på hur den naturalistik-ateistiska filosofin/ideologin har kommit åt att styra vetenskapen och påverka dess rön, i detta fall då teologin och exegetiken. Den historiskt-kritiska exegetiska skolan, som fått kämpa hårt för att accepteras i vetenskapens finrum och som därför varit extra noga med att rensa ut allt övernaturligt ur sin förklaringsvärld, har under hela sin existens arbetat med att hitta inomvärldsliga förklaringar till de bibliska berättelserna. Detta eftersom den naturalistiskt-ateistiska filosofin helt enkelt inte kan acceptera att det finns något övernaturligt. Detta har därför lett till att speciellt jungfrufödelsen, Jesu under och framför allt hans uppståndelse har kommit att betraktas som myter.

Nå, kanske någon vill hävda, detta är väl hypoteser lika goda som några andra? Ja, visst är det så. Men det är här vi stöter på just det jag inledde denna text med. Eftersom hypotesen är att dessa saker är myter och myter inte uppkommer från en dag till en annan måste det helt enkelt finnas tillräckligt med tid för dessa myter att bildas. Således måste evangelierna – som alltså innehåller dessa myter – vara skrivna tillräckligt sent för att mytbildningen ska få den tid den behöver. I klartext: Ögonvittnesgenerationen måste få tid att dö bort och först därefter kan myterna börja uppstå. Därför har, i den av den historisk-kritiska skolan starkt formade exegetikens historia, evangelierna alltid förlagts mycket sent. Hängde du med här? Eftersom den filosofiska/ideologiska grundförutsättningen är att inget övernaturligt sker kan de övernaturliga händelser Bibeln talar om inte ha skett. Dessa är myter, och för att myter ska kunna uppstå behövs det tillräckligt med tid. Därför blir den vetenskapliga slutsatsen att evangelierna är av sent datum. Det bara måste vara så – och då är det också så. Punkt. Och så har filosofin dikterat vad vetenskapen kan komma till för slutsatser.

Rent logiskt kan man däremot, redan utgående från evangeliernas innehåll, inse att evangelierna inte kan vara skrivna så alldeles sent. Vi har två, eller tre, historiska händelser som väldigt långt anger ramarna här, och dessa händelser är såtillvida omutliga att vi vet när i historien de inträffade. Dels har vi Jerusalems förstörelse, dels har vi Petrus och Paulus död.

Jerusalem och dess tempel förstördes år 70 e.Kr. Detta var en oerhört stor händelse i det judiska folkets historia och även för den kristna församlingen och något som inte skulle ha gått spårlöst förbi ifall evangelierna skulle vara skrivna efter denna händelse. Ändå finns det inga uppgifter i de tre synoptiska evangelierna angående detta. Det vi har är Jesu förutsägelse om att templet ska brytas ner och att det inte ska lämnas "sten på sten". Detta har förstås den vetenskapliga teologin lyckats få till att det visar att evangelierna måste vara skrivna efter Jerusalems förstörelse eftersom ingen, inte heller Jesus, kunde veta något om framtiden. Men här är de ute i ogjort väder, helt klart. Speciellt Matteus är nämligen väldigt intresserad av att visa hur olika profetior har gått i uppfyllelse, och som en del kommentatorer har påpekat så finns det inte en chans att han inte skulle ha konstaterat att "så gick också denna profetia av Jesus i uppfyllelse" ifall templet skulle ha förstörts innan hans evangelium skrevs. Men något sådant finns inte i hans evangelium – liksom inte heller i de andra synoptikerna. Således kan man med intill säkerhet gränsande sannolikhet slå fast att åtminstone dessa tre evangelier är skrivna före år 70. Sannolikt en god bit före år 70. Vad innebär då detta för mytbildningen? Självklart är detta ett mycket hårt slag eftersom synoptikerna då är skrivna medan ögonvittnesgenerationen ännu levde. I ett sådant "ekosystem" uppstår helt enkelt inga myter, och om de gör det överlever de inte.

Så har vi också Petrus och Paulus död. I princip hela apostlagärningarna handlar om dessa två apostlar (första halvan om Petrus och andra halvan om Paulus). Både Petrus och Paulus led martyrdöden i Rom under kejsar Neros förföljelser, Petrus år 64 och Paulus ca år 64-65. Ett historiskt verk som noggrant berättar om dessa två apostlars verksamhet skulle naturligtvis också berätta om deras martyrium ifall detta skulle ha skett innan boken skrevs. Allt annat är fullständigt otänkbart. Det innebär således, eftersom deras död inte nämns, att Apostlagärningarna måste ha kommit till före år 64, och eftersom Apostlagärningarna är andra delen i Lukas historieskrivning innebär det att evangeliet som bär hans namn måste vara av ännu tidigare datum. Enligt en så gott som enig forskarkår är dessutom Lukas evangelium inte det äldsta evangeliet. Således är de tre synoptiska evangelierna skrivna senast 30 år efter Jesu död (och uppståndelse). Troligtvis ännu (lite) tidigare. För att kronologin sedan ska stämma måste vi slå fast att flera av Paulus brev är skrivna mycket tidigt – första Korinthierbrevet (som noggrant behandlar Jesu uppståndelse) kan vara skrivet till och med så tidigt som endast 19 år efter de verkliga händelserna. Alltså medan ögonvittnesgenerationen ännu levde och kunde bekräfta det som Paulus skrev. "Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat." (1Kor. 15:6) Som sagt innebär detta att det helt enkelt inte fanns någon grogrund för myter att uppstå.     

Vilken slutsats kan vi så dra av detta? Jo att den av filosofin influerade (och vissa gånger till och med dikterade) vetenskapen inte alltid är att lita på. Många gånger kommer man längre, och närmare sanningen, med hjälp av logiskt tänkande och sunt förnuft.

Så här fungerar det inom den vetenskapliga teologin. Alltså att den bakomliggande filosofin dikterar vad vetenskapen får komma till för slutsatser. Och, märk mycket väl, detta är ingen till teologin isolerad företeelse. Så här fungerar det också på andra vetenskapsområden. Något som jag alltså varit inne på här på bloggen vid ett flertal tillfällen.

Uppmaning till bön!

Svenska Yle rapporterade igår om en mycket glädjande nyhet. Hundratals, ja kanske tusentals muslimska flyktingar som har kommit till Finland har konverterat till den kristna tron och mottagit det kristna dopet. Enligt artikeln handlar det främst om ensamkommande unga män från framför allt Irak och Afghanistan. I artikeln sägs också att detta är ett specifikt finländskt fenomen. Glädjande nog har tjänstemannen på Migri fått detta fullständigt om bakfoten. Redan en längre tid har liknande massomvändelser rapporterats från i princip hela Europa. (Googla på t.ex. "Thousands of muslims convert to christianity" så får du se!) Dessutom ser vi idag en aldrig tidigare skådad väckelse som drar över hela den muslimska världen med t.o.m. miljoner omvända muslimer – en väckelse som bara tycks tillta i styrka.

Det vi nu ser är något som världen aldrig tidigare har skådat, och vi får be att Herren Jesus skulle fortsätta att kalla muslimer till tro på den Herre som ensam kan ge verklig frihet. Samtidigt får vi också be för alla de som omvänder sig att de skulle få tillgång till god kristen under visning och att de skulle bevaras från det hat som islam spyr över sådana som överger islam. Vi ska inte heller glömma bort alla de kristna, pastorer och vanliga lekmän, i den muslimska världen som med sina liv som insats troget arbetar för att leda muslimer till tro på Herren Jesus.