Kyrkpressens osanningar

Tycker du att rubriken låter hård? Då har du rätt, för det är den. Men saken är så allvarlig att jag menar att vi behöver kalla sakerna vid deras rätta namn.

Jag läste just denna veckas Kp. Artikeln om St:Martins församling var belysande på flera sätt, och Björn Vikströms kommentarer likaså. May Vikströms ledare, som behandlade samma ämne, var modigt skriven, men inte desto mindre innehåller den den första av de osanningar som jag tänkte på när jag skrev rubriken ovan. Vikström skriver att Halvar Sandell ifrågasätter vår kyrkas lära. Något sådant framkommer inte i artikeln om hans församling, och jag har mycket svårt att tro att han skulle ha uttryckt en sådan sak i intervjun som ligger till grund för artikeln. Det är nämligen inte den lutherska kyrkans lära som är problemet, utan problemet är att kyrkan inte håller sig till sin lära. Ja, att hon många gånger till och med går tvärt emot denna sin lära.

Vilken är då denna vår kyrkas lära? Exempelvis kunde man utgå från Kyrkoordningens första paragraf som jag har citerat redan ett par gånger här på denna blogg. (Och säkert kommer att citera igen!)

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Om vår kyrka skulle hålla sig till det som sägs här skulle inte jag ha något problem med den. Och knappast heller Halvar Sandell. Men problemet är, som sagt, att vår kyrka INTE håller sig till sin lära. Det May Vikström skriver grumlar detta faktum på ett sätt som gör att man lätt får helt fel uppfattning om sakernas tillstånd.

Den andra osanningen står Björn Vikström för. Han låter förstå att tanken på rena nattvardsbord som är stängda för andra än de "rättroende" är något som de lutherska kyrkorna har avvisat och att denna syn snarast har förekommit i vissa pietistiska väckelserörelser och i vissa frikyrkor. Märk väl vad han försöker säga: Detta är en närmast obskyr tanke som inte har fått något större genomslag. Men detta stämmer förstås inte. Den som inte tror mig kan läsa vad Halvar Sandell säger i artikeln om St:Martins församling, alternativt bläddra tre uppslag bakåt i samma nummer av KP och läsa om hur vår kyrkas biskopar först nu (2017) öppnat vår kyrkas nattvardsbord för kristna tillhörande andra kyrkor. I klartext: Också vår kyrka har, till alldeles nyligen, tillämpat ett slutet nattvardsbord. Ett nattvardsbord som (åtminstone i teorin) har varit öppet endast för sådana som delar den lutherska bekännelsen och bekräftar detta genom att vara medlemmar i en kyrka som har denna bekännelse. Behöver jag säga att Björn Vikström, med sin kommentar, gör en mycket slät figur?

Saken är nämligen den, precis som Halvar Sandell säger, att det slutna nattvardsbordet är ett historiskt faktum. Allt från första början. Om du har 42 minuter tid att avvara och behärskar engelskan kan du med fördel ta del av denna mycket informativa podcast!

Jag ryste faktiskt när jag läste denna veckas nummer av Kp. Det är så oerhört skrämmande att se hur det postmodernistiska tankesättet har fått insteg också i vår kyrka och i dess ledning. Sanningen reduceras till åsikter, och den som har lila skjorta eller en hög "predikstol" och ropar högst har rätt. Fast de har fel och far med osanning. 

Det är allvarligt att lura människorna. Men det är precis vad Kp ägnar sig åt här.