Myten om överbefolkningen

Det finns vissa "sanningar" som man inte gärna ska utmana genom att påstå det motsatta. Inte ens om man klarar av att motivera sin ståndpunkt. Det faktum att evangelierna är antik historieskrivning (när den är som bäst) är en sak. Nej, låt de människor som har hittat en "sanning" som passar överens med deras världsbild/världsåskådning hållas! Låt vara sedan att deras ståndpunkt – att Jesus knappast har funnits och att, om har funnits, han inte är den som evangelierna säger att han är – är en lögn. Nå, det var inte det denna text skulle handla om. En annan sådan "sanning" är överbefolkningen. Idag "vet" i princip alla att det föds för mycket barn och att vi håller på att överbefolka vår jord. Denna sanning får man alltså inte gärna utmana.

Faktum är ändå att överbefolkningen är en myt. Åtminstone i de flesta länderna på jorden. I själva verket har det i alla västländer fötts alldeles för få barn de senaste decennierna. Befolkningspyramiderna talar sitt tydliga språk.

Svenska Yle firar det nya året med att publicera en artikel som spekulerar i framtiden. Om vi, som det ser ut, får bukt med sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomarna och cancer kommer vi att leva mycket längre än nu. Artikeln frågar vad vi i så fall kommer att dö av, och artikelförfattaren spekulerar i att vi i framtiden kan leva i hundrafemtio år, ja kanske t.o.m. i tusen år. Det finns tydligen någon som har påstått att den första människan som kommer att leva i tusen år redan har fyllt femtio. I artikeln hävdas också att vår förväntade livslängd ökar med fyra timmar varje dag.

Jag menar att det är fullständigt lönlöst att spekulera i dylika saker. Det finns helt enkelt för många okända faktorer i framtiden för att det ska vara någon idé. Krig, naturkatastrofer, olika mänskliga verksamheter som slår bakut (t.ex. genmanipulering), insektsdöd med påföljande nedgång i livsmedelsproduktionen m.m. och framför allt det som man alltså inte får tala om: Att det föds för få barn. Alltså inte överbefolkning utan underbefolkning. Ja, så har vi förstås också parusin, men den ska man förstås inte heller prata om. Inte högt åtminstone.

Men överbefolkningen är alltså en myt. T.o.m. utan den allt högre livslängd som artikeln talar om blir den del av befolkningen som ska försörja den icke arbetande delen av befolkningen allt för liten redan inom några få år. Lägg sedan till den högre livslängden så kommer den överlägset vanligaste dödsorsaken inom bara några decennier att vara svält. Import av arbetskraft (unga män) från länder med befolkningsökning är inte heller någon lösning. Det leder bara till att vi här får ett stort överskott av unga män som inte kan hitta någon partner medan det i emigrationsländerna blir en dito brist med den påföljden att det där kommer att finnas en stor mängd unga kvinnor som inte kan hitta någon partner. Med katastrofal befolkningsminskning som följd. Se bara på situationen i Mexiko idag där emigrationen till USA har åstadkommit precis detta. Slutsatsen blir alltså att överbefolkningen är en myt. Men det får man alltså inte gärna säga högt eftersom denna myt är en av de mest omhuldade och upphaussade av de moderna myterna.

Ja, jag skrev förstås en kommentar om detta under artikel i fråga. Vad tror du, blev den publicerad eller blev den censurerad? Det finns ju som sagt vissa sanningar man inte gärna ska utmana...

Reklam!

Det nya året närmar sig, och då brukar det vara dags för nyårsläger. Så också i år. I Karleby och Västra Parkens skola. Jag får vara med på ett hörn och kommer att ha ett seminarium med titeln "Upptäck Bibeln". Temat är synnerligen aktuellt - läs gärna följande text här på bloggen! (Scrolla nedåt.)

Jag kommer först att fundera kring hur vi ska läsa Bibeln och varför vi behöver läsa den. Sedan kommer jag att komma in på frågor angående Bibelns trovärdighet och den kristna trons historicitet. Jag kommer att visa att den kristna tron står helt i en egen klass bland världens alla religioner när det gäller historiciteten. Alltså att det som Bibeln talar om verkligen har hänt, i motsats då till alla andra religioner som är mer eller mindre fantasier och rena sagor.

Så om du är intresserad av dessa frågor kan det löna sig att komma med på nyårslägret i sin helhet eller annars bara söka sig till Västra Parkens skola i Karleby kl 15 i morgon, lördag.

Obegripligt, eller?

Det finns idag en utbredd okunskap om den kristna trons historicitet. När saken kommer upp i någon form på olika nyhetssajter flödar kommentarfältet över av kommentarer som hävdar att Jesus aldrig har funnits och att Bibeln är en sagobok. Sådana kommentarer syns också under svenska Yle:s nyhet från igår om den svenska församling som kallade Jesus för "hen".

Det är svårt att säga vad denna okunskap beror på. Antagligen är det en kombination av orsaker, men främst bland dessa torde vi hitta viljan att det ska vara så här. För det är ju så, om Jesus aldrig har funnits och Bibeln är en sagobok då kan denne fantasigud inte ställa några krav på oss människor. Det handlar om det som Paul Maier konstaterade: "These people hate the Bible and don´t like it´s message." (Dessa människor hatar Bibeln och gillar inte dess budskap.) Och så tar detta hat och detta ogillande sig uttryck i faktaresistens. Sedan ligger nog lathet – alltså att inte orka bry sig så mycket att man tar reda på hur det verkligen ligger till – ganska högt på listan också. Man har hört någon någonstans säga att det är så här, och så nöjer man sig med det. Utan att kontrollera om det är sant eller inte. Men vi gillade det vi hörde, så vi kör på det. Och så låter man sig luras. Och man gör det mer än gärna.

Faktum är att Jesus och hans liv och gärningar är bland det mest väldokumenterade som finns från antiken. Eller det var fel. Det är det mest väldokumenterade liv som finns från den här tiden. Om vi inte kan veta att Jesus har funnits och vad han har gjort så kan vi inte veta något alls om den här tiden. Så enkelt är det. De som påstår något annat demonstrerar bara sin egen okunskap och sin egen styvnackighet. Men från en historikers synvinkel är det närmast obegripligt hur någon kan framhärda i okunskapen på detta sätt.

Men det finns idag människor som vill leva i sina egna faktaresistenta bubblor och som mer än gärna suger in andra i dessa bubblor. Tyvärr.    

Fridfull jul!

Ett av de viktigaste orden i Lukas evangelium är ordet FRID. Vi kunde säga att detta ord ramar in hela Lukasevangeliet. Detta var vad änglar sjöng om på herdarnas äng, och när Jesus lämnade lärjungarna för att fara tillbaka till sin Fader i himlen var detta ord det första han sade åt de samlade lärjungarna. "Frid vara med er!" Det grekiska ordet ειρηνη (uttalas "eireenee") kan översättas med både frid och fred, men ordet frid är absolut att föredra eftersom det säger så mycket mera än ordet fred.

I den senaste texten kritiserade jag stiftets biskop för att han, helt felaktigt, hävdade att julen handlar om Guds strävan efter bland annat fred på jorden. Detta behöver sägas så tydligt det bara går: Guds mål är inte fred på jorden. Jesus säger själv, klart och tydligt, att han "inte har kommit för att skapa fred på jorden", utan att han, tvärtom, har kommit med svärd. Detta till och med så att en son kan vända sig mot sin far och en dotter mot sin mor. (Matt. 10:34) Tydligare än så kan det inte bli att julen inte handlar om fred på jorden. Men detta hindrar förstås inte oss, och får inte hindra oss, som Guds barn att verka för och be om fred på jorden.

Men julen handlar alltså inte om fred på jorden. Julen handlar om något oerhört mycket viktigare, nämligen om frid. Och uttryckligen om frid med Gud. För att illustrera skillnaden mellan fred och frid så kan vi säga att en människa som lever i brinnande krig likväl kan ha frid i sitt hjärta. Detta om och när fridsfursten, som Jesaja talade om i julens härliga profetia i Jes. 9, bor i hennes hjärta. Men nu ska vi ta detta från början.

Synden gör oss till Guds fiender. Allt sedan Adam och Evas dagar har vi människor upplevt ett behov att gömma oss när Gud nalkas. Syndare klarar helt enkelt inte av helige Guds närvaro. Och inte bara det. Synden är också, helt konkret, ett hinder för gemenskap mellan människa och Gud. Denna fiendskap, detta främlingskap inför Gud, har fått fruktansvärda följder för mänskligheten: Ensamhet, hat, sjukdom, lidande och död. Men inte bara för mänskligheten. Till och med själva skapelsen känner av denna fiendskap. Naturkatastrofer, torka, översvämningar, jordbävningar och annat liknande elände som drabbar vår jord är följder av människans syndafall och vår fiendskap med Gud.

Gud kunde ha gett upp med oss människor och med den värld vi lever i. Men det gjorde han inte. Den första kristna julen gör det fullständigt klart: Gud är inte vår fiende. Han är inte mot oss människor. Tvärt om är han för oss. När Gud i Jesus blev människa som det lilla barnet i krubban visar han så tydligt det bara går att han står på vår sida. Han lämnade sin härliga tillvaro i evigheten för att i Jesus bli människa. För att gå in i och under allt det vi människor ställt till för oss genom synden. Han blev i Jesus en av oss. I Jesus mötte han sedan all den fiendskap som vi människor hyser gentemot det som är rätt, sant och heligt. Mot Gud själv. Denna fiendskap kulminerade när Jesu kors restes på Golgata och den helige och evige gick i döden för vår skull. Men detta var vad som krävdes för att skapa frid/fred mellan Gud och oss människor. Det skulle ha varit så mycket enklare för Gud att ge upp med oss. Men hans kärlek till oss förbjöd det. Hans kärlek gjorde att han lät sig födas som det lilla barnet i krubban, och hans kärlek till oss drev honom fram till korset.

Julens budskap är budskapet om frid med Gud. Julens budskap handlar om att Gud inte är vår fiende utan vår vän. Att han är din vän. Att han var beredd att göra allt som krävdes för att vinna oss människor för sitt eviga rike. För att vinna oss tillbaka till sin gemenskap. Julens budskap är ytterst ett budskap om kärlek. Om Guds kärlek till en fallen mänsklighet och en fallen värld. Och om vad denna kärlek var beredd att utstå.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!" 

Med dessa änglarnas ord önskar jag alla läsare en fridfull julhelg!
 

Ett falskt - och oerhört fattigt - julbudskap

Ja, jag vet. Jag borde inte läsa Kyrkpressen. Men samtidigt menar jag att det är viktigt, som medlem i vår kyrka, att veta vad som pågår och vad vi som medlemmar får oss till livs genom stiftets officiella nyhetskanal. I stället för "får oss till livs" tänkte jag skriva "hur vi blir vilseledda", men det kunde kanske ha uppfattats som allt för negativt så jag lät bli. Eller gjorde jag?

Nåväl. Julen närmar sig och i julnumret av nämnda publikation stämmer både chefredaktören och stiftets biskop våra sinnen i julstämning. Så, vad valde de att skriva om inför denna stora fest då vi firar Jesu födelse och inkarnationens stora hemlighet? Maj Vikström skriver om den påstådda klimatförändringen och ger en rad (obevisade och till känslorna vädjande) exempel på hur denna klimatförändring har ställt till vår glansbild av hur julen borde se ut. Slutsatsen blir att vi "som värdiga efterföljare" till julens barn bör gå till handling och gå in för förändring. Min fråga blir att är det faktiskt detta som julens budskap handlar om?

Biskopen går, i sin julhälsning till stiftet, till attack mot hierarkierna. Han slår ett slag för jämlikheten och konstaterar att vi först nu, efter 2000 år, har fått se detta sprängfyllda budskap ta konkret gestalt i våra hem, våra kyrkor och i vårt samhälle. Nu vet jag förstås inte vad han syftar på, men jag som läsare av hans kolumn kommer att tänka på ämbetsfrågan och vigselfrågan och hur vi där gått, och håller på att gå bort, från Guds ord. Något som alltså biskopen applåderar – förutsatt alltså att jag förstått orden i hans julhälsning så som de var avsedda. Nå, han fortsätter. Detta "julbudskap" motiverar oss till en radikal förändring/förnyelse. Julen vill "hjälpa oss att bryta med sätt att leva som är skadliga för oss själva, våra närmaste och naturen".

Sedan kommer de ord som jag törstat efter ända sedan inledningen av kolumnen: "Julen handlar om Guds överraskande (?) och frälsande ingripande i vår värld." Ja! Där satt den! Det är detta julen handlar om! Tack! Men vänta nu... Biskopen avslutar inte meningen där. Han sätter ett kommatecken, och så fortsätter han: "men också om Guds strävan efter fred, försoning och rättvisa på jorden". Och så fortsätter han på denna linje och om att vi ska "uppmuntra varandra till förändring och förnyelse". Och jag som hann bli så glad! Innan jag insåg att evangeliet blev reducerat till en liten bisats i det "viktiga" budskapet som biskopen vill förmedla åt oss så här inför julen. Och hur var det nu riktigt? Är det faktiskt så att Jesus kom eftersom Gud strävar efter "fred, försoning och rättvisa på jorden"? Jag tror, på min ära, att biskopen har glömt vad Jesus säger i Matt. 10:34. Men dessa ord kanske man inte ska lyfta fram så här inför julen? De är ju allt för obekväma. Ja, och så hindrar de oss från att tala om fred på jorden. Och då kan vi ju förstöra julstämningen.

Lagen. Det är vad vi får oss till livs i detta den lutherska evangeliska kyrkans i Borgå stift officiella nyhetskanals julnummer. Vad vi bör göra. Hur viktigt det är med att vi förändras och förnyas. Men inte vilken förändring och förnyelse som helst, nej, utan här förkunnas en lag som av allt att döma vill driva oss bort från det som Guds ord har talat. Är detta verkligen vad julen anno 2017 ska handla om?

När blev vår kyrka så här oerhört fattig?    

Svärmare i farten

Svenska Yle publicerade för några dagar sedan en artikel med en intervju med f.d. pastorn Patrik Tiainen från Karleby. Jag ids inte kommentera artikeln i sig eftersom den hölls på ett personligt plan. Kommentarerna under artikeln, däremot, är i många fall fullständigt bedrövliga. Där finns (ogrundade) påståenden som att "Jesus säkert skulle fördöma fundamentalisters hatprat och svartmålning av oskyldiga människor" samt att "Gud accepterar alla människor eftersom han har skapat oss".

Om och när vi uttalar oss om vad Gud anser om olika saker kan vi inte utgå från våra egna tankar och våra önskningar. Den kristna tron är en uppenbarelsereligion, och detta innebär att den bygger på uppenbarelsen. Alltså på det Gud har valt att uppenbara för oss. I sitt ord, Bibeln. Den som går mot eller utöver detta uppenbarade ord är inget mindre än en svärmare. Behöver jag säga att de två citaten ovan (som var två av flera liknande under artikeln i fråga) faller under denna dom? Den första kommentatorn gör sig dessutom skyldig till missgreppet att läsa in hat(prat) där sådant inte finns. Men detta är förstås inget ovanligt – för det mesta idag tas denna stämpel fram i misskrediteringssyfte när man stöter på åsikter man inte gillar. Detta fenomen har setts otaliga gånger i denna bloggs kommentarfält.

Det är ändå speciellt en kommentar jag vill lyfta fram eftersom den är särskilt vriden. På flera plan. Signaturen "Maja" skriver: "Tittade på ett program med Jonas Gardell , för en tid sen ( han är ju homosexuell o gift med Mark Levengood) Båda är kristna, Gud betyder Mycket för dem, Men Jonas berättade att När han skall ta nattvarden I kyrkan, så ställer sig församlingsmedlemmar upp o Hindrar honom FRÅN att gå upp till altaret.. Jag tycker det är fruktansvärt, med tanke på att kristna människor skall förmedla Guds kärlek.. Är det nån som skulle kunna berätta , präst?, hur är det egentligen? Är det så att Gud är så fördömmande? Jag Tror inte det, jag Tror att alla Ryms med.."

Jag betvivlar att detta är något som har skett mera än någon enstaka gång. Men om det har skett så är det ingalunda fruktansvärt eller fördömande, utan tvärt om en gärning som springer fram ur omsorg och kärlek. (Sedan är det en annan sak att enskilda församlingsmedlemmar inte ska behöva göra en sådan sak utan detta ankommer på den som leder nattvardsliturgin. Men om denne inte tar sitt ansvar så kanske församlingen kan behöva träda till på detta sätt.) Guds ord är nämligen alldeles tillräckligt tydligt när det gäller detta. Nattvarden är till för syndare som vet om att de är syndare, som bekänner sin synd och som vill överge den. Syndare som vägrar inse att de är syndare och som inte kommer till nattvarden för att få förlåtelse för sin synd och utan vilja att göra upp med sin synd "äter och dricker en dom över sig". (1Kor. 11:27-32)

Så om någon alltså på något sätt har försökt hindra Jonas Gardell från att, med obotfärdigt hjärta och fast besluten att fortsätta leva i synd, gå till Herrens bord är detta i själva verket en mycket kärleksfull gärning. Sedan kan detta givetvis ha gjorts på ett ovist sätt, men huruvida så är fallet vet vi inget om.

Som svar på signaturen "Majas" fråga kan jag, som teolog, svara att ja. Gud är fördömande. Hans helighet accepterar inte synden. Den kan inte göra det. Ännu lever vi emellertid i uppskovets och nådens tid, alltså den tid då Gud inte straffar synden. I den tid då människan ges tid att inse sin synd och sin gudsfrånvändhet och omvända sig. För Gud är inte bara fördömande. För alla dem som omvänder sig och gömmer sig i Kristus och i hans försoningsgärning kommer det inte att bli någon fällande dom. Ingen fördömelse. I Kristus ser Gud på oss med förbarmande. Och detta förbarmande visar sig allra tydligast i just nattvarden. Denna syndarnas måltid dit vi alla är välkomna. Om vi alltså bekänner vår synd som synd och vill lägga bort den. Så alla ryms med, ja. Alla som böjer sig inför Guds heliga majestät och inte i uppstudsighet och rebelliskhet revolterar mot hans lag och hans goda vilja. Om vi gör det ska vi skatta oss lyckliga om någon hindrar oss från att gå fram och så äta och dricka domen över oss.

Värdelöst argument

Som pälsdjursfarmare följer jag givetvis med debatten kring näringen, och som jag tidigare har konstaterat så är motståndarnas argument många gånger, för att inte säga alltid, undermåliga. Jag var faktiskt på plats i Karleby när näringens motståndare höll sin "tysta demonstration" för ca en vecka sedan. Upplägget var rent ut sagt patetiskt. Men alla som vill har rätt att genomföra en demonstration. Oberoende av hur fel man har. Vi lever ju i ett fritt land.

Men argumenten är som sagt undermåliga. Ett av de, uppenbarligen, tyngst vägande argumenten idag är att päls är en lyxprodukt och att näringen därför kunde och borde förbjudas. Till det säger jag bara: Vad är det för lyx i det att människor på landsbygden har ett arbete som ger dem mat på bordet och tak över huvudet? För det är det som saken handlar om för oss som jobbar i och med näringen. För oss handlar det inte om någon lyx, utan om utkomst och uppehälle. Med samma argument kunde man hävda att i princip hela den finländska varvsindustrin kunde och borde förbjudas eftersom detta också handlar om lyx. Lyxkryssare, närmare bestämt. Men har någon någonsin framfört ett sådant argument? Nej förstås inte. Varför inte? Svaret är enkelt. Också här handlar det om arbetsplatser och om människors utkomst och uppehälle. Här dessutom i en mycket större skala. Svenska Yle gick för en tid sedan ut med nyheten om hur enormt viktigt Åbovarvet är för sysselsättningen i hela landet.

I konsekvensens namn borde pälsaktivisterna kräva ett förbud för tillverkning av lyxkryssare också. Men det gör de förstås inte. Helt enkelt för att lyxargumentet inte håller. Det gör det således inte heller när det kommer till pälsdjursnäringen.  

Om "kringgående av prästvigning", vad det nu betyder...

Igen gjorde jag misstaget att läsa Kyrkpressen. Denna gång var det faktiskt inte tidningens linje eller redaktion som var källa till mitt obehag, utan snarare då verkligheten. Eller rättare sagt den verklighet som vi idag har blivit pådyvlade i vår kyrka. Den verklighet som har formats av kyrkopolitiska beslut och inte av Guds ord.

Rubriken på artikeln var "Prästvigning ska inte kringgås", och redan gällande rubriken kunde man skriva en lång text. Men det ska jag inte göra. Raljerandet kring den huvudlösa rubriken får begränsa sig till rubriken för detta inlägg. Artikeln handlade om SLEY:s svar till biskopsmötet angående det faktum att Martti Haverinen blivit prästvigd i Kenya och nu, som återkommen till Finland, verkar som präst i Lutherkyrkan i Helsingfors. Det bakomliggande problemet här är givetvis det prästvigningsstopp som vår kyrka har infört och som effektivt har stoppat nyrekryteringen av präster som vill hålla sig till Guds ord i enlighet med vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf. Saken lyftes, enligt artikeln, fram av Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge men är, enligt obekräftade uppgifter, ett beställningsverk från vår kyrkas ledning i akt och mening att saken ska få större tyngd.

Nu har alltså SLEY svarat, och det är detta svar artikeln handlar om. Jag efterlyste för en tid sedan ryggrad hos SLEY i detta fall, men tyvärr syns det som om denna ryggrad inte finns eller åtminstone inte syns. Jag anser att SLEY var allt för undergivna och slätstrukna i sitt svar. Men jag är förstås medveten om att det är en sak att vara en fri och oberoende radikal (vilket man tydligen numera är om och när man vill hålla sig till vår kyrkas grunddokument) och en annan sak att vara en av vår kyrkas sju officiella missionsorganisationer. Men likväl anser jag att SLEY lägger sig platt inför den (ekonomiska, för det är förstås det som det handlar om) makt som vår kyrka utövar.

SLEY svarar att – för att "rätta till situationen" – nämnde Haverinen har ansökt hos domkapitlet i Helsingfors om att beviljas prästrättigheter i Finland. Enligt KP konstaterar Biskopsmötet att "Om domkapitlet ger honom prästrättigheter är detta ett undantagsfall". Detta för att "någon prästvigningsturism vill biskoparna inte ha". Vidare: "Att skaffa sig en prästvigning utomlands får inte bli ett sätt att kringgå kyrkans beslut. Det skapar spänningar inom det lutherska samfundet."

Om detta kunde man säga en hel del, och det ska jag göra. De "spänningar" som biskopsmötet tänker sig att skulle skapas av en dylik "prästvigningsturism" finns de facto redan. Dessa spänningar uppkom när "kyrkans beslut" togs att inte prästviga unga män som är av Gud kallade till prästämbetet - unga män som uppfyller de kriterier som Guds ord ställer upp för sådana som traktar efter detta ämbete. Spänningarna uppkommer inte när Guds rike, och arbetet för Guds rike, söker sig andra vägar. Som i detta fall. Vidare blir det, i mitt tycke, oerhört tragikomiskt när man på detta sätt talar om ett "kyrkans beslut". Detta är inte något "kyrkans beslut"! Om och när kyrkan tar ett beslut så bör detta beslut vara i enlighet med Guds ord. Inte i enlighet med världens åsikter och meningar och dikterade av dessa.

Det allvarligaste här är ändå det att biskoparna, igen en gång, helt förbigår det verkliga problemet med total tystnad och i stället fokuserar på detaljer. Det verkliga problemet är att vi idag har en stor skara trogna kyrkobesökare och församlingsmedlemmar som håller på att bli utan i tjänst varande präster som de kan ha förtroende för. Detta är ett problem som måste få en lösning, och biskoparna har med detta och tidigare beslut visat att de inte tänker ta något som helst ansvar för att lösa problemet. Då spelar det ingen roll om man, som den nytillträdde Helsingforsbiskopen, i samma nummer av KP talar varmt för mångfalden inom kyrkan. Tomma tunnor skramlar, får jag konstatera.   

Jag fick obehag av texten i KP, skrev jag ovan. Dels av nämnda orsaker, dels för att jag i och med det som sades i artikeln kom till insikt om att den väg som de ledande konservativa rösterna i vår kyrka har talat sig varma för inte kommer att fungera. Det går alltså inte att få nya präster till vår kyrka på detta sätt. Speciellt inte som de berörda aktörerna (i detta fall SLEY) inte sätter hårt mot hårt utan i stället lägger sig platt för biskoparna och domkapitlen.  

Vad återstår då för oss om vi inte accepterar att all sann kristendom jagas på porten ur vår kyrka eller helt enkelt tvingas under jorden? Jag lyfte för en tid sedan fram det alternativ som bekännelseskrifterna ger oss. Alltså att i tjänst varande kyrkoherdar tar sitt ansvar och viger nya präster. Om och när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning".

Det börjar faktiskt vara dags nu att ta det ansvar som det innebär att vara präst i den lutherska kyrkan. Också när det gäller att få nya präster som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för.

Om när lögnen blir sanning

Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? Jag måste säga att jag, som får stå på långt avstånd och titta på, är oerhört fascinerad av Mellanösternkonflikten mellan Israel och det arabiska folket. Eller kanske inte så mycket av konflikten i sig, som ju är en oerhört blodig och synnerligen otrevlig historia, men av det faktum att hela världen blandar sig i den och att alla har en åsikt – och i de allra flesta fall en mycket svartvit sådan. Antingen är man för araberna eller så är man för Israel. Balanserade synpunkter och brobyggare är ytterst svåra att hitta. Och det är detta som fascinerar mig något oerhört. Hur kan detta komma sig?

Svaret är egentligen väldigt enkelt, vill jag påstå. Det här är en konflikt som har en mycket djup andlig sida, och således finns här en blindhet förknippad med vissa ståndpunkter. En blindhet som omöjliggör och utesluter balanserade ståndpunkter. Eller hur kan man annars förklara att annars fullt sansade människor som i vanliga fall talar varmt för demokrati och frihet mitt i allt här tar kraftig ställning mot områdets enda demokrati och samtidigt ställer sig på samma sida som brutala diktaturer, terroriststater och terrororganisationer?

Mellanösternkonflikten hamnade igen på tapeten den gångna veckan när president Trump bestämde sig för att verkställa det gamla beslutet att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och därmed (slutgiltigt) erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, något den de facto redan en längre tid har varit. Frågan fick en lokal, finländsk, prägel när Peter Östman i riksdagen frågade om inte Finland kunde överväga att göra samma sak. (Läs inte gärna kommentarerna under artikeln i länken – de visar bara på det som jag säger ovan och kan få den stadigaste karl att bli mer än mörkrädd...)

Men tillbaka till frågan jag startade med. Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? De så kallade palestinierna (som ju de facto är araber och ingenting annat) har länge hävdat att Jerusalem är en arabisk, muslimsk och kristen stad och har därmed helt blundat för stadens 3000 år långa judiska historia. Denna lögn har nådigt upptagits i västvärlden och är idag nästan legio. Det samma gäller för lögnerna om israelisk ockupation (har du hört om "de ockuperade områdena"?) och om behovet av en tvåstatslösning. Dessa lögner har uttalats så ofta att de idag betraktas som oantastlig sanning. Men det faktum att de flesta tror på lögnen gör den ändå inte till sanning.

Den (förtigna) sanningen är i själva verket att vi redan HAR en tvåstatslösning i detta område. Efter första världskriget upprättades det så kallade "Brittiska Palestinamandatet" som omfattade det som idag är Israel, Jordanien och de palestinska territorierna. Detta delades de facto redan år 1921 i två delar – en mycket större arabisk del som kom att kallas Transjordanien (sedan 1946 den självständiga staten Jordanien) och det fortsatta (mycket mindre) Brittiska Palestinamandatet som år 1948, sedan Storbritannien ensidigt sagt upp sin uppgift som mandatförvaltare, blev den självständiga staten Israel.

Klarar du av att se vad som hände här? Det här är ju egentligen något alldeles oerhört! Vi har de facto redan en tvåstatslösning. En arabisk stat som heter Jordanien och en judisk stat som heter Israel. Problemet – som ligger bakom behovet av att lägga en lögnens dimridå över hela området och hela frågan – är arabernas vilja att utplåna judarna. Man har (genom tre misslyckade försök) insett att detta kan göras i ett slag, och därför har man gått in för att ta det lite åt gången. Ett första steg är att lura världen att gå in för att ÄNNU en gång dela det lilla landområde som blev kvar sedan det arabiska Transjordanien bildades när det brittiska Palestinamandatet delades mellan araberna (som nu kallas palestinier för att ge sken av att det inte handlar om araber och således kunna rättfärdiga en ytterligare delning av området) och judarna.

Den som är ens lite insatt i historien vet att det på det område som idag är Israel finns områden som hr en klar och tydlig arabisk majoritet medan det finns områden som har en judisk majoritet. Dessa demografiska fakta låg till grund för den delningsplan som FN, glömskt av vad som hade hänt bara 26 år tidigare, gick in för 1947. När man ser på de kartor som gjordes upp då inser man med lätthet – om man inte lider av den blindhet jag beskrev ovan – att en sådan judisk "lapptäckesstat" skulle ha blivit ett lätt offer för de våldsamma arabiska terroristerna. Således borde FN, och alla andra aktörer som har intresse av att blanda sig i denna sak, ha gått in för att stå fast vid de två stater (en arabisk och en judisk) som växte fram under första delen av 1900-talet. Detta skulle ha varit en framkomlig, men förvisso obekväm, väg till fred i området. I stället valde man att tro på lögnerna och neka området den fred som kunde ha varit möjlig att uppnå. Och på denna väg har man fortsatt. Hela tiden allt mera förblindad och i allt högre grad litandes på den pro-arabiska propagandan och de lögner som denna bygger på.    

Men en lögn blir som sagt inte sann bara för att alla fås att tro på den.

Finland 100

Jag kommer att fira självständighetsdagen i arbetets tecken. Så kan det bli när den infaller mitt i pälsningen. Men jag har redan fått fira. I måndags fick vi delta i en fin självständighetsfest/julfest i Ytteresse skola, och någon bättre eller finare fest tror jag faktiskt att ingen kan få vara med om. Så jag är helt nöjd med mitt firande, trots att jag missar både gudstjänst och ledighet idag.

En sak blev ändå att snurra i mitt huvud efter festen i måndags. I en bisats i en dikt nämnde en elev orden "den ljusnande framtid". Visst. På en fin fest kan man gärna säga sådant, och för de unga eleverna är det säkert bra att på det sättet få fokusera på en förhoppningsvis "ljusnande framtid". Och när det är fest behöver man kanske inte vara allt för realistisk. Men vi som är något (eller mycket) äldre och som har ett något längre och bredare perspektiv – och som framför allt har ögon som ser och öron som hör – vet att med den riktning vårt land och vårt folk nu går i så finns det ingen ljus framtid.

Det Finland vi idag firar är byggt med hårt arbete och med, framför allt, en sund och stabil gudsfruktan. Man behöver inte vara någon framstående historiker för att inse detta. Den generation som nu håller på att ta över den samhällsbärande funktionen är emellertid inte intresserad av det förra och känner inte till det senare. I stället ser vi nu en generation ta över som är mera intresserad av fritid än av arbete och som helt har tappat bort Herren Gud och fruktan för honom och hans ord. Någon skulle kanske säga att detta idag inte bara gäller för den generation som håller på att ta över, men mitt något begränsade perspektiv tillåter mig kanske inte att säga det. Emellertid har jag läst Osmo Tiililä, och redan på 60-talet varnade han för de följder sekulariseringen (inom kyrkan) skulle komma att få. Att detta sedan också drabbar/har drabbat samhället är förstås ingen överraskning. När saltet mister sin sälta...

Med den rikting vårt samhällsbygge idag har tagit, och framför allt på basen av de värderingar och den världsbild som håller på att ta över och som redan långt har tagit över, kan man med säkerhet säga att vi som land och folk inte går någon ljus framtid till mötes. Man kan helt enkelt inte kasta ut Herren Gud och sund gudsfruktan genom fönstret och mena att man ska kunna fortsätta att njuta frukterna av den välsignelse som denna gudsfruktan för med sig. Redan idag ser vi att vår lagstiftning har börjat formas efter en både guds- och människofientlig agenda. Då talar jag givetvis om den nya äktenskapslagstiftningen. Och den är bara en liten början. Det kommer mera, och när alla spärrar så småningom är borta kommer förändringarna att bli allt snabbare. Så går det nämligen när ett land och ett folk tappar bort gudsfruktan. Och när man tappar bort respekten för och insikten om arbetet som grunden för välstånd.

Men framtiden är inte statisk. Vi har ännu möjlighet att växla spår och därmed välja en mycket ljusare framtid för oss och för vårt land. Men det förutsätter att vi omvänder oss tillbaka till Herren Gud och hans ord, och rent mänskligt sett finns det just nu inte mycket som talar för att något sådant ska ske. Välsignelsens frukter har gjort oss för bekväma och invaggat oss i en tro att det vi har fått och till en del själva har åstadkommit är mer eller mindre en självklarhet. Det är det förstås inte, och jag har svårt att se att vi kan väckas ur denna villfarelse med något mindre än att detta tas ifrån oss.

Så när jag idag ber för det 100-åriga Finland och för vårt folk ber jag inte om fortsatt fred, trygghet och välstånd. Jag hoppas på det, men jag ber inte om det. I stället ber jag framför allt om förbarmande och om ett nytt andligt uppvaknande. Jag ber om väckelse och om ett återvändande till den sunda gudsfruktan på vars grund detta land en gång byggdes. Väl medveten om att detta knappast kan åstadkommas med mindre än att vi får gå igenom både lidande och nöd.

Herre förbarma dig över oss!

    

Tillkrånglat så det förslår!

I efterdyningarna av de 45 prästernas ställningstagande, som för övrigt har avslöjat hur oerhört mycket oresonlighet och till och med hat det finns på den "liberala" sidan, har det sagts att det är viktigt att man vet var man står. Om man inte har gjort det klart för sig är risken nämligen så oerhört stor att man helt enkelt bara glider med och så småningom börjar acceptera en äktenskapssyn som Skaparen inte står bakom. Och detta är ju egentligen inte så alldeles konstigt när vi idag i media, i anslutning till äktenskapsfrågan, översköljs av en massa desinformation vars enda mål tycks vara att förvirra och förleda.

Jag gjorde, igen, misstaget att läsa Kyrkpressen. Där fick Emma Audas på nästan ett helt uppslag ägna sig åt just detta. Alltså att förvirra och förleda. Det finns i princip hur mycket som helst att säga om det hon fick utrymme att säga, men jag ska begränsa mig till två saker. För det första hävdar hon att "Varken kyrkans eller Bibelns lära om äktenskapet är klar och entydig."

Det här är en lögn. Bibelns, och därmed kyrkans (enligt kyrkoordningens första paragraf) lära om äktenskapet är synnerligen tydlig och klar. Redan från 1 Mos framgår detta med all önskvärd tydlighet. Att det sedan, i gamla testamentet, finns exempel på män som tog sig flera hustrur är inte uttryck för någon lära, utan detta handlar om en praxis, en sed, som inte någonstans sanktioneras eller godkänns av Skaparen. Denna praxis/sed kan t.ex. ha hämtats från omkringliggande folk och deras äktenskapssyn. Men detta förändrar inte det faktum att Gud i Bibeln har gett oss en klar och tydlig undervisning om äktenskapet. Detta är läran. Olika och annorlunda seder som Bibeln berättar om är inte lära. Ska detta vara så svårt att förstå? Ja, det tycks det vara. Om man vill att det ska vara krångligt så kan man förvisso krångla till det.

Sedan till den andra saken, och då handlar det sannerligen om att krångla till det hela. "Barnen har helt försvunnit ur vigselformuläret", säger Emma Audas. Således drar hon slutsatsen att kyrkan inte riktigt vet vad den välsignar när den välsignar ett äktenskap. Hur förvirrad och tillkrånglad går det att få denna diskussion? Ja, Emma Audas har då sannerligen gjort sitt bästa för att krångla till det. Orsaken är förstås uppenbar. Ju krångligare detta uppfattas, desto färre vågar och ids blanda sig i diskussionen. Och så får förvirrarna och förledarna sitta ensamma vid borden där de stora besluten tas.

Detta ska vi förstås inte acceptera. Därför är det viktigt, menar jag, att vi avslöjar dessa förvirrare och förledare för vad de är. För det första: Bibeln och kyrkan har en klar och tydlig äktenskapssyn och –lära. Låt ingen biskop, präst, forskare eller självutnämnd (eller av någon utnämnd) expert få dig att tro något annat. För det andra: Kyrkan har alltid vetat vad den välsignar när den välsignar en man och kvinna till och i äktenskapet. Barnen har inte försvunnit ur vigselformuläret. Helt enkelt för att de inget har där att göra. Äktenskapet är ett fullt och av Gud välsignat äktenskap oberoende av om Han väljer att ge paret barn eller inte.

Krångligare än så här är det faktiskt inte.