Finland 100

Jag kommer att fira självständighetsdagen i arbetets tecken. Så kan det bli när den infaller mitt i pälsningen. Men jag har redan fått fira. I måndags fick vi delta i en fin självständighetsfest/julfest i Ytteresse skola, och någon bättre eller finare fest tror jag faktiskt att ingen kan få vara med om. Så jag är helt nöjd med mitt firande, trots att jag missar både gudstjänst och ledighet idag.

En sak blev ändå att snurra i mitt huvud efter festen i måndags. I en bisats i en dikt nämnde en elev orden "den ljusnande framtid". Visst. På en fin fest kan man gärna säga sådant, och för de unga eleverna är det säkert bra att på det sättet få fokusera på en förhoppningsvis "ljusnande framtid". Och när det är fest behöver man kanske inte vara allt för realistisk. Men vi som är något (eller mycket) äldre och som har ett något längre och bredare perspektiv – och som framför allt har ögon som ser och öron som hör – vet att med den riktning vårt land och vårt folk nu går i så finns det ingen ljus framtid.

Det Finland vi idag firar är byggt med hårt arbete och med, framför allt, en sund och stabil gudsfruktan. Man behöver inte vara någon framstående historiker för att inse detta. Den generation som nu håller på att ta över den samhällsbärande funktionen är emellertid inte intresserad av det förra och känner inte till det senare. I stället ser vi nu en generation ta över som är mera intresserad av fritid än av arbete och som helt har tappat bort Herren Gud och fruktan för honom och hans ord. Någon skulle kanske säga att detta idag inte bara gäller för den generation som håller på att ta över, men mitt något begränsade perspektiv tillåter mig kanske inte att säga det. Emellertid har jag läst Osmo Tiililä, och redan på 60-talet varnade han för de följder sekulariseringen (inom kyrkan) skulle komma att få. Att detta sedan också drabbar/har drabbat samhället är förstås ingen överraskning. När saltet mister sin sälta...

Med den rikting vårt samhällsbygge idag har tagit, och framför allt på basen av de värderingar och den världsbild som håller på att ta över och som redan långt har tagit över, kan man med säkerhet säga att vi som land och folk inte går någon ljus framtid till mötes. Man kan helt enkelt inte kasta ut Herren Gud och sund gudsfruktan genom fönstret och mena att man ska kunna fortsätta att njuta frukterna av den välsignelse som denna gudsfruktan för med sig. Redan idag ser vi att vår lagstiftning har börjat formas efter en både guds- och människofientlig agenda. Då talar jag givetvis om den nya äktenskapslagstiftningen. Och den är bara en liten början. Det kommer mera, och när alla spärrar så småningom är borta kommer förändringarna att bli allt snabbare. Så går det nämligen när ett land och ett folk tappar bort gudsfruktan. Och när man tappar bort respekten för och insikten om arbetet som grunden för välstånd.

Men framtiden är inte statisk. Vi har ännu möjlighet att växla spår och därmed välja en mycket ljusare framtid för oss och för vårt land. Men det förutsätter att vi omvänder oss tillbaka till Herren Gud och hans ord, och rent mänskligt sett finns det just nu inte mycket som talar för att något sådant ska ske. Välsignelsens frukter har gjort oss för bekväma och invaggat oss i en tro att det vi har fått och till en del själva har åstadkommit är mer eller mindre en självklarhet. Det är det förstås inte, och jag har svårt att se att vi kan väckas ur denna villfarelse med något mindre än att detta tas ifrån oss.

Så när jag idag ber för det 100-åriga Finland och för vårt folk ber jag inte om fortsatt fred, trygghet och välstånd. Jag hoppas på det, men jag ber inte om det. I stället ber jag framför allt om förbarmande och om ett nytt andligt uppvaknande. Jag ber om väckelse och om ett återvändande till den sunda gudsfruktan på vars grund detta land en gång byggdes. Väl medveten om att detta knappast kan åstadkommas med mindre än att vi får gå igenom både lidande och nöd.

Herre förbarma dig över oss!