Igen gjorde jag misstaget att läsa Kyrkpressen. Denna gång var det faktiskt inte tidningens linje eller redaktion som var källa till mitt obehag, utan snarare då verkligheten. Eller rättare sagt den verklighet som vi idag har blivit pådyvlade i vår kyrka. Den verklighet som har formats av kyrkopolitiska beslut och inte av Guds ord.
Rubriken på artikeln var "Prästvigning ska inte
kringgås", och redan gällande rubriken kunde man skriva en lång text. Men
det ska jag inte göra. Raljerandet kring den huvudlösa rubriken får begränsa sig till rubriken för detta inlägg. Artikeln handlade om SLEY:s svar till biskopsmötet
angående det faktum att Martti Haverinen blivit prästvigd i Kenya och nu, som
återkommen till Finland, verkar som präst i Lutherkyrkan i Helsingfors. Det
bakomliggande problemet här är givetvis det prästvigningsstopp som vår kyrka
har infört och som effektivt har stoppat nyrekryteringen av präster som vill
hålla sig till Guds ord i enlighet med vår kyrkas kyrkoordnings första
paragraf. Saken lyftes, enligt artikeln, fram av Lutherska världsförbundets
generalsekreterare Martin Junge men är, enligt obekräftade uppgifter, ett
beställningsverk från vår kyrkas ledning i akt och mening att saken ska få
större tyngd.
Nu har alltså SLEY svarat, och det är detta svar artikeln
handlar om. Jag efterlyste för en tid sedan ryggrad hos SLEY i detta fall, men
tyvärr syns det som om denna ryggrad inte finns eller åtminstone inte syns. Jag
anser att SLEY var allt för undergivna och slätstrukna i sitt svar. Men jag är
förstås medveten om att det är en sak att vara en fri och oberoende radikal
(vilket man tydligen numera är om och när man vill hålla sig till vår kyrkas
grunddokument) och en annan sak att vara en av vår kyrkas sju officiella
missionsorganisationer. Men likväl anser jag att SLEY lägger sig platt inför
den (ekonomiska, för det är förstås det som det handlar om) makt som vår kyrka
utövar.
SLEY svarar att – för att "rätta till situationen"
– nämnde Haverinen har ansökt hos domkapitlet i Helsingfors om att beviljas prästrättigheter
i Finland. Enligt KP konstaterar Biskopsmötet att "Om domkapitlet ger
honom prästrättigheter är detta ett undantagsfall". Detta för att "någon
prästvigningsturism vill biskoparna inte ha". Vidare: "Att skaffa sig
en prästvigning utomlands får inte bli ett sätt att kringgå kyrkans beslut. Det
skapar spänningar inom det lutherska samfundet."
Om detta kunde man säga en hel del, och det ska jag göra. De
"spänningar" som biskopsmötet tänker sig att skulle skapas av en
dylik "prästvigningsturism" finns de facto redan. Dessa spänningar uppkom
när "kyrkans beslut" togs att inte prästviga unga män som är av Gud
kallade till prästämbetet - unga män som uppfyller de kriterier som Guds ord
ställer upp för sådana som traktar efter detta ämbete. Spänningarna uppkommer inte
när Guds rike, och arbetet för Guds rike, söker sig andra vägar. Som i detta fall.
Vidare blir det, i mitt tycke, oerhört tragikomiskt när man på detta sätt talar
om ett "kyrkans beslut". Detta är inte något "kyrkans
beslut"! Om och när kyrkan tar ett beslut så bör detta beslut vara i
enlighet med Guds ord. Inte i enlighet med världens åsikter och meningar och
dikterade av dessa.
Det allvarligaste här är ändå det att biskoparna, igen en
gång, helt förbigår det verkliga problemet med total tystnad och i stället
fokuserar på detaljer. Det verkliga problemet är att vi idag har en stor skara
trogna kyrkobesökare och församlingsmedlemmar som håller på att bli utan i
tjänst varande präster som de kan ha förtroende för. Detta är ett problem som
måste få en lösning, och biskoparna har med detta och tidigare beslut visat att
de inte tänker ta något som helst ansvar för att lösa problemet. Då spelar det
ingen roll om man, som den nytillträdde Helsingforsbiskopen, i samma nummer av
KP talar varmt för mångfalden inom kyrkan. Tomma tunnor skramlar, får jag
konstatera.
Jag fick obehag av texten i KP, skrev jag ovan. Dels av nämnda orsaker, dels för att jag i och med det som sades i artikeln kom till insikt om att den väg som de ledande konservativa rösterna i vår kyrka har talat sig varma för inte kommer att fungera. Det går alltså inte att få nya präster till vår kyrka på detta sätt. Speciellt inte som de berörda aktörerna (i detta fall SLEY) inte sätter hårt mot hårt utan i stället lägger sig platt för biskoparna och domkapitlen.
Vad återstår då för oss om vi inte accepterar att all sann
kristendom jagas på porten ur vår kyrka eller helt enkelt tvingas under jorden?
Jag lyfte för en tid sedan fram det alternativ som bekännelseskrifterna ger oss. Alltså att i tjänst varande kyrkoherdar tar sitt ansvar och viger nya
präster. Om och när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra
att meddela vigning".
Det börjar faktiskt vara dags nu att ta det ansvar som det
innebär att vara präst i den lutherska kyrkan. Också när det gäller att få nya
präster som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för.
I kommentarerna ovan som kritiserar exempelvis näringsgrenar ser vi redan spåren från natsityskland och böndernas situation i sovjet. De hotar ekonomiskt här med alinerades hela bittra anarkistsvinaktighet. Gud hjälpe oss troende och många intill vår förlossning säger torsten nils ulrik
SvaraRaderaFörresten gällande Slef. GNEFF eller o ni vår vän som världens vän vill vara ers närpesiska arbetsamma karlkarl fittades med mig in till det sista utan att på minna sig sig själv huruvida är då lakrits på en trött näsa bättre än varm senap på frusen tonårsnäsa då jag tsuppa knackorv åt arbetande. Svek och girighet går hand i hand. Skulle jag även sedligt jobbat även jag utan sodomsbränsle i medicinen.
SvaraRaderaRetas inte med offren för renläriga ekonomisters och företagares ständiga optimistiska tro på nybabylon och människogrejer när det ändå är stadsfolket från vilket ni flyger vidfarna omkring som ni föraktar så fast de är sådana som många av er själva var. Hans renlärighet kunde ha kunnat stå. Frank Mangs var ju omutlig i ärlighetskrav ekonomiskt ändå men om han prövade en slagen man så må han veta att två och två gick första judekristna ut i världen börjande i Jerusalem och Samarien i evangeliets morgon. Svinintressena sa Frank Mangs.Produktvansinne och tillbedjan av mönniskoverk säger helt dopkonungsprästerlig kristen man. Sårade hästar glömmer aldrig och toffelhjältar av vadmalsälskartyps k-affärskläder börjar få nog.
Ska svina ha en ledare nu.
Kristus är Konung Gud Fader Allsmäktig jorden runt. Ulrik pragmatismtestande strunt. Bunt ihop alla era egna själviskheter och försvara inte vad ont är. Kär. På vilken man harpa upphänger. Hu sku ja ha veta naatiing. Ulrik. Inte Ulf Fogelholm det var nog en annan slags bolare. Hej svejs.
GNEFF-:) torde betyda Guds Nasaree (Jesus) Frälsare och Förlossare. Ibland är renlärighet en obarmhärtighetens täckmantel. Ulrik
SvaraRadera