Om när lögnen blir sanning

Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? Jag måste säga att jag, som får stå på långt avstånd och titta på, är oerhört fascinerad av Mellanösternkonflikten mellan Israel och det arabiska folket. Eller kanske inte så mycket av konflikten i sig, som ju är en oerhört blodig och synnerligen otrevlig historia, men av det faktum att hela världen blandar sig i den och att alla har en åsikt – och i de allra flesta fall en mycket svartvit sådan. Antingen är man för araberna eller så är man för Israel. Balanserade synpunkter och brobyggare är ytterst svåra att hitta. Och det är detta som fascinerar mig något oerhört. Hur kan detta komma sig?

Svaret är egentligen väldigt enkelt, vill jag påstå. Det här är en konflikt som har en mycket djup andlig sida, och således finns här en blindhet förknippad med vissa ståndpunkter. En blindhet som omöjliggör och utesluter balanserade ståndpunkter. Eller hur kan man annars förklara att annars fullt sansade människor som i vanliga fall talar varmt för demokrati och frihet mitt i allt här tar kraftig ställning mot områdets enda demokrati och samtidigt ställer sig på samma sida som brutala diktaturer, terroriststater och terrororganisationer?

Mellanösternkonflikten hamnade igen på tapeten den gångna veckan när president Trump bestämde sig för att verkställa det gamla beslutet att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och därmed (slutgiltigt) erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, något den de facto redan en längre tid har varit. Frågan fick en lokal, finländsk, prägel när Peter Östman i riksdagen frågade om inte Finland kunde överväga att göra samma sak. (Läs inte gärna kommentarerna under artikeln i länken – de visar bara på det som jag säger ovan och kan få den stadigaste karl att bli mer än mörkrädd...)

Men tillbaka till frågan jag startade med. Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? De så kallade palestinierna (som ju de facto är araber och ingenting annat) har länge hävdat att Jerusalem är en arabisk, muslimsk och kristen stad och har därmed helt blundat för stadens 3000 år långa judiska historia. Denna lögn har nådigt upptagits i västvärlden och är idag nästan legio. Det samma gäller för lögnerna om israelisk ockupation (har du hört om "de ockuperade områdena"?) och om behovet av en tvåstatslösning. Dessa lögner har uttalats så ofta att de idag betraktas som oantastlig sanning. Men det faktum att de flesta tror på lögnen gör den ändå inte till sanning.

Den (förtigna) sanningen är i själva verket att vi redan HAR en tvåstatslösning i detta område. Efter första världskriget upprättades det så kallade "Brittiska Palestinamandatet" som omfattade det som idag är Israel, Jordanien och de palestinska territorierna. Detta delades de facto redan år 1921 i två delar – en mycket större arabisk del som kom att kallas Transjordanien (sedan 1946 den självständiga staten Jordanien) och det fortsatta (mycket mindre) Brittiska Palestinamandatet som år 1948, sedan Storbritannien ensidigt sagt upp sin uppgift som mandatförvaltare, blev den självständiga staten Israel.

Klarar du av att se vad som hände här? Det här är ju egentligen något alldeles oerhört! Vi har de facto redan en tvåstatslösning. En arabisk stat som heter Jordanien och en judisk stat som heter Israel. Problemet – som ligger bakom behovet av att lägga en lögnens dimridå över hela området och hela frågan – är arabernas vilja att utplåna judarna. Man har (genom tre misslyckade försök) insett att detta kan göras i ett slag, och därför har man gått in för att ta det lite åt gången. Ett första steg är att lura världen att gå in för att ÄNNU en gång dela det lilla landområde som blev kvar sedan det arabiska Transjordanien bildades när det brittiska Palestinamandatet delades mellan araberna (som nu kallas palestinier för att ge sken av att det inte handlar om araber och således kunna rättfärdiga en ytterligare delning av området) och judarna.

Den som är ens lite insatt i historien vet att det på det område som idag är Israel finns områden som hr en klar och tydlig arabisk majoritet medan det finns områden som har en judisk majoritet. Dessa demografiska fakta låg till grund för den delningsplan som FN, glömskt av vad som hade hänt bara 26 år tidigare, gick in för 1947. När man ser på de kartor som gjordes upp då inser man med lätthet – om man inte lider av den blindhet jag beskrev ovan – att en sådan judisk "lapptäckesstat" skulle ha blivit ett lätt offer för de våldsamma arabiska terroristerna. Således borde FN, och alla andra aktörer som har intresse av att blanda sig i denna sak, ha gått in för att stå fast vid de två stater (en arabisk och en judisk) som växte fram under första delen av 1900-talet. Detta skulle ha varit en framkomlig, men förvisso obekväm, väg till fred i området. I stället valde man att tro på lögnerna och neka området den fred som kunde ha varit möjlig att uppnå. Och på denna väg har man fortsatt. Hela tiden allt mera förblindad och i allt högre grad litandes på den pro-arabiska propagandan och de lögner som denna bygger på.    

Men en lögn blir som sagt inte sann bara för att alla fås att tro på den.