"Sumutusta"

Det blir hela tiden tydligare att möjligheten till att skriva så kallade medborgarinitiativ är något ont. Inte i sig, naturligtvis, men detta system har en tydlig tendens att föra in, och få igenom, endast initiativ som för landet i helt fel riktning. Initiativ som den nya äktenskapslagen, och nu den nya moderskapslagen, är sådana som inte kom fram den vanliga vägen utan som har behövt denna "extraingång" för att komma till riksdagens behandling. När de sedan väl har kommit dit – som ett resultat av diverse ärkeliberala gruppers verksamhet – har media tagit som sin uppgift att trycka på och snabbt förändra opinionen så att dessa förryckta initiativ ska kunna gå igenom. (Se till exempel rubriken i artikeln på svenska yle. Ordet "får" är en tydlig markering. Om jag skulle ha skrivit artikeln skulle jag i stället ha använt ordet "måste" eller "tvingas". Eller kanske det neutrala "kommer att".) Eller rättare sagt: Medias propagandaverksamhet handlar om att stigmatisera de riksdagsledamöter som vågar gå emot initiativen och därmed sätta hård press på alla dem som egentligen inte skulle vilja rösta för men som är mera rädda för denna stigmatisering än för att rösta fel.

Det skulle börja vara dags att vakna nu och inse att vi inte längre lever i en demokrati utan i en "mediokrati". Något som medborgarinitiativsinstitutionen i allra högsta grad har medverkat till. Och ja, ordets dubbla mening är avsiktlig och medveten.  

Det finns ett bra ord i finska språket som beskriver vad media och de andra pådrivande krafterna ägnar sig åt när de går in för att driva fram, och igenom, ett dylikt medborgarinitiativ. "Sumutusta" är ordet jag tänker på. Ordet "sumu" betyder dimma, och denna aktivitet går ut på att göra diskussionen dimmig så att så få som möjligt ser klart vad som håller på att ske. När det handlade om äktenskapslagen kallade man denna för "det jämlika äktenskapet", och tyvärr var det allt för många som gick på detta knep och som inte klarade av att se att detta handlade om just "sumutusta" i akt och mening att fördunkla vår syn på sakernas tillstånd. Nu, när det gäller den nya moderskapslagen, talar man om barnens bästa och om rätten till två föräldrar redan från födelsen. Detta då alltså uttryckligen när det handlar om två kvinnor. Det sägs att moderns partner ska kunna "erkänna föräldraskapet" redan innan barnet föds.

Detta är givetvis ett steg till i processen att lösgöra föräldraskapet från de biologiska fakta som ligger bakom att ett barn blir till, och detta är ett led i den ännu större processen som går ut på att avlägsna könet och könstänkandet helt och hållet. "Könsnihilism" har jag ofta kallat detta för. Men faktum kvarstår: Det behövs en kvinna och en man för att ett barn ska kunna bli till, och denna kvinna och denna man är barnets föräldrar. Inget kan och kommer att kunna ändra på detta biologiska faktum, och allt som försöker få oss att tro och tänka annorlunda är "sumutusta". Att dessutom gå så långt att man, när man helt kapar banden till barnets far, tala om "barnets bästa" är fullständigt fruktansvärt och visar hur långt dessa element är beredda att gå i sitt vilseledande för att nå sina mål.

"Sumutusta" är alltså ordet. Jag vet inte om det finns något bra ord på svenska som helt skulle fånga innebörden i detta finska ord. Att lägga ut rökridåer kommer kanske närmast. Det är precis det som sker idag, och denna aktivitet är omfattande. Det behövs mycket vishet och mycket av förståndets friska luft för att skingra dessa dimmor. Jag fruktar bara att allt för många av oss helt enkelt inte är intresserade av att se klart. Det är så mycket enklare och bekvämare att låta sig duperas. Att sjunka in i dimmorna och föras med av strömmen. Och sen kommer det att vara allt för sent att göra något när vi väl inser att vi håller på att störta utför ett halsbrytande vattenfall. Om vi alls kommer att inse det.

Jonas Gardell

Som teolog utbildad vid Åbo Akademis teologiska fakultet fick jag igår ta fram skämskudden, den stora varianten, när jag läste att Jonas Gardell blivit utsedd till hedersdoktor vid Åbo Akademi. Må vara att det i motiveringarna inte sägs något om hans två "teologiska" böcker, alltså böckerna "Om Gud" och "Om Jesus", men det går helt enkelt inte att bortse ifrån dessa böcker när det kommer till ett dylikt utnämnande. En vetenskaplig fakultet som har ordet "teologiska" i namnet kan helt enkelt inte utnämna en person som ligger bakom två så dåliga, teologiskt sett, böcker till hedersdoktor. Gör man det så mister man all sin trovärdighet.

Motiveringarna överlag när det gäller denna utnämning bör också starkt ifrågasättas. Här friar ÅA till det politiskt korrekta och det som ligger i tiden på ett sätt som också får mig att greppa skämskudden.

Det här är bedrövligt.

Farlig situation

Vargattackerna i Nykarlebytrakten blir allt flera, men tröskeln för att göra något åt saken tycks vara oerhört hög. Vi är många som undrar hur många attacker på husdjur och produktionsdjur som måste till innan de ansvariga tar sitt förnuft till fånga och beviljar undantagslov att ta bort dessa marodörer som orsakar skador och framför allt gör att människorna inte vågar sig ut i skog och mark längre. Det kan helt enkelt inte vara så att barnen inte kan vara ute på gårdsplanen och leka och måste ha eskort när de ska till skolan! Men frågan är om det måste till en attack mot en människa/ett barn innan något börjar hända. Om så är fallet är det något alldeles oerhört.

Människorna i de drabbade områdena är i dag inget mindre än gisslan hos det rödgröna etablissemanget i söder. Så får det absolut inte vara! Det kan inte vara så att någon som sitter i trygghet i en höghuslägenhet t.ex. på Drumsö i Helsingfors och som cyklar till arbetet längs upplysta trottoarer och som kan gå ut på länk längs likaså upplysta löpbanor långt från dessa vargattacker och de människor som plågas av och tvingas vara rädda för sitt och framför allt barnens liv ska ha någon som helst bestämmanderätt när det gäller dessa saker. (Som fallet är när det gäller den nystartade föreningen som vill "rewilda" Finland.)

Beslutanderätten i frågan om vargens vara eller inte vara måste finnas där vargen rör sig. Så enkelt är det. Huruvida Sorvistborna vill ha vargar på sina gårdsplaner eller inte är upp till dem att bestämma och inga andra, speciellt inte sådana som inte har denna fara inpå knutarna, har någon rätt att blanda sig i den saken.

Det att vi fortsätter att dalta med dessa vargflockar kommer bara att leda till en sak. Ortsborna kommer att ta saken i egna händer, och detta förhoppningsvis innan det händer något ännu värre. Ja, jag skrev förhoppningsvis. Allra helst skulle jag förstås se att myndigheterna skötte sin uppgift och tryggade människornas och tamdjurens säkerhet, men om och när myndigheterna inte vill eller klarar av att trygga säkerheten måste det göras på annat sätt. Tyvärr. Problemet är bara det att det kan få både dyra och obehagliga följder att göra så. Men historien har visat att det faktiskt finns möjligheter att komma runt dessa följder. Man får förstås inte ta lagen i egna händer, men ibland kan situationen bara vara sådan att någon anser sig vara tvungen att göra det. Det skulle vara mycket beklagligt ifall någon skulle göra det och bli fast för att göra det. 

Det finns emellertid mycket vi kan lära oss av historien...

Historiska lärdomar?

När kalabaliken kring profetissan och väckelseledaren Maria Åkerblom var som störst på 1920-talet kom rörelsens anhängare att till och med försöka mörda länsmannen i Karleby. Detta fruktansvärda dåd kom att vara en milstolpe i rörelsens historia och en av de saker som gjorde att allmänheten vände sig mot Åkerblom och hennes anhängare. Åkerblom själv blev dömd till fängelse för händelsen, men vad jag har förstått var det inte hon som höll i vapnet. Den som gjorde det slapp undan fängelsestraff. Intressant nog hade Åkerbloms anhängare utvecklat en försvarsstrategi som gjorde att myndigheterna inte kunde komma åt att döma den skyldiga. Man använde sig av ett system med massangivningar. Alla skylde på och angav varandra, och på så sätt kunde inte myndigheterna slå fast vem som var den skyldige. Trots att ändamålet var hemskt och mordförsöket på länsmannen var något alldeles fruktansvärt kan åtminstone inte jag låta bli att beundra dessa människors uppfinningsrikedom. De liksom stod i en cirkel och alla pekade till personen på sin högra sida och sade: Det var han som gjorde det. Slutresultatet blev att myndigheterna inget kunde göra för att få fast den skyldige.

Så har vi bonden i en by utanför Åbo som, enligt vad han berättade för polisen, råkade köra över en björn med sin lilla och gamla Fordson-traktor. Björnen blev så svårt skadad att mannen var tvungen att avliva den innan han kallade på polisen. Polisen, som givetvis vet hur snabbt en björn rör sig och hur snabbt en Fordson-traktor rör sig, menade att det kanske inte gick att säga vad som kom först – överkörningen eller det dödande gevärsskottet. Men eftersom det inte fanns några ögonvittnen utan bara mannens vittnesbörd kunde han inte fällas för något brott.

Historien kan vara mycket lärorik.

Apologetiskt relationsdrama?

Erik hade volleybollträning i kväll. Han borde absolut delta eftersom han hade missat den förra träningen. När han kom tillbaka till den tomma lägenheten kastade han därför en surrogatpizza i mikron och gick in i arbetsrummet och startade datorn. Han hade nyss kollat sin e-post, men han ville ändå göra det igen. Det kunde ju hända att Hanna hade svarat medan han gick från Biskopsgatan till lägenheten. Hanna brukade skratta när han använde ordet "surrogatpizza". Han hade förklarat att han inte ville kalla dessa eneuros brödrundlar med lite tomatpuré, skinka och några gram ost för pizza, men eftersom det ju rent tekniskt sett var en pizza, om än en ynklig sådan, hade han uppfunnit namnet "surrogatpizza". Även om ordet, ännu, inte hade godkänts av Svenska Akademin visste alla vad han menade när han använde det. Ordet var väldigt beskrivande.

Den som följer med den här bloggen har säkert märkt att jag inte har satt upp texter i normal takt den senaste månaden. Orsaken till den lägre postningstakten är att jag har hållit på med en ny bok. I kväll satte jag den sista punkten i den första versionen, och stycket ovan är ett utdrag ur inledningen till det tionde kapitlet. Ole efterlyste för en tid sedan en uppföljare till den förra boken som handlade om Johan Kattilakoski. Därför, alltså på Oles begäran!, lät jag Johan vara med på ett hörn, men den här boken handlar inte om Johan utan huvudpersonen är en ung doktorand i Åbo som heter Erik. Den här boken är heller ingen pusseldeckare som den förra boken var, utan den här kunde kanske kallas ett apologetiskt relationsdrama. Kanske. Den är säkert inte så alldeles lätt att placera i någon genre.

Mycket jobb återstår ännu, men jag hoppas att jag skulle hinna få den i tryck i någon form före jul. Den som lever får se!

Fastlagstes

Utifrån den förra texten tror jag mig kunna formulera en tes som kunde tänkas visa vart vår kyrka är på väg. Som jag konstaterade så har beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor lett till att evangeliet har tystats ner i vår kyrka. Det här är fullständigt uppenbart för den som har ögon att se med. Orsaken till att det har gått så här är också ganska lätt att se om och när man läser i Guds ord. Det finns ingen välsignelse att få när vi väljer bort Herrens viljas väg och anser vår egen väg vara bättre. Det är vad som har hänt i vår kyrka i och med ämbetsreformen. Samma sak kans es överallt i världen. Där man i trots mot Guds klart utsagda vilja öppnar prästämbetet för kvinnan börjar kyrkan gå på vägen mot sotdöden. Missionsivern försvinner, den positiva radikalismen som tar sig uttryck i en brinnande vilja att nå ut till människorna i det egna landet med det livsförvandlande evangeliet försvinner och människornas personliga andaktsliv torkar in. Slutresultatet blir vad som knappast kan beskrivas som något annat än en urvattnad och andefattig kulturkristendom som närmast fungerar som ytfernissa.

Så hur lyder då tesen som vi kan meditera över så här på tröskeln till fastetiden? Jo, den handlar om att göra om och göra rätt. Att gå tillbaka till Guds ord, börjande från ämbetsfrågan:

Gör om prästämbetet till att igen vara enbart för män eller dö sotdöden.

Det kan hända att det redan är för sent att få detta att lyckas – motståndet mot en dylik reform är säkert för stort – men det får inte hindra oss från att säga som det är. Om vår kyrka inte backar 30 år och gör om det som blev så katastrofalt fel så har vår kyrka ingen framtid. Vi kan inte kämpa mot Gud själv. Det går helt enkelt inte. Om vi försöker, vilket vi har gjort nu i 30 år, så kommer vi att förlora, och en sådan förlust får evighetsföljder för oerhört många människor. Utvecklingen kommer dessutom att fortsätta, och eskalera. 

Den här tesen handlar om en konkret sak som vi borde gå in för. Ännu viktigare än de enskilda konkreta sakerna är ändå hjärtelaget. För det är där allt börjar. Med omvändelsen från vår egen väg till att igen gå på Herrens vägar. Det börjar med hjärtat, och från hjärtat går det till benen. Först ner på knä i bön och sedan upp och iväg för att göra det som Herren vill.  

Två reflektioner och en fundering

För några dagar sedan, i efterdyningarna av skrivandet av texten om Ungdomens Kyrkodagar, surfade jag runt på nätet och hittade några väldigt intressanta tidsdokument. Jag hittade bland annat ett program på Arenan från 1972 där tre olika sånggrupper framförde en del kristna sånger. Vidare hittade jag ett nummer av Österbottniska Posten från 1977 som talade om den kristna ungdomsmusiken i Österbotten på 1970-talet. Det var intressant, och väldigt upplyftande, läsning!

Det finns mycket som kunde sägas om dessa fynd, men jag ska begränsa mig till två reflektioner och en fundering. Reflektionerna först: Ungdomarna i TV-programmet var väldigt frimodiga och brinnande för Herren, och sångerna var, åtminstone de allra flesta, väldigt raka och tydliga. Här fanns en stilla radikalism som tog sig uttryck i att man ville nå ut med det livsförvandlande evangeliet. Härligt! Men samtidigt infinner sig frågan: Vart har detta försvunnit idag? Frågan vi ställde oss, eller kanske det snarare var fråga om ett konstaterande, var: Sådana sånger, och ett liknande program, skulle knappast sändas i TV idag. Den andra reflektionen går lite på samma linje som den första. Ungdomarna som intervjuades i ÖP var väldigt klara och tydliga med budskapet. Det var människornas frälsning som var det centrala. Evangeliet skulle ut! I sång och i tal. Och här hittas inget av den försiktighet som präglar dagens kristna i mötet med världen.

Sedan till funderingen. TV-programmet och artiklarna var från 70-talet, och de flesta av de ungdomar som förekom här är nyblivna pensionärer idag med, i flera av fallen, långa karriärer inom det kyrkliga bakom sig. Flera av dessa då brinnande och radikal unga kristna blev sedan allt annat när de verkade inom kyrkan. Flera, men tack och lov inte alla! Varför gick det så illa med flera av dessa en gång så brinnande ungdomar?

Jag tror att jag hittade svaret på denna fråga när jag googlade namnet på en av de ungdomar i artikeln som gav det tydligaste vittnesbördet. Flera av träffarna högst upp på listan ledde till programklipp om den första prästvigningen av kvinnor i Borgå 1988. Tydligen var hon en av de som då blev prästvigda. Men detta tragiska beslut och dess bedrövliga följder har förstås inte bara begränsat sig till enskilda människor. Alla som har gjort en karriär, med betoning på att göra karriär, inom kyrkan har berörts av detta beslut och dess följder. Den som har velat så att säga "göra karriär" har kommit att, eller tvingats, ompröva sin tidigare hållning i denna fråga. Beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor är en klar utmaning av de Herrens vägar som vi får höra om i Guds ord. Här handlar det om att säga, precis som Israels barn gjorde i gårdagens GT-text, att våra egna vägar är bättre än Herrens vägar. "Ändå säger Israels hus: Herrens väg är inte rätt!" Det är bara det att det är Herren som talar, och han som välsignar och förbannar är den som har sagt vad som gäller. Om vi går emot detta får det följder. Både för oss som enskilda och som kyrka.

Det är egentligen inte så konstigt att frimodigheten och viljan att nå ut med evangeliet har tämjts. Det är vi själva som har åstadkommit det. Som långt har släckt branden. Detta har vi gjort genom att gå tvärt emot det Gud har talat. Visst fanns det redan före 1987 klara tendenser i den här riktningen, men det är efter detta ödesbeslut i vår kyrka som utvecklingen har eskalerat. När vår kyrka, troligtvis om något år, går in för att börja viga samkönade är detta bara en fortsättning, och en intensifiering, av denna samma utveckling. Båda dessa beslut, och den utveckling som ligger bakom och drar näring ur dessa beslut, handlar om att vi tror oss veta bättre än Herren. Problemet är bara det att vi inte vet bättre. Och att det är Han som sänder välsignelsen. Eller låter bli att göra det.  

Ändå säger Israels hus: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta? Därför ska jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte ska få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.”

 

Märkliga perikoper

Idag firar vi fastlagssöndag. Denna dag är inledningen på den tre dagar långa fastlagen som sedan följs av askonsdagen som samtidigt inleder årets stora fasta. När jag bekantade mig med dagens texter (tredje årgången) slogs jag av hur galet texterna är valda. Inte när det gäller ämnet, men väl när det gäller hur man "kapar" dem. (Ordet perikop betyder just "text som är kapad i båda ändarna".) Den gammaltestamentliga textens innebörd blir helt galen när man lyfter ut de verser som föreslås som text, och episteltexten både börjar och slutar mitt i en mening. När båda texterna dessutom är jämförelsevis korta kunde man väl, menar jag, ha kostat på sig att ta med några verser till.

Jag klistrar in GT-texten så som handboken föreslår att den ska läsas:

Därför ska jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte ska få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.”

Märk väl citattecknet i slutet av texten och ordet "Därför" i början. Här har man kapat friskt utan att fråga vad texten egentligen vill säga! Ordet "därför" syftar bakåt på något som har sagts tidigare, som en del av samma citat. Så om texten beskärs på detta sätt blir frågan varför Herrens dom kommer att drabba obesvarad. Ja, hela texten blir i själva verket hängande i luften. Hur tänkte man riktigt här?

Så, hur lyder versen innan? Den inte bara förklarar vad hela texten handlar om, den är dessutom oerhört aktuell och talar om sådant som absolut borde predikas i våra kyrkor:

Ändå säger Israels hus: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta?   

Den här versen är oerhört aktuell, som sagt. Det är ju precis detta som vi som kyrka just nu, ja egentligen ganska länge redan, har hållit på med. Alltså att utmana Herrens vägar, alltså Herrens i Bibeln uttryckta vilja. Vi tar oss för att undervisa Gud om vad som är rätt och kanske framför allt vad som är kärleksfullt. Och hur var det det skulle gå om och när vi ifrågasätter Herrens vägar? Därför ska jag döma er...

Men, denna domstext slutar med ett klart, rent och härligt evangelium: Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.

Fortsättning följer...

Om tolkning och hållning

Det var inte tänkt att texten jag skrev igår skulle handla om Ungdomens Kyrkodagar som fenomen. Men det kan bli annorlunda än man tänkt. Nåväl. Idag ska jag skriva den text jag tänkte skriva igår. Som jag konstaterade så har många dåliga beslut tagits på UK, och mycket av det som diskuterats och många av de beslut som tagits genom åren har inte varit sådana som har fört vår kyrka i rätt riktning. Tack och lov får UK-besluten mycket sällan någon större betydelse, men eftersom beslutsfattarna på UK idag är morgondagens beslutsfattare i kyrkan visar UK-diskussionerna och -besluten vart vår kyrka är på väg.

Problemet med UK, och med vår kyrka i stort, är att beslutsfattarna struntar i vår kyrkoordnings första paragraf. Ni vet, den som säger att Bibeln ska vara högsta norm i kyrkan. Det som gör detta så lömskt är att man talar om och skyller på olika tolkningar av Bibeln när det i själva verket handlar om olika hållningar till Bibeln. Som i Emilia Lindgårds insändare med rubriken "Ungdomens kyrkodagar" i denna veckas KP. "I kristendomen har vi många olika tolkningar", säger hon. Nu är det bara så att detta inte stämmer. Det går helt enkelt inte att tolka det som Bibeln säger på så många olika sätt. Visst. Det finns saker som vi kan förstå på olika sätt. I vissa frågor, inte i alla. Det går till exempel inte att förstå Bibeln så att homosexualitet skulle vara rätt och att den kyrka som har Bibeln som högsta norm kan börja viga samkönade par. Nix. Den som säger att det är rätt att göra så tolkar (eller förstår) inte Bibeln annorlunda än den som säger att detta inte är förenligt med Guds vilja. Här handlar det nämligen inte om tolkning utan om hållning.

Om jag har den hållningen att Bibeln är Guds ord, så som det står skrivet, då kan jag inte anse att det Bibeln säger vara fel i själva verket är rätt. Men om jag har den hållningen att vi kan gå förbi det som Bibeln säger, ja då kan svart bli vitt och det som Bibeln säger vara mot Guds vilja bli rätt och sant. Men observera nu mycket noggrant detta: Detta är inte en annan tolkning av Bibeln. Det är en annan hållning till Bibelordet. Skillnaden är enorm. Liksom de olika utfallen. Både i tiden och, vågar jag hävda, i evigheten.

UK 50

De två senaste numren av Kyrkpressen har haft inslag som på olika sätt har handlat om Ungdomens Kyrkodagar (UK). UK fyllde jämna 50 år i år, och det är ju ett jubileum värt att uppmärksamma. Grattis!

Jag tror att jag fick tio fullt när det gällde UK. Eller så missade jag ett år och så blev de bara nio. Jag kommer inte så bra ihåg, det börjar vara så länge sedan. Mitt första UK var jag med på som 16-åring 1989, och mitt sista torde ha varit UK:s 30-årsjubileum 1998. Trots att det var mycket strid i talarstolen – strider som jag ofta stod mitt i och inte sällan låg bakom – har jag mestadels goda minnen från UK. Mötestekniken som jag fick läsa mig där var av sådan klass att den till exempel har räckt mycket bra till i olika kommunala sammanhang. Säkert skulle den ha räckt också längre än så, men det har jag inte kommit åt att ta reda på.

Som österbottning var det inte heller alldeles fel att komma ut och se de södra delarna av stiftet. Lärkkulla och den oerhört vackra Karis kyrka blev bekanta under dessa år. Det andliga klimatet är också helt annorlunda söderöver. Det här är något som har sagts och upprepats så många gånger att det idag uppfattas närmast som en kliché, men det är likväl en solid sanning. Som österbottning var det också oerhört fint att se att det ändå finns troende människor i Nyland också. Kanske inte så många, men de finns! Mina absolut trevligaste minnen från UK handlar långt om samtal som ägt rum kring matbordet med dessa sydländska troende människor.

UK har alltid handlat om åsikter som bryts mot varandra, och som sagt stod jag under ett decennium många gånger mitt i denna åsiktsbrytning. Det handlade om utskottsarbete och om långa plenumförhandlingar, om omröstningar och om förhandlingar och om en del kompromisser. Mitt första år på UK minns jag att vi satt vi över trettio (30) timmar i plenum! Auditoriet på Lärkkulla blev välbekant detta år, och speciellt stolarna om vi säger så. En motion, och en omröstning, som jag kommer speciellt väl ihåg är vår motion rörande teologutbildningen. Kanske på UK 1997? Jag tror att vi ännu håller rekordet i att förlora en omröstning med största marginal. 3-189... Men diskussionen var viktig, vill jag tro.

Andaktslivet och gudstjänsterna var en mycket viktig del av UK, och på den här tiden ännu så gick det att delta i det som hände i kyrkan. Mot slutet av min UK-karriär kunde man redan se en förändring här som gjorde att det inte längre var lika självklart att man kunde vara med i allt som hände. Idag misstänker jag att det inte längre skulle låta göra sig. Tyvärr. Det är kvinnliga präster och manliga villolärare både här och där.

Fria förmågors kväll var en av höjdpunkterna på UK, minns jag. Då kunde vem som helst boka in ett framträdande av något slag och om inte förr så senast då insåg man att det verkligen fanns, och säkert ännu finns, mycket talang i Borgå stift! Tanken på att vara med också här kittlade mig länge och väl, och till sist vågade jag göra slag i saken. Där var det kanske inte fråga om så mycket talang, men det som brast på det området kompenserades förhoppningsvis med god vilja.

Ett av mina starkaste minnen från min UK-tid var, tror jag, från UK 1998 när Treklangen gav en bejublad "reunionkonsert". Jag kommer inte ihåg hur lång paus de hade haft före det här, och jag vet inte om de har uppträtt tillsammans efter detta, men vi som var med fick vara med om en mycket minnesvärd konsert. Många som var med hade säkert inte några egna minnen av Treklangen, men jag kom ihåg hur mina föräldrar till exempel spelade och gick och nynnade sången om lilla Tanja när jag var liten. Att få se och höra Treklangen, som ju närmast sågs som legendarer, var mycket speciellt.

Det finns mycket mera som kunde sägas. UK:s temasånger är ett kapitel för sig, men jag ska nöja mig med att säga att jag är väldigt tacksam för att ett par av dessa har hittat vägen till det nya psalmbokstillägget. Många fler kunde ha varit med.

UK är, trots att många dåliga beslut har tagits genom åren, en mycket viktig del av det svenska kyrkliga landskapet i Finland. Vi är många, många som inte skulle vara de människor vi är idag om det inte skulle vara för UK. Det är stora ord, men likväl sant.   

Modersvingen

För en tid sedan blossade det upp en kyrklig debatt i den svenska ankdammen angående Guds kön. En grupp anonyma församlingsmedlemmar i Åbo hade gjort en anmälan mot Åbo församlings kyrkoherde för hennes språkbruk när hon talade om Gud. I efterdyningarna av denna anmälan kom bland andra Björn Vikström till tals, och han (och så gott som alla kyrkliga namn som uttalade sig) ansåg att det inte är fel att beskriva Gud med kvinnliga ord. Gud i sig är ju inte bunden till något kön.

Så långt kan, och bör?, man hålla med. Men när det finns sådana som driver detta längre och börjar tala om Gud som "hen", då går det för långt. Detta ord har en synnerligen tvivelaktig tillkomsthistoria, och framför allt därför passar det inte att använda för att beskriva Gud och hans egenskaper. Bibeln är Guds uppenbarade ord, och det är här vi får kunskap och förstånd i frågor som har med Gud och hans väsen att göra. Så vad säger då Bibeln? Jo att Gud är ande, men att han också är en personlig Gud. Det finns bara bara två kön, trots att det idag finns många som vill hävda annat, och därför behöver den personlige Guden framställas som endera. Han kan ju inte vara både för Far och Mor - då skulle vi ha två gudar. Vårt språk och vår förståelse sätter gränserna här. Så Bibeln kallar Gud för "Fader", "Abba" och dessutom var, och är, Jesus en man. Därför blir det fel ifall vi kallar Gud för "Vår Moder". Men trots att Bibeln kallar Gud för "Fader" så används också ord som associeras med det kvinnliga/det moderliga när Bibeln talar om och beskriver Gud. Det kanske härligaste stället är det när Jesus talar om att han "velat samla er som hönan samlar sina ungar under vingarna"(Matt. 23:37). Liknelsen om den goda kvinnan som städar hela huset för att hitta sitt borttappade mynt är också ett härligt bibelställe. (Luk. 15:8ff)

Så vilken blir slutsatsen? Vi ska låta Bibeln ge oss orden vi använder. Men samtidigt ska vi inte plocka bort något ur eller någon av de bilder Bibeln ger oss för att beskriva Gud. Vi behöver dem alla, och "summan av ditt ord är sanning".

Som avslutning vill jag klistra in en länk till en av de många fina sånger som Lina Sandell skrev och även klistra in texten i sin helhet. Sådan är vår Gud!

Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag vila
Vid modershjärtat;
Där blir jag stilla,
Där får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuvlig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen viner
Kring mig jämväl.

Det modershjärtat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Vem fattar höjden,
Vem mäter djupet
Utav den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjärtat.
Vad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All livets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjärta,
Vars nåd och huldhet
Jag nu fått se.