Fastlagstes

Utifrån den förra texten tror jag mig kunna formulera en tes som kunde tänkas visa vart vår kyrka är på väg. Som jag konstaterade så har beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor lett till att evangeliet har tystats ner i vår kyrka. Det här är fullständigt uppenbart för den som har ögon att se med. Orsaken till att det har gått så här är också ganska lätt att se om och när man läser i Guds ord. Det finns ingen välsignelse att få när vi väljer bort Herrens viljas väg och anser vår egen väg vara bättre. Det är vad som har hänt i vår kyrka i och med ämbetsreformen. Samma sak kans es överallt i världen. Där man i trots mot Guds klart utsagda vilja öppnar prästämbetet för kvinnan börjar kyrkan gå på vägen mot sotdöden. Missionsivern försvinner, den positiva radikalismen som tar sig uttryck i en brinnande vilja att nå ut till människorna i det egna landet med det livsförvandlande evangeliet försvinner och människornas personliga andaktsliv torkar in. Slutresultatet blir vad som knappast kan beskrivas som något annat än en urvattnad och andefattig kulturkristendom som närmast fungerar som ytfernissa.

Så hur lyder då tesen som vi kan meditera över så här på tröskeln till fastetiden? Jo, den handlar om att göra om och göra rätt. Att gå tillbaka till Guds ord, börjande från ämbetsfrågan:

Gör om prästämbetet till att igen vara enbart för män eller dö sotdöden.

Det kan hända att det redan är för sent att få detta att lyckas – motståndet mot en dylik reform är säkert för stort – men det får inte hindra oss från att säga som det är. Om vår kyrka inte backar 30 år och gör om det som blev så katastrofalt fel så har vår kyrka ingen framtid. Vi kan inte kämpa mot Gud själv. Det går helt enkelt inte. Om vi försöker, vilket vi har gjort nu i 30 år, så kommer vi att förlora, och en sådan förlust får evighetsföljder för oerhört många människor. Utvecklingen kommer dessutom att fortsätta, och eskalera. 

Den här tesen handlar om en konkret sak som vi borde gå in för. Ännu viktigare än de enskilda konkreta sakerna är ändå hjärtelaget. För det är där allt börjar. Med omvändelsen från vår egen väg till att igen gå på Herrens vägar. Det börjar med hjärtat, och från hjärtat går det till benen. Först ner på knä i bön och sedan upp och iväg för att göra det som Herren vill.