Två reflektioner och en fundering

För några dagar sedan, i efterdyningarna av skrivandet av texten om Ungdomens Kyrkodagar, surfade jag runt på nätet och hittade några väldigt intressanta tidsdokument. Jag hittade bland annat ett program på Arenan från 1972 där tre olika sånggrupper framförde en del kristna sånger. Vidare hittade jag ett nummer av Österbottniska Posten från 1977 som talade om den kristna ungdomsmusiken i Österbotten på 1970-talet. Det var intressant, och väldigt upplyftande, läsning!

Det finns mycket som kunde sägas om dessa fynd, men jag ska begränsa mig till två reflektioner och en fundering. Reflektionerna först: Ungdomarna i TV-programmet var väldigt frimodiga och brinnande för Herren, och sångerna var, åtminstone de allra flesta, väldigt raka och tydliga. Här fanns en stilla radikalism som tog sig uttryck i att man ville nå ut med det livsförvandlande evangeliet. Härligt! Men samtidigt infinner sig frågan: Vart har detta försvunnit idag? Frågan vi ställde oss, eller kanske det snarare var fråga om ett konstaterande, var: Sådana sånger, och ett liknande program, skulle knappast sändas i TV idag. Den andra reflektionen går lite på samma linje som den första. Ungdomarna som intervjuades i ÖP var väldigt klara och tydliga med budskapet. Det var människornas frälsning som var det centrala. Evangeliet skulle ut! I sång och i tal. Och här hittas inget av den försiktighet som präglar dagens kristna i mötet med världen.

Sedan till funderingen. TV-programmet och artiklarna var från 70-talet, och de flesta av de ungdomar som förekom här är nyblivna pensionärer idag med, i flera av fallen, långa karriärer inom det kyrkliga bakom sig. Flera av dessa då brinnande och radikal unga kristna blev sedan allt annat när de verkade inom kyrkan. Flera, men tack och lov inte alla! Varför gick det så illa med flera av dessa en gång så brinnande ungdomar?

Jag tror att jag hittade svaret på denna fråga när jag googlade namnet på en av de ungdomar i artikeln som gav det tydligaste vittnesbördet. Flera av träffarna högst upp på listan ledde till programklipp om den första prästvigningen av kvinnor i Borgå 1988. Tydligen var hon en av de som då blev prästvigda. Men detta tragiska beslut och dess bedrövliga följder har förstås inte bara begränsat sig till enskilda människor. Alla som har gjort en karriär, med betoning på att göra karriär, inom kyrkan har berörts av detta beslut och dess följder. Den som har velat så att säga "göra karriär" har kommit att, eller tvingats, ompröva sin tidigare hållning i denna fråga. Beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor är en klar utmaning av de Herrens vägar som vi får höra om i Guds ord. Här handlar det om att säga, precis som Israels barn gjorde i gårdagens GT-text, att våra egna vägar är bättre än Herrens vägar. "Ändå säger Israels hus: Herrens väg är inte rätt!" Det är bara det att det är Herren som talar, och han som välsignar och förbannar är den som har sagt vad som gäller. Om vi går emot detta får det följder. Både för oss som enskilda och som kyrka.

Det är egentligen inte så konstigt att frimodigheten och viljan att nå ut med evangeliet har tämjts. Det är vi själva som har åstadkommit det. Som långt har släckt branden. Detta har vi gjort genom att gå tvärt emot det Gud har talat. Visst fanns det redan före 1987 klara tendenser i den här riktningen, men det är efter detta ödesbeslut i vår kyrka som utvecklingen har eskalerat. När vår kyrka, troligtvis om något år, går in för att börja viga samkönade är detta bara en fortsättning, och en intensifiering, av denna samma utveckling. Båda dessa beslut, och den utveckling som ligger bakom och drar näring ur dessa beslut, handlar om att vi tror oss veta bättre än Herren. Problemet är bara det att vi inte vet bättre. Och att det är Han som sänder välsignelsen. Eller låter bli att göra det.  

Ändå säger Israels hus: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta? Därför ska jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte ska få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.”